Nu var det då äntligen dags för mig att läsa den andra delen i Jan Guillous serie om Det stora århundradet. Den första – Brobyggarna­ – är faktiskt den bok jag gett högst betyg av alla under året, så mina förväntningar på Dandy var rätt högt ställda.

De två böckerna är både lika och olika varandra. Guillous sätt att berätta är precis likadant som vanligt, han skriver målande och med ett väldigt bra flyt, med mycket fokus på de detaljer han är mest intresserad av (vin, dryck med mera), Vidare är huvudpersonerna alltid extremt bra på det de sysslar med och alltid intelligenta nog att alltid uttrycka sig på ett väldigt utstuderat sätt. Det som dock är helt annorlunda i Dandy är miljön som boken utspelar sig i.

I Dandy får vi följa den tredje Lauritzen-brodern, Sverre, som bara var med i några kapitel i Brobyggarna innan han försvann till England med sin älskare. Att det var just det som den här boken skulle handla om är ju ingen överraskning eftersom Brobyggarna fokuserade så totalt på två av tre bröder, det hade ju varit rätt oväntat om Sverre bara försvann.

Sverre börjar ett nytt liv på ett stort slott, då det visar sig att hans käre Albie minsann är den 13:e earlen av Manningham och alls ingen vanlig storbonde som Sverre blivit lurad att tro. Här får Guillou åter skriva om ett ämne som är ofta återkommande i hans böcker: livet för de som är så rika att de inte behöver bry sig om såna futtiga saker som pengar. Mycket text läggs ner på att beskriva den korrekta etiketten och det skrivs om klädkoder till förbannelse, så här kan det se ut:

”Lord Delamere tog godmodigt emot piken, förklarade att smoking var den förväntade middagsklädseln, inte frack. Sådan klädsel använde man här i Afrika enbart till vissa begravningar.

Vid bröllopsceremonin nästa dag skulle de vita linnekläderna herrarna bar just nu ha passat alldeles utmärkt. Kom man till bröllop i jacket ansågs det osofistikerat, eller åtminstone aningen överdrivet, men kunde förstås passera om det gällde nykomlingar eller turister. Till resekläderna passade däremot khaki med kniv”.

Det här är ju kul som en detalj, men när det upprepas för ofta tycker jag det blir rätt tjatigt. Min känsla är att Guillou utöver underhållningen även vill bilda sina läsare och ibland gör han det på bekostnad av handlingen och variationen i själva romanen.

Guillou är väldigt skicklig på att beskriva tidsandan och hur det resonerades i politiska och kulturella frågor i de här kretsarna på 1900-talets början och det diskuteras väldigt mycket i den här boken (ibland lite för mycket). Sverre befinner sig bland intellektuella och konstnärer i den så kallade Bloomsbury-gruppen och utvecklas till en allt skickligare målare under bokens gång. I mitt tycke blir det dock lite väl mycket måleri, uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” känns väldigt adekvat i det här sammanhanget. Jan Guillou beskriver massor av tavlor på ett utförligt sätt, men det är ju ändå svårt att riktigt föreställa sig hur de faktiskt ser ut, speciellt de som är målade av den påhittade personen Sverre Lauritzen.

Paul Cézanne, en av Sverres förebilder

Miljöerna från överklassens England är nya för den här boken, men i övrigt är det en hel del som återanvänds från Brobyggarna, både den norska fjällvärlden och den afrikanska savannen är återkommande inslag. Det är såklart fortfarande lika välresearchat och verklighetstroget, men det kändes ju mer imponerande när man läste om det första gången. Det är även så att boken utspelar sig under samma tidsperiod som Brobyggarna (1901-1919), så handlingen går egentligen inte framåt utan fortsätter på ett parallellspår från den föregående boken. Även om det på sätt och vis var väntat eftersom även Sverres historia måste berättas blev jag lite besviken på att man fick läsa om precis samma tidsperiod ytterligare en gång.

Dandy är inte samma sprudlande pojkboksäventyr som sin föregångare, den är dessutom nästan 200 sidor kortare. Trots alla invändningar tycker jag ändå att det byggs upp en hel del spänning mot slutet och direkt när jag lade ifrån mig den kända jag att jag vill läsa del tre så fort som möjligt. Jag tror att serien som helhet kan bli hur bra som helst, men när man summerar den kommer nog ingen tycka att Dandy hörde till de bästa delarna. Mitt betyg blir 6 av 10.

Annonser

Den här veckan blir det rätt mycket tv på listan, både ett par dokumentärer och ett par långkörare som förtjänar lite extra uppmärksamhet.

