Arkiv

Scen/Teater

Nu i lördags (12/5) var jag och såg och såg Filip och Fredriks föreställning ”Jakten på den försvunna staden” på Rival i Stockholm. Det är inte helt lätt att förklara vilken typ av föreställning det är, är det en pjäs? Är det stand up? Är det en föreläsning? Jag väljer att kalla det ”ett roligt föredrag”. Det är underhållning helt enkelt, knappast lärorikt men helt klart kul.

Två glada grabbar på turné

Om jag har räknat rätt kommer de att ha satt upp föreställningen i 24 svenska städer när turnén avslutas i Växjö den 18 maj. Syftet är att på varje plats hitta den stadens särdrag, dess ”grej”, och utifrån det forma en ny kommunslogan. Den bakomliggande tanken är att alla svenska orter blir mer och mer lika och behöver hjälp med att hitta vad som är speciellt med just dem. Nu kanske det är mitt nollåtta-perspektiv som spökar, men gäller det här verkligen Stockholm?

Jag kan köpa att det här är relevant för till exempel Köping, Eskilstuna, Norrköping och Linköping (för att ta fyra städer som besöktes i april), men Stockholm har ju alla svenskar redan någon uppfattning om, oavsett om den är positiv eller negativ. Med tanke på detta hade jag nog förväntat mig lite mer improviserat material kring Stockholm, känslan var dock att en betydligt större del än jag trott var manusbunden. De skrivna delarna var helt klart habila och roliga, de roligaste ögonblicken kom dock när det kändes som att Filip och Fredrik gick ifrån manuset och släppte loss den kvicktänkthet och spontanitet som är så typisk för dem. Kvällens största skratt uppstod när Filip skulle stå på en drickaback och se ut som att han är ute och går, men mest såg ut som att han var kissnödig, vilket fick Fredrik att kalla honom för passgångare. (Jag vet inte om det låter så roligt nu, man kanske var tvungen att ha varit där för att förstå…)

Biljetterna kostade nästan 400 kr, vilket ju inte är jättebilligt. För det priset hade man kanske förväntat sig lite mer scenografi än en whiteboard, en gammal soffa och en Power Point-presentation. Om jag ska klaga lite till måste jag även nämna publiken, även om stämningen var god var det rätt trögt att få den aktiverad, dessutom var det ett väldigt spring in och ut ur lokalen, folk som kollade mer på sina mobiler än scenen och så vidare. (Det här kanske är Stockholms ”grej” när jag tänker efter). Det var även publiken som röstade fram den något krystade ”Labbet lördag, labben söndag” som Stockholms nya slogan. En del av orsaken till att jag stördes så pass mycket av publiken var nog att min plats var i stort sett längst bak på balkongen, så långt från scenen man kunde komma, vilket såklart inte är idealt. Längst fram upplevde man det säkert helt annorlunda.

Jakten på den försvunna staden handlar inte bara om svenska städer, den är även en hyllning till vänskapen. Inledningsvis är det en hel del gnabbande mellan Filip och Fredrik (deras ”grej”), men i slutändan är det en fin kärleksförklaring till varandra som bjuds. Här sjunger Fredrik en sång om hur det gick till när han och Filip lärde känna varandra på en grisfest i Köping:

 

För mig som trogen läsare och tittare av det mesta Filip och Fredrik har gjort bjöds det inte på så mycket nytt, det mesta är sånt de gjort i olika former tidigare. Här har de dock plockat russinen ur kakan, så det blir koncentrerade 100 minuter och verkligen ingen dödtid. Även om jag inte gapskrattade särskilt många gånger är det roligt och trevligt rakt igenom, mitt samlade betyg för Jakten på den försvunna staden blir 7 av 10.

I torsdags var jag på standup och såg ett gäng mer eller mindre kända komiker uppträda på Kulturum i Märsta. Kvällen var arrangerad av ett par elever på Arlandagymnasiet som ett projektarbete till förmån för kronprinsessan Victorias fond och blev en stor succé.

