Arkiv

TV

Den här veckan är det humorserier och intressanta artiklar för hela slanten på listan. Speciellt de två första placeringarna kan jag varmt rekommendera. Nu kör vi!

1) Obama Wins! South Park, säsong 16, avsnitt 14 (tv)

Bara i South Park…

Den här säsongens avslutande avsnitt tycker jag är ett exempel på när South Park är som allra bäst. Cartman har kokat ihop en plan som har potential att påverka resultatet i valet som precis avgjorts. Vad det är han har gjort är dock rätt oklart inledningsvis. Långsamt vecklas intrigen upp och det visar sig såklart vara något så absurt att bara Trey Parker och Matt Stone skulle ha kunnat komma på det.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men vi hinner träffa både Barack Obama, ett gäng kinesiska generaler och Musse Pigg innan avsnittet är över. Den sextonde säsongen av South Park har varit bra över lag, men jag tycker faktiskt att det sista avsnittet är det som varit roligast av alla den här säsongen. Om ni missat det är det hög tid att titta, nästa säsong kommer inte förrän i vår.

2) Last Champions of the Third Reich (artikel)

Andra världskriget, och kanske allra främst nazisterna, är ju ett ämne som verkar helt outtömligt. Det produceras tv-dokumentärer och skrivs böcker på löpande band och man får känslan av att varenda sten verkligen har vänts på minst ett par gånger. Här är dock en artikel som avhandlar något som jag inte läst om tidigare: fotbollens roll i Nazityskland under kriget.

Som en del av propagandan var det viktigt för tyskarna att fortsätta spela oavsett hur dåligt det gick i kriget, för att hålla skenet uppe. En som dock inte gillade fotboll var Adolf Hitler, spelets oförutsägbarhet provocerade honom oerhört, ett antal förnedrande förluster för det tyska landslaget gjorde att han helst höll sig borta från allt vad fotboll heter.

I den här artikeln avhandlas dock inte det tyska landslaget, utan det inhemska tyska mästerskapet som spelades hela vägen in till sommaren 1944. Väldigt intressant läsning om idrottens roll i kontrast till krigets elände.

3) If You Go Chasing Rabbits… (artikel)

Författaren till den här artikeln har en idé som låter dömd att misslyckas: han ska nu som medelålders söka upp den flicka han var kär i när han började andra klass 1958, men aldrig vågade prata med. Han har inte sett henne på 50 år och är själv numera lyckligt gift, men för att bevisa något (lite oklart vad) vill han ändå söka upp henne.

Artikeln handlar egentligen mest om den vetenskapliga/biologiska sidan av vad som händer när man blir kär, men den är även skriven med en stor portion humor och är riktigt rolig.

4) Don’t trust the b—- in apartment 23 (tv)

Här har vi ett tv-program som nog inte passar alla, ärligt talat vet jag inte riktigt om jag gillar det själv. Don’t trust the b—- in apartment 23 är en komediserie av det mer absurda slaget som nyligen har börjat sändas på TV11. Handlingen utspelar sig som titeln antyder i en lägenhet i New York där en tjej som heter June precis fått hyra ett rum. Hennes hyresvärdinna Chloe visar sig dock vara något av en psykopat som helt saknar gränser. Utöver detta är hon bästa kompis med James Van Der Beek (Dawson från Dawson’s Creek) som spelar en väldigt rolig skruvad version av sig själv.

Än så länge har jag bara sett enstaka avsnitt av Don’t trust… och vet inte hur serien kommer att utveckla sig, men de jag sett har varit riktigt roliga och det är dessutom alltid kul med en serie som inte riktigt liknar något annat man sett tidigare.

5) Has Hollywood Murdered the Movies? (artikel)

Har ni liksom jag haft känslan av att de nya filmer som kommer ut bara blir sämre och sämre? Speciellt gäller detta de riktigt stora blockbuster-succéerna. Jag minns knappt när jag senast var riktigt sugen att se en speciell film på bio (The Hobbit kommer jag dock inte missa) och det känns som att filmer mest är datoranimerade uppföljare på historier man knappt ville se från början, t ex. Transformers och alla otaliga superhjältefilmer.

Artikelns författare delar min uppfattning, hans tes är att Hollywood helt enkelt slutat berätta historier och övergått till mer hjärndöd visuell stimulans utan några konstnärliga ambitioner. Specialeffekter kanske är kul, men när de är det enda som håller filmen uppe och dessutom är rakt igenom datoranimerade blir det hela rätt livlöst.