1) Guru Lurifax (dokumentär)

Den här dokumentärfilmen gick på Kunskapskanalen i veckan och var både bra och tankeväckande. Filmskaparen Vikram Ghandi är uppvuxen i en indisk familj i New Jersey och har fått en ganska strikt hinduisk uppfostran. Han börjar dock mer och mer tvivla på religionen och alla självutnämnda profeter som dyker upp. För att bevisa hur mycket påhitt som finns låter han håret och skägget växa, börjar kalla sig Guru Kumaré och skapar en helt egen form av yoga som egentligen är en ren bluff.

Ganska snabbt får han dock ett femtontal följare som ser hans läror som vägen till lycka i sina liv. Det är här filmen blir väldigt intressant, helt plötsligt sitter han med det moraliska dilemmat att ha ett gäng lärjungar som faktiskt tror på det han kokat ihop. Från att vara en film som kritiserar religion i allmänhet blir det i slutet istället en väldigt intressant studie i hur lätt det kan vara att leda sökande människor och utnyttja dem som man vill.

Nu har ju filmaren inget ont uppsåt, men det blir ändå inte lätt att avslöja hur det verkligen ligger till. Jag kan varmt rekommendera den här filmen, den finns att se på nätet här.

2) Så mycket bättre (tv)

Så mycket bättre är tillbaka med en tredje säsong, årets upplaga känns på papperet svagare än de två tidigare och själva konceptet blir lätt tjatigt i längden, trots detta kommer jag helt säkert se alla avsnitt även denna säsong.

Hur kan man då förklara det? Programmet i sig är ju rätt trist, första veckan fick vi se artisterna plocka blommor och stå och hamra i en smedja för att sedan sitta och äta. Allt det där runt omkring har ju egentligen ingen betydelse, det man vill se är ju låtarna! Jag vet inte riktigt varför, men det är alltid riktigt kul att se hur de olika artisterna tolkar varandras alster, vem kunde till exempel ana att förra årets bästa låt skulle bli en Mikael Wiehe-tolkning av en E-Typelåt?

De jag tyckte gjorde bäst ifrån sig första veckan var Darin och Miss Li, Miss Li för hennes kraftfulla framträdande och Darin för att han lyckades göra om Stockholm till något helt nytt. Den här veckan är det tydligen Olle Ljungströms låtar som ska göras om, det kan onekligen bli spännande.

Årets gäng

3) Into the Abyss (dokumentär)

Veckans DOX-film är en på sätt och vis rätt konventionell dokumentär om ett brott och dess följder. Den tyske mästerfilmaren Werner Herzog intervjuar två dömda män som varit delaktiga i ett trippelmord, samt anhöriga till offren, poliser som deltagit i utredningen med många flera.

En del handlar om själva brottet, men en stor del av fokus ligger på dödsstraffet. Den ene mannen dömdes nämligen till döden, medan den andre kom undan med ”bara” livstid. Herzog har en väldigt speciell berättarstil, filmen går väldigt långsamt framåt och han ställer sina frågor på ett väldigt försiktigt vis men lyckas alltid sätta fingret precis på de ömma punkterna hos de intervjuade.

Into the Abyss är inte direkt någon upplyftande historia, men den är klart sevärd och finns på SVT Play i ytterligare en månad.

Bonusmaterial! För er som gillar Werner Herzog kan jag inte undanhålla det här klippet, som jag tyckte var sjukt roligt:

4) Thomas Quick – The Swedish serial killer who never was (artikel)

Jag tycker alltid att det är intressant att läsa vad som skrivs om Sverige i utländska medier. Här är en lång artikel från The Guardian om Thomas Quick-fallet. Om man redan läst Hannes Råstams bok antar jag att det inte kommer fram något nytt, men om man som jag mest hängt med i debatten lite sporadiskt ger artikeln en bra sammanfattande bild av vad det är som egentligen hänt i den här enorma rättsskandalen.

5) Saturday Night Live, säsong 38 (tv)

Världens kanske mest klassiska komediprogram rullar på som vanligt i amerikansk tv. Och inte bara där, med bara några dagars fördröjning finns det även att se på Kanal 9 Play. Sketcherna varierar rätt rejält i kvalitet, men eftersom det oftast handlar om aktuella händelser är programmet som bäst om det konsumeras färskt.