Jag kommer inte skriva någon regelrätt recension eller sätta betyg på kvällen eftersom den ju egentligen bestod av sex separata framträdanden av ganska skiftande kvalitet, det här blir helt enkelt en kort sammanfattning av kvällen med några egna reflektioner kring det hela.

Showens konferencier (eller MC som det heter i häftiga standup-sammanhang) var Martin Lagos. Han inledde med att säga att han skulle vara riktigt tråkig hela kvällen så de övriga komikerna skulle verka roliga i jämförelse, men jag tycker han lyckades hålla en bra nivå på mellansnacken hela kvällen och gav ett roligt och sympatiskt intryck. Den första komikern var också den enda som jag aldrig hört talas om tidigare, nämligen Behrad Rouzbeh. Han var en positiv överraskning för mig, körde ett ganska normalt set och höll en bra stämning rakt igenom.

Därefter följde Ahmed Berhan, känd från min ”favoritserieKontoret. Han hade nog missbedömt publiken en hel del, vi befann oss ju i en skolas lokaler, men det var nog inte ens 25 % av publiken som var under 30. Trots detta inleddes flera skämt med ”ni som är unga…” och han hade även en del om pedofili som inte direkt gick hem hos publiken. En annan komiker som är med i Kontoret är David Druid, inte heller han var särskilt lyckad. Jag tycker han inledde bra med några skämt om sin egen klädstil ”Batistini-looken”, men det kändes inte som att han hade material som höll i 20 minuter.

Mellan de två Kontoret-grabbarna kom ett riktigt proffs: Hasse Brontén. Egentligen var inte hans material så mycket bättre än de andras, men han har en helt annan säkerhet på scen och kunde verkligen leverera. I ett sånt här sammanhang märks det verkligen att rutinen har stor betydelse, man bli helt enkelt inte en bra standup-komiker utan mycket träning.

Kvällens höjdpunkt var ”årets bästa manliga ståuppare 2011”, Al Pitcher. Han är Nya Zeeländare, men bosatt i Sverige och kan därför iklä sig rollen som ”engelskspråkig person som driver med Sverige och svenskar”. Jag vet inte vad det är som vi älskar med det, men det verkar vara det roligaste som finns med en person som uppmärksammar att svenskar är tystlåtna och gillar att stå i kö. OBS! Detta gäller endast om personen kommer från ett coolt, engelskspråkigt land, det uppskattas inte på samma sätt om en norrman, turk eller annan nationalitet gör detta.

Jag är lite ironisk, men visst är det fascinerande hur det funkar? Nåväl, Al Pitcher är mycket mer än lite billiga skämt om att svenskar gillar fika och har barn på dagis, han har en otroligt rolig scenpersonlighet och en fantastisk publikkontakt. Det som gjorde hans uppträdande så pass mycket bättre än de andra var hans samspel med publiken. En stor del av akten kändes helt improviserad och de absolut största skratten kom när han tog fasta på något som hände i publiken, någon som snyter sig, någon som kollar mobilen osv.

Jag gillar standup överlag och när man är på en sån här helkväll så inser man ju att det är en helt annan grej att se det live än på tv. Det som inte är bra blir rätt smärtsamt när ingen skrattar, men det som är bra blir dubbelt så roligt mot när man ser det i tv-soffan. Sammantaget var det en riktig höjdarkväll och jag ser gärna flera av de här komikerna igen.

En liten sammanfattning

Jag kan knappast påstås vara en särskilt flitig teaterbesökare, även om det brukar bli någon uppsättning om året som jag kommer iväg till. Den teater jag besökt överlägset mest genom åren är Stockholms Stadsteater, som brukar hålla en bra klass. Vi får se vad det kan bli under 2012, men blir det något så lovar jag att det kommer upp här.

Förra årets mest minnesvärda scenupplevelse var helt klart Brev från Eric Ericson på Elverket, baserad på Eric Ericsons bisarra och underhållande böcker. Att det överhuvudtaget gick att göra en pjäs utifrån de böckerna var helt klart en bedrift och man gick lite lätt omtumlad men samtidigt väldigt road därifrån.