Texten är skriven på ett väldigt insatt, nästan akademiskt vis. Trots att ämnet är rätt gnälligt och att det inte är helt lättuggad läsning tycker jag ändå att den känns givande. Dessutom hade det knappast gått att skriva artikeln på något annat sätt, det vore ju ganska ironiskt om en artikel med det här ämnet skulle vara kort och illustrerad med stora färgglada bilder…

Annonser

Den här veckan är det en bok som intar förstaplatsen på listan, sen har vi som vanligt ett par tv-program och ett par artiklar som är värda att ta en titt på. Så, utan att dra ut på det ytterligare, här är veckans ”Bäst just nu”:

1) Lärjungen – Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (bok)

För ett tag sedan läste jag den första delen i den här deckarserien, Det fördolda. Den var en riktigt positiv överraskning, så det var med höga förhoppningar jag nu började med del två i böckerna om den sexmissbrukande seriemördarexperten Sebastian Bergman.

Huvudpersonen i de här böckerna är nämligen ett riktigt svin, vilket ju är ett rätt beprövat grepp i kriminallitteraturen (det bästa exemplet kanske är Evert Bäckström i Leif GW Perssons böcker). Att få en sådan person att ändå framstå som mänsklig och intressant är inte det allra lättaste, men det tycker jag verkligen författarna har lyckats med i det här fallet.

Utöver den intressante huvudpersonen bjuds det dessutom på en riktigt spännande mordgåta, som jag hittills inte kommit till upplösningen på. När boken är färdigläst kommer såklart en utförligare recension.

2) Veckans Brott (tv)

Som framgått av veckans förstaplats och även många gånger tidigare i bloggen är jag väldigt förtjust i Leif GW Persson. Jag gillar hans böcker, men även hans sätt att uttrycka sig ”live” är helt oefterhärmligt (eller är det?). I och med detta missar jag aldrig ett avsnitt av Veckans Brott, bara att höra GW:s funderingar kring aktuella brott gör det ju värt det, sen är ju programmet ofta rätt intressant även i övrigt också.

Den här veckan var dock programmet lite extra intressant, som gäst dök nämligen GW:s gamla parhäst Jan Guillou upp. Tillsammans diskuterade de ämnet kriminaljournalistik, något de båda har mycket åsikter och erfarenheter kring.

Jag vill även passa på att ge en liten extra eloge till programledaren Camilla Kvartoft som har den inte helt enkla uppgiften att hålla programmet i styr när GW börjar spekulera, vilket ibland kan dra ut en hel del på tiden. Att hon inte har blivit Årets kvinnliga programledare på Kristallen-galan, men Anne Lundberg har vunnit tre gånger är inget annat än en skandal! (Däremot blev Veckans Brott Årets fakta- och aktualitetsprogram 2011).

3) When Thugs and Hustlers Ruled Dark Alleys in New York (artikel)

Här har vi en artikel som handlar om något så exotisk som underground-bowling i New York på 60-talet. Det satsades stora pengar på de här nattliga matcherna, vilket gjorde att även den organiserade brottsligheten ville ha en del av kakan. Utöver att vi får höra av några som var aktiva bowlare på den tiden får vi även höra talas om karaktärer med namn som Tony Side Weight och One Finger Benny, som verkligen inte var några man ville hamna i clinch med.

 Inte riktigt rätt kille, men ni fattar grejen

Artikeln är rätt så snabbläst och riktigt underhållande. Jag hade dock svårt att inte tänka på filmen Kingpin när jag läste den, med det är en annan historia…

4) Entourage, säsong 8 (tv)

Säsong åtta av Entourage är den absolut sista. Jag har för mig att det redan för ett par säsonger sedan var snack om att serien skulle lägga ner, men den har tragglat på riktigt länge nu utan att det för den skull egentligen gått särskilt mycket framåt i handlingen.

De första avsnitten av den åttonde säsongen – som just nu sänds på SVT – tycker jag dock har varit riktigt bra. Serien har blivit mörkare och mörkare och känns inte alls som den komedi den var de första säsongerna. Eftersom det nu dessutom är absolut sista chansen att ”umgås” med Vincent och hans gäng så kommer jag definitivt se till att inte missa de avslutande avsnitten.

5) Monopoly is Theft (artikel)  

Alla har väl spelat Monopol någon gång i sin barndom. Kanske känner man även till att det finns stora tävlingar i spelet. Det jag dock inte hade en aning om är hur det hela startade. Spelet har nämligen funnits ända sedan andra halvan av 1800-talet och skapades från början som ett exempel för att beskriva en ekonomisk modell som var emot det monopoliserade ägandet av land. En helt klart läsvärd artikel från Harper’s Magazine.