Min absoluta favoritkaraktär är Weekly Updates expert på New Yorks nöjesliv, Stefon. Han spelas på ett väldigt roligt sätt av Bill Hader, faktiskt så roligt att Hader själv aldrig lyckas hålla masken när han ska servera de helt bisarra tipsen. Här är ett hopplock av hur det kan se ut när han kommer igång:

 

 

Efter The Office och Extras är Life’s Too Short Ricky Gervais tredje komediserie. Här har han dock en mer tillbakadragen roll och överlåter istället huvudrollen till den kortväxte skådespelaren Warwick Davis som spelar en rejält skruvad version av sig själv. Den Warwick vi får se här är i mångt och mycket en Mini Me-version av David Brent från The Office, en självgod och ytterst egofixerad person som har någon typ av gott hjärta men visar det allt för sällan.

Warwick ser sig själv som 1) filmstjärna och 2) dvärg, tyvärr för honom gör resten av omvärlden en omvänd värdering av honom (om de känner igen honom överhuvudtaget). Den här självbilden gör att han dessutom anser sig vara förmer än alla andra kortväxta personer och behandlar dem därefter. Till exempel blir Warwick väldigt stött när han på en blinddate blir hopfixad med annan dvärg.

Överlag tycker jag att den verklige Warwick Davis är en riktigt bra skådespelare, han lyckas verkligen få sin karaktär ”Warwick Davis” att framstå som patetisk på ett väldigt roligt sätt. I sann Gervais-anda drivs det med Warwicks handikapp på ett inte särskilt politiskt korrekt vis, men det går helt enkelt inte att inte skratta. Det roliga ligger framförallt i krocken mellan Warwicks självgodhet och de verkliga förutsättningarna, när han börjar klättra i bokhyllorna för att plocka ner sina priser eller låser in sig på toaletten eftersom han inte når upp till handtaget är det plågsamt roligt.

Det här är kul, punkt slut

Utöver Davis själv dyker det upp en hel del roliga biroller, både gästspelande kändisar (Liam Neeson, Johnny Depp, Sting) och andra som Warwicks idiot till revisor/advokat. Bäst skulle jag säga att Liam Neesons gästspel är, den scenen är redan en klassiker och om du inte sett den tycker jag att det är dags att göra det nu!

Life’s Too Short är bara sju avsnitt långt, men blir trots det ibland rätt spretigt. Det finns en grundhistoria kring Warwicks skilsmässa som löper som en röd tråd, men utöver det dyker det upp en hel del scener som mer känns som lösryckta sketcher, om än roliga sådana. Enkelt sammanfattat kan man säga så här: gillar du Ricky Gervais så gillar du Life’s Too Short, gillar du honom inte har du knappast läst så här långt ändå… Jag ger Life’s Too Short betyget 8 av 10.

Pansarhjärta är Nesbøs åttonde bok om den norske polishårdingen Harry Hole. På omslaget står utöver titeln och författaren de två påståendena ”internationell bästsäljare” och ”En Harry Hole-thriller”. Båda dessa beskrivningar känns som rätt bra konsumentupplysning, för att bli en internationell bästsäljare krävs det en viss typ av strömlinjeformning som verkligen finns här och att det är en thriller är det absolut inget snack om. Pansarhjärta är som gjord för att filmas, men än så länge verkar det gå trögt med den saken. Enligt den här snart ett år gamla artikeln ska Martin Scorsese regissera en film om Harry Hole, men det verkar inte ha hänt så mycket sedan dess.

Boken är onekligen spännande, handlingen drivs på i ett bra tempo och den är rätt svår att lägga ifrån sig. Det är ingen avancerad litteratur, Nesbø skriver rättframt i korta kapitel och karaktärerna är oftast rätt platta. Även om det är lättläst tycker jag att boken är lite för lång (647 sidor), det hinns med väldigt många vändningar innan slutet är nått.

Vad handlar Pansarhjärta om då? Som alltid i böckerna om Harry Hole är det en mordgåta som ska lösas, i det här fallet ett antal riktigt brutala mord som alla kan kopplas till samma lilla stuga i de norska fjällen. Några av mord- och tortyrscenerna är riktigt obehagliga att läsa, Nesbø frossar i blod och äckligheter redan från första kapitlet.

Jakten på mördaren som följer är en riktig klichéfest, det är regnigt och mörkt, poliserna är rökande och sammanbitna och det råder en mördande konkurrens mellan olika avdelningar av polisen (tänk FBI mot lokala poliskontoret). Vi hinner med övergivna industrilokaler, kanten av en vulkan, en illegal spelklubb, trånga källarutrymmen, ett mördarrum med väggarna fyllda av tidningsurklipp och massor av andra miljöer som man sett i otaliga spännande filmer och böcker tidigare. Anledningen att de här klyschorna dyker upp så ofta är så klart enkel: de fungerar! Använder man sig av de här miljöerna blir det helt enkelt spännande, inte särskilt nyskapande men funktionellt.

Självklart är det en fristående historia, men en hel del av karaktärernas bakgrund är baserad på det som hänt i de tidigare böckerna. Av dem har jag bara läst den första, Fladdermusmannen, så det känns som att man går miste om en del när det hänvisas till sånt som hänt tidigare.

Boken är som jag varit inne på ett gediget hantverk, men knappast något mästerverk. Om du inte läst Nesbø tidigare skulle jag inte rekommendera den, då är det nog bättre att läsa någon av de tidigare Harry Hole-böckerna och ta det hela från början. Jag ger Pansarhjärta betyget 6 av 10.

Den här veckan utgår ”Bäst just nu”, jag har helt enkelt inte hittat fem tillräckligt bra nya saker för att göra en topplista. Förhoppningsvis blir det bättre ordning nästa vecka. Istället bjuder jag på tre exempel på personer som har ett grymt flow och det är ju inte det sämsta.

Först tar vi en av de bästa och samtidigt bisarraste covers jag hört på länge, Karmins version av Look At Me Now. Låten är i original en klassisk skrytig raplåt om hur mycket pengar man tjänat och framförs av ett helt gäng framgångsrika rappare. Här är det istället en kille och en tjej som sitter vid en synt och ser rätt vanliga ut. Det roliga med låten blir just kontrasten mellan texten och den som framför den och dessutom framför den riktigt bra. Det här kanske handlar om mina fördomar, men hon ser inte precis ut som man tänker sig att en rappare ska göra och det blir därmed desto mer överraskande när hon släpper loss.

Efter detta måste vi såklart även höra originalversionen. Den framförs av Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes. Efter att ha hört coverversionen är det för mig rätt svårt för mig att ta det här på allvar, det blir lite hip-hopparodi av alltihop, men det är en rätt skön låt. Framförallt är jag väldigt svag för Busta Rhymes, är han med på en låt blir det alltid bra. Det är ingen som kan slå honom i att rappa snabbt och han är något av en ”poster boy” för uttrycket grymt flow.

Vad betyder då ”grymt flow”? Ja, det betyder väl ” typ såhär trevligt” …

Trevlig helg på er!

Vad är det som gör att Entourage lyckats hålla sig vid liv i åtta hela säsonger? Det är väl någon typ av dramakomedi men det är ganska sällan man skrattar åt det som händer. Karaktärernas utveckling genom åren är i stort sett obefintlig; Vince är alltid på väg till nästa storfilm, Ari skriker i telefon, Eric försöker hålla ordning på allt, Turtle misslyckas med det mesta och Johnny Drama är Johnny Drama. Även om ofantliga mängder stjärnor dyker upp i cameoroller så händer ju egentligen ingenting.

Trots de här ganska stora invändningarna gillar jag ändå Entourage, det är helt enkelt en underhållande serie och huvudpersonerna är rätt lätta att tycka om, möjligen undantaget Vince som ju är rätt träig.

I den sjunde säsongen som jag nyss sett färdigt finns det ett gäng historier som berättas över de tio avsnitten. Huvudspåret är att Vince börjar tappa greppet, han börjar dejta porrstjärnan Sasha Grey, köper en motorcykel och hinner även börja knarka rätt rejält innan säsongens slut. Vid sidan om detta försöker Turtle driva företag och tjäna egna pengar, Ari vill köpa ett NFL-lag och Drama är arbetslös (som vanligt). Eric däremot är mer eller mindre osynlig, hans uppgift verkar mest vara att försöka sopa igen där Vince har varit och klantat sig.

 Drama i sitt esse

De personer som varit absolut intressantast den här säsongen tycker jag är Ari (som jag skrivit om tidigare) och Johnny Drama. För er som inte vet är Johnny ”Drama” Chase Vinces något mindre talangfulla bror. Han spelas av Kevin Dillon, vilket är rätt roligt på ett metaplan eftersom han i verkligheten är Matt Dillons mindre framgångsrika bror. Drama överskattar konstant hur efterfrågad han är och har väldigt svårt att hitta några vettiga skådespelarjobb. Här får han dock chansen till en huvudroll i den tecknade serien ”Johnny’s Bananas” där han får spela sig själv som animerad apa, vilket kanske inte var precis det han drömt om.

Aningen missnöjd Johnny

Jag tycker Entourage erbjuder rätt habil tv-underhållning, det är sällan särskilt minnesvärt men alltid roande att se. Säsongen slutar dessutom för ovanlighetens skull inte det minsta lyckligt, vilket gör att man verkligen vill se hur den åttonde och sista säsongen ska utspela sig. Mitt betyg för säsong sju blir 6 av 10 och redan på tisdag (30/10) börjar SVT sända säsong 8, jag kommer självklart att titta på även den.