Den här veckan blir det rätt mycket tv på listan, både ett par dokumentärer och ett par långkörare som förtjänar lite extra uppmärksamhet.

1) Guru Lurifax (dokumentär)

Den här dokumentärfilmen gick på Kunskapskanalen i veckan och var både bra och tankeväckande. Filmskaparen Vikram Ghandi är uppvuxen i en indisk familj i New Jersey och har fått en ganska strikt hinduisk uppfostran. Han börjar dock mer och mer tvivla på religionen och alla självutnämnda profeter som dyker upp. För att bevisa hur mycket påhitt som finns låter han håret och skägget växa, börjar kalla sig Guru Kumaré och skapar en helt egen form av yoga som egentligen är en ren bluff.

Ganska snabbt får han dock ett femtontal följare som ser hans läror som vägen till lycka i sina liv. Det är här filmen blir väldigt intressant, helt plötsligt sitter han med det moraliska dilemmat att ha ett gäng lärjungar som faktiskt tror på det han kokat ihop. Från att vara en film som kritiserar religion i allmänhet blir det i slutet istället en väldigt intressant studie i hur lätt det kan vara att leda sökande människor och utnyttja dem som man vill.

Nu har ju filmaren inget ont uppsåt, men det blir ändå inte lätt att avslöja hur det verkligen ligger till. Jag kan varmt rekommendera den här filmen, den finns att se på nätet här.

2) Så mycket bättre (tv)

Så mycket bättre är tillbaka med en tredje säsong, årets upplaga känns på papperet svagare än de två tidigare och själva konceptet blir lätt tjatigt i längden, trots detta kommer jag helt säkert se alla avsnitt även denna säsong.

Hur kan man då förklara det? Programmet i sig är ju rätt trist, första veckan fick vi se artisterna plocka blommor och stå och hamra i en smedja för att sedan sitta och äta. Allt det där runt omkring har ju egentligen ingen betydelse, det man vill se är ju låtarna! Jag vet inte riktigt varför, men det är alltid riktigt kul att se hur de olika artisterna tolkar varandras alster, vem kunde till exempel ana att förra årets bästa låt skulle bli en Mikael Wiehe-tolkning av en E-Typelåt?

De jag tyckte gjorde bäst ifrån sig första veckan var Darin och Miss Li, Miss Li för hennes kraftfulla framträdande och Darin för att han lyckades göra om Stockholm till något helt nytt. Den här veckan är det tydligen Olle Ljungströms låtar som ska göras om, det kan onekligen bli spännande.

Årets gäng

3) Into the Abyss (dokumentär)

Veckans DOX-film är en på sätt och vis rätt konventionell dokumentär om ett brott och dess följder. Den tyske mästerfilmaren Werner Herzog intervjuar två dömda män som varit delaktiga i ett trippelmord, samt anhöriga till offren, poliser som deltagit i utredningen med många flera.

En del handlar om själva brottet, men en stor del av fokus ligger på dödsstraffet. Den ene mannen dömdes nämligen till döden, medan den andre kom undan med ”bara” livstid. Herzog har en väldigt speciell berättarstil, filmen går väldigt långsamt framåt och han ställer sina frågor på ett väldigt försiktigt vis men lyckas alltid sätta fingret precis på de ömma punkterna hos de intervjuade.

Into the Abyss är inte direkt någon upplyftande historia, men den är klart sevärd och finns på SVT Play i ytterligare en månad.

Bonusmaterial! För er som gillar Werner Herzog kan jag inte undanhålla det här klippet, som jag tyckte var sjukt roligt:

4) Thomas Quick – The Swedish serial killer who never was (artikel)

Jag tycker alltid att det är intressant att läsa vad som skrivs om Sverige i utländska medier. Här är en lång artikel från The Guardian om Thomas Quick-fallet. Om man redan läst Hannes Råstams bok antar jag att det inte kommer fram något nytt, men om man som jag mest hängt med i debatten lite sporadiskt ger artikeln en bra sammanfattande bild av vad det är som egentligen hänt i den här enorma rättsskandalen.

5) Saturday Night Live, säsong 38 (tv)

Världens kanske mest klassiska komediprogram rullar på som vanligt i amerikansk tv. Och inte bara där, med bara några dagars fördröjning finns det även att se på Kanal 9 Play. Sketcherna varierar rätt rejält i kvalitet, men eftersom det oftast handlar om aktuella händelser är programmet som bäst om det konsumeras färskt.