Den här veckan kommer ett par gamla tv-favoriter tillbaka med nya säsonger och vi får lära oss lite mer om Googles väg mot världsherravälde. Var så goda!

1) South Park, säsong 16 (tv)

Äntligen är South Park igång igen! Den andra halvan av den sextonde säsongen finns att se på programmets hemsida och det är precis lika roligt som vanligt. South Park har utvecklats till att mer och mer bli ett satirprogram som kommenterar aktuella händelser, istället för att bara handla om ett gäng skolbarn i Colorado, vilket jag på sätt och vis tycker är synd. Avsnitten som mer handlar om pojkarnas vardag i skolan och hemmet har en helt annan livslängd än de som bara tar upp de senaste heta ämnena.

Det blir dessutom betydligt mindre relevant för oss tittare utanför USA när avsnitten handlar om saker som är extremt amerikanska, som NFL:s regler och domarproblem eller dokusåpafiguren Honey Boo Boo. Driver man för mycket med de senaste händelserna blir avsnitten utdaterade så fort nästa nya grej dyker upp. Trots den invändningen är det dock fortfarande riktigt roligt. Cartman är minst lika tjock och elak som vanligt och Butters försöker ta sig genom världen på sitt typiska dumsnälla sätt.

Nya avsnitt läggs upp på hemsidan varje måndag.

2) How Google Builds Its Maps (artikel)

En intressant om än rätt nördig artikel om Googles arbete med att kartlägga hela världen. Det visar sig att det ligger bra mycket mer än bara ett gäng hopsatta sattelitbilder bakom deras kartor.

Underrubriken är ”and What It Means for the Future of Everything”, det är nämligen så att om Google lyckas med sitt projekt kommer vi troligen att se världen på ett helt annat sätt i framtiden .

Om du gillar den här bilden finns det ett helt gäng liknande till här.

3)Offside #6 2012 (tidning)

Ett nytt nummer av Offside är alltid guld värt för en fotbollsfantast som mig. I det här numret får vi bland annat läsa om fotbollsdinosaurierna Lars Lagerbäck och ”Drillo” Olsen och ett okänt svenskt tysklandsproffs.

Som alltid håller Offside en riktigt hög nivå, det som dock utmärker sig lite extra är det extremt fula omslaget det här numret har fått. Tidningen har annars alltid en grymt snygg layout både utanpå och inuti, så jag blev rätt förvånad när jag fick se detta:

Ska det verkligen se ut så här?

Nåväl, låt er inte luras av utsidan, det är ju faktiskt insidan som räknas och den är precis lika högkvalitativ som vanligt.

4) Solsidan, säsong 3 (tv)

Sveriges kanske populäraste humorserie är tillbaka. När Solsidans första säsong sändes hade den ju ett enormt genomslag, alla såg på den och det var verkligen jätteroligt. Därför blev nog rätt många besvikna på den andra säsongen, som fortfarande var helt OK men inte riktigt nådde upp till samma nivåer.

Nu är det därför upp till bevis för Herngren, Rheborg och gänget att vissa att de fortfarande har ”det”. Säsongens första avsnitt gjorde mig faktiskt lätt orolig, det var ju roligt att se alla karaktärerna igen, men själva handlingen var inte särskilt skojig alls. Det bara puttrade på i en halvtimme och jag skrattade knappt en enda gång. Som tur var tog det bättre fart i avsnitt två, tacksamma ämnen som flummig förskolepedagogik och Alex noja för att bli gubbe gör att det avsnittet blev riktigt kul .

Även om Solsidan kan ha tappat lite av sin spets är det helt klart habil underhållning och jag vet definitivt vad jag kommer att göra kl 20 de närmaste söndagarna.

5) Masquerade (artikel)

Det här är en längre text om en bok som jag aldrig hört talas om tidigare som var en storsäljare i Storbritannien i början på 80-talet. Boken hette The Masquerade och är skriven av en konstnär vid namn Kit Williams. Den är något av en bilderbok för vuxna, egentligen kan man säga att hela boken är en krypterad skattkarta.

Den läsare som först lyckas knäcka koden skulle nämligen kunna gräva upp en äkta skatt i form av ett stort guldsmycke som författaren själv grävt ner. Texten handlar både om hur han utformat själva gåtan och om hur den följande skattjakten utvecklade sig. Intressant, om än lite väl lång läsning är det som bjuds.