Min absoluta favoritkaraktär är Weekly Updates expert på New Yorks nöjesliv, Stefon. Han spelas på ett väldigt roligt sätt av Bill Hader, faktiskt så roligt att Hader själv aldrig lyckas hålla masken när han ska servera de helt bisarra tipsen. Här är ett hopplock av hur det kan se ut när han kommer igång:

 

 

Efter The Office och Extras är Life’s Too Short Ricky Gervais tredje komediserie. Här har han dock en mer tillbakadragen roll och överlåter istället huvudrollen till den kortväxte skådespelaren Warwick Davis som spelar en rejält skruvad version av sig själv. Den Warwick vi får se här är i mångt och mycket en Mini Me-version av David Brent från The Office, en självgod och ytterst egofixerad person som har någon typ av gott hjärta men visar det allt för sällan.

Warwick ser sig själv som 1) filmstjärna och 2) dvärg, tyvärr för honom gör resten av omvärlden en omvänd värdering av honom (om de känner igen honom överhuvudtaget). Den här självbilden gör att han dessutom anser sig vara förmer än alla andra kortväxta personer och behandlar dem därefter. Till exempel blir Warwick väldigt stött när han på en blinddate blir hopfixad med annan dvärg.

Överlag tycker jag att den verklige Warwick Davis är en riktigt bra skådespelare, han lyckas verkligen få sin karaktär ”Warwick Davis” att framstå som patetisk på ett väldigt roligt sätt. I sann Gervais-anda drivs det med Warwicks handikapp på ett inte särskilt politiskt korrekt vis, men det går helt enkelt inte att inte skratta. Det roliga ligger framförallt i krocken mellan Warwicks självgodhet och de verkliga förutsättningarna, när han börjar klättra i bokhyllorna för att plocka ner sina priser eller låser in sig på toaletten eftersom han inte når upp till handtaget är det plågsamt roligt.

Det här är kul, punkt slut

Utöver Davis själv dyker det upp en hel del roliga biroller, både gästspelande kändisar (Liam Neeson, Johnny Depp, Sting) och andra som Warwicks idiot till revisor/advokat. Bäst skulle jag säga att Liam Neesons gästspel är, den scenen är redan en klassiker och om du inte sett den tycker jag att det är dags att göra det nu!

Life’s Too Short är bara sju avsnitt långt, men blir trots det ibland rätt spretigt. Det finns en grundhistoria kring Warwicks skilsmässa som löper som en röd tråd, men utöver det dyker det upp en hel del scener som mer känns som lösryckta sketcher, om än roliga sådana. Enkelt sammanfattat kan man säga så här: gillar du Ricky Gervais så gillar du Life’s Too Short, gillar du honom inte har du knappast läst så här långt ändå… Jag ger Life’s Too Short betyget 8 av 10.

Vad är det som gör att Entourage lyckats hålla sig vid liv i åtta hela säsonger? Det är väl någon typ av dramakomedi men det är ganska sällan man skrattar åt det som händer. Karaktärernas utveckling genom åren är i stort sett obefintlig; Vince är alltid på väg till nästa storfilm, Ari skriker i telefon, Eric försöker hålla ordning på allt, Turtle misslyckas med det mesta och Johnny Drama är Johnny Drama. Även om ofantliga mängder stjärnor dyker upp i cameoroller så händer ju egentligen ingenting.

Trots de här ganska stora invändningarna gillar jag ändå Entourage, det är helt enkelt en underhållande serie och huvudpersonerna är rätt lätta att tycka om, möjligen undantaget Vince som ju är rätt träig.

I den sjunde säsongen som jag nyss sett färdigt finns det ett gäng historier som berättas över de tio avsnitten. Huvudspåret är att Vince börjar tappa greppet, han börjar dejta porrstjärnan Sasha Grey, köper en motorcykel och hinner även börja knarka rätt rejält innan säsongens slut. Vid sidan om detta försöker Turtle driva företag och tjäna egna pengar, Ari vill köpa ett NFL-lag och Drama är arbetslös (som vanligt). Eric däremot är mer eller mindre osynlig, hans uppgift verkar mest vara att försöka sopa igen där Vince har varit och klantat sig.

 Drama i sitt esse

De personer som varit absolut intressantast den här säsongen tycker jag är Ari (som jag skrivit om tidigare) och Johnny Drama. För er som inte vet är Johnny ”Drama” Chase Vinces något mindre talangfulla bror. Han spelas av Kevin Dillon, vilket är rätt roligt på ett metaplan eftersom han i verkligheten är Matt Dillons mindre framgångsrika bror. Drama överskattar konstant hur efterfrågad han är och har väldigt svårt att hitta några vettiga skådespelarjobb. Här får han dock chansen till en huvudroll i den tecknade serien ”Johnny’s Bananas” där han får spela sig själv som animerad apa, vilket kanske inte var precis det han drömt om.

Aningen missnöjd Johnny

Jag tycker Entourage erbjuder rätt habil tv-underhållning, det är sällan särskilt minnesvärt men alltid roande att se. Säsongen slutar dessutom för ovanlighetens skull inte det minsta lyckligt, vilket gör att man verkligen vill se hur den åttonde och sista säsongen ska utspela sig. Mitt betyg för säsong sju blir 6 av 10 och redan på tisdag (30/10) börjar SVT sända säsong 8, jag kommer självklart att titta på även den.

Den här veckan kommer ett par gamla tv-favoriter tillbaka med nya säsonger och vi får lära oss lite mer om Googles väg mot världsherravälde. Var så goda!

1) South Park, säsong 16 (tv)

Äntligen är South Park igång igen! Den andra halvan av den sextonde säsongen finns att se på programmets hemsida och det är precis lika roligt som vanligt. South Park har utvecklats till att mer och mer bli ett satirprogram som kommenterar aktuella händelser, istället för att bara handla om ett gäng skolbarn i Colorado, vilket jag på sätt och vis tycker är synd. Avsnitten som mer handlar om pojkarnas vardag i skolan och hemmet har en helt annan livslängd än de som bara tar upp de senaste heta ämnena.

Det blir dessutom betydligt mindre relevant för oss tittare utanför USA när avsnitten handlar om saker som är extremt amerikanska, som NFL:s regler och domarproblem eller dokusåpafiguren Honey Boo Boo. Driver man för mycket med de senaste händelserna blir avsnitten utdaterade så fort nästa nya grej dyker upp. Trots den invändningen är det dock fortfarande riktigt roligt. Cartman är minst lika tjock och elak som vanligt och Butters försöker ta sig genom världen på sitt typiska dumsnälla sätt.

Nya avsnitt läggs upp på hemsidan varje måndag.

2) How Google Builds Its Maps (artikel)

En intressant om än rätt nördig artikel om Googles arbete med att kartlägga hela världen. Det visar sig att det ligger bra mycket mer än bara ett gäng hopsatta sattelitbilder bakom deras kartor.

Underrubriken är ”and What It Means for the Future of Everything”, det är nämligen så att om Google lyckas med sitt projekt kommer vi troligen att se världen på ett helt annat sätt i framtiden .

Om du gillar den här bilden finns det ett helt gäng liknande till här.

3)Offside #6 2012 (tidning)

Ett nytt nummer av Offside är alltid guld värt för en fotbollsfantast som mig. I det här numret får vi bland annat läsa om fotbollsdinosaurierna Lars Lagerbäck och ”Drillo” Olsen och ett okänt svenskt tysklandsproffs.

Som alltid håller Offside en riktigt hög nivå, det som dock utmärker sig lite extra är det extremt fula omslaget det här numret har fått. Tidningen har annars alltid en grymt snygg layout både utanpå och inuti, så jag blev rätt förvånad när jag fick se detta:

Ska det verkligen se ut så här?

Nåväl, låt er inte luras av utsidan, det är ju faktiskt insidan som räknas och den är precis lika högkvalitativ som vanligt.

4) Solsidan, säsong 3 (tv)

Sveriges kanske populäraste humorserie är tillbaka. När Solsidans första säsong sändes hade den ju ett enormt genomslag, alla såg på den och det var verkligen jätteroligt. Därför blev nog rätt många besvikna på den andra säsongen, som fortfarande var helt OK men inte riktigt nådde upp till samma nivåer.

Nu är det därför upp till bevis för Herngren, Rheborg och gänget att vissa att de fortfarande har ”det”. Säsongens första avsnitt gjorde mig faktiskt lätt orolig, det var ju roligt att se alla karaktärerna igen, men själva handlingen var inte särskilt skojig alls. Det bara puttrade på i en halvtimme och jag skrattade knappt en enda gång. Som tur var tog det bättre fart i avsnitt två, tacksamma ämnen som flummig förskolepedagogik och Alex noja för att bli gubbe gör att det avsnittet blev riktigt kul .

Även om Solsidan kan ha tappat lite av sin spets är det helt klart habil underhållning och jag vet definitivt vad jag kommer att göra kl 20 de närmaste söndagarna.

5) Masquerade (artikel)

Det här är en längre text om en bok som jag aldrig hört talas om tidigare som var en storsäljare i Storbritannien i början på 80-talet. Boken hette The Masquerade och är skriven av en konstnär vid namn Kit Williams. Den är något av en bilderbok för vuxna, egentligen kan man säga att hela boken är en krypterad skattkarta.

Den läsare som först lyckas knäcka koden skulle nämligen kunna gräva upp en äkta skatt i form av ett stort guldsmycke som författaren själv grävt ner. Texten handlar både om hur han utformat själva gåtan och om hur den följande skattjakten utvecklade sig. Intressant, om än lite väl lång läsning är det som bjuds.

Veckans topplista är kanske inte den starkaste jag satt ihop, men den innehåller ändå några små godbitar. Se bara: ett tv-program som är bra och dåligt samtidigt, en spännande bok, en rolig novell, en intressant artikel och först och främst ett riktigt bra radioprogram:

1) Tankesmedjan i P3 (radio)

När jag lyssnar på radio handlar det oftast om att få lite bakgrundsljud, det är inte direkt något man ägnar sig åt aktivt utan mer något som bara finns där. Det finns dock två program som kan få mig att ägna all min uppmärksamhet åt radion, det ena är Radiosporten som jag skrivit om tidigare och det andra är Tankesmedjan i P3.

Tankesmedjan är ett av de få ställena i Sverige som faktiskt erbjuder bra satir kring aktuella händelser. TV-program som Parlamentet eller Snacka om nyheter och massor av andra olika former av kopior av samma idé handlar ju egentligen bara om att olika komiker ska få dra sina vanliga skämt. I Tankesmedjan finns det däremot alltid en utgångspunkt i någon aktuell händelse som man sen gör något skruvat kring.

Programmet sänds måndag till torsdag kl 16:10-17:00 i P3 (såklart) och finns självklart även att höra på Sveriges Radios hemsida.

2) The Squid Hunter (artikel)

Känner du till jättebläckfisken? Den är ett enormt djur som lever på tusentals meters djup och kan bli över tio meter lång. Ibland går det upp mot ytan och går till attack mot båtar, men den har aldrig fångats eller fotograferats levande trots mängder av försök.

Möjligen låter det här smått otroligt, men det är fullt sant. Den här artikeln handlar om en närmast besatt Nya Zeeländsk forskare och hans jakt på detta ytterst svårfångade djur.

Sanning eller myt?

3) Det stora fyndkriget (tv)

Det här programmet är skräp-tv i två nivåer, delvis handlar det om folks skräp och delvis är själva programmet massproducerad skit som slarvats ihop av något amerikanskt produktionsbolag lite snabbt på en lunchrast. Trots detta kan jag inte sluta titta på det!

Vad är då hemligheten? Programmet handlar om folk som köper andras saker ur så kallade storage lockers, dvs hyrda förråd á la Shurgard, på auktion när räkningen inte blivit betald. Spänningsmomentet består i två delar: vem som vinner auktionen och vad som sen hittas i förrådet.

Allt känns väldigt fejkat och varje avsnitt är upplagt på exakt samma sätt, ändå är det alltid lika spännande att se vad som gömmer sig i lådorna. Härmed utser jag Det stora fyndkriget till 2012 års bästa dåliga program!

4) Pansarhjärta – Jo Nesbø (bok)

Boken jag läser just nu är en riktigt blodig historia. Pansarhjärta är den åttonde boken om det norska polissvinet Harry Hole och är helt klart riktigt spännande.  Det är kanske ingen kandidat till Nobelpriset direkt, men håller bra klass inom sin genre. Som vanligt skriver jag en längre recension när jag läst hela.

5) You Will Never Sleep With a Woman Who Looks Like That (novell)

Det här är en riktigt charmig självbiografisk historia skriven av Justin Halpern. Lite kortfattat handlar den om hans relation till sin pappa och hur den påverkades av vissa fynd han gjorde i samband med sin baseballträning som liten knatte.

Nu blev nog den beskrivningen ganska kryptisk, men jag vill inte avslöja för mycket av handlingen. Novellen är i alla fall både lättläst och rolig och kan varmt rekommenderas.