Arkiv

Recensioner

Mördaren i folkhemmet är historien om en av de största rättsskandaler som utspelat sig i Sverige, nämligen fallet Olle Möller. Om man inte har ett stort kriminalhistoriskt intresse säger nog inte det namnet så mycket idag, men för ett sextiotal år sedan var Olle Möller en av Sveriges absolut mest omskrivna personer. Han dömdes nämligen för två sexualmord och var misstänkt för ytterligare ett, när man läst den här boken står det dock rätt klart att han antagligen inte hade något med dessa dödsfall att göra överhuvudtaget.

Bilden som framträder är att polis och åklagare helt enkelt bestämt sig för att Olle var skyldig till varje pris, trots att det både saknades bevis mot honom och fanns mängder av bevis som pekade åt annat håll. Jag kan dock tycka att det åtminstone inledningsvis inte är så konstigt att Möller misstänks i flera av fallen, delvis har han en fruktansvärd otur som gör att väldigt många indicier pekar på honom (liknande bil, liknande utseende, hade en hund, har befunnit sig på platsen osv.) och delvis är han alldeles för korkad för sitt eget bästa och envisas med att säga saker som gör honom än mer misstänkt.

olle möllerEn otursförföljd man

Författarna målar verkligen ett utförligt porträtt av personen Olle Möller, som jag tycker på många sätt är en rätt osympatisk figur. Han är som sagt inte vidare smart och är dessutom notoriskt otrogen mot sina fruar, men verkar trots detta alltid ta sig fram med hjälp av sin oborstade charm. Här är ett exempel på hur det går till när Olle går på bio med sin fru, Karin:

 ”…Karin fick förklara handlingen hela tiden för Olle, som frågade ”varför gör hon så” och ”vem är det där?” tills folk hyssjade på dem och de började fnittra som skolbarn. Det var ingen vidare film, tyckte Olle, han gillade tecknade filmer. Varför sitta och glo på andra människors elände? Nej, Långben och Musse Pigg, det var grejer det!”

Utöver porträttet av Olle ger boken även en bild av hur det moderna Sverige växer fram, den inleds 1939 i en tid som känns väldigt långt borta och fortsätter till 1959 i det som är det växande folkhemmet som titeln anspelar på. Det jag tycker är intressant är att man verkligen inte får någon skönmålad version av hur det såg ut, snarare är det ett samhälle med stora klassklyftor som beskrivs. För Olle som har det rätt knapert är det alls inget enkelt liv och efter den första fängelsedomen blir det än värre. Boken blir mer och mer sorglig ju längre tiden går, stackars Olle knäcks sakta men säkert av den omänskliga behandling han får utstå från rättsväsendet och blir till slut bara en spillra av den skojfriska person han var i bokens början.

På omslaget kallas boken ”en roman om fallet Olle Möller”, men den är ju samtidigt väldigt baserad på en verklig historia och mycket research och det är ju uppenbart att det mesta är ”på riktigt”. Jag kan störa mig en del på det stilgreppet, vad är baserat på fakta och vad är det författarna fyllt i själva? Boken innehåller en hel del detaljer som jag tvivlar på att författarna tagit reda på, och även beskrivningar av folks humör och tankar som såklart är rena spekulationer eftersom de inte går att kontrollera i efterhand.

Det är i alla fall en mycket fängslande bok som jag läste med stor behållning. (Om ni inte litar på mitt omdöme så har även Leif GW Persson rekommenderat den). Språket är lättläst och rättframt, man kan nästan ana att författarna är just jurister till vardags på det lite opersonliga tilltalet. Det märks att det viktigaste för Ebervall & Samuelson är att berätta sin historia, de har inte direkt några konstnärliga ambitioner med sitt verk.

Jag tyckte som sagt om boken, men jag tror att de som verkligen skulle få ut mest av den är de som levde när det hela utspelade sig. Det här är årets julklapp till farfar/morfar, helt enkelt! Mitt betyg till Mördaren i folkhemmet blir en stark 6 av 10.

Efter att ha läst och verkligen tyckt om firma Hjorth och Rosenfeldts första bok, Det fördolda, var jag verkligen förväntansfull när jag började med uppföljaren Lärjungen. Boken tar vid några månader efter den förra slutade och det är absolut ett plus om man läst den första delen, även om man såklart kan se Lärjungen som en separat historia.

Om man bara läser baksidestexten så får man intrycket att boken handlar om jakten på en seriemördare som rätt snart visar sig vara en s.k. copycat. Det är visserligen sant, men den handlar minst lika mycket om personerna som bedriver utredningen och deras inbördes relationer. Det är just detta som gör att det kan ha varit bra att ha förförståelsen man får av att ha läst den föregående boken först. Själva mordhistorien i sig är visserligen riktigt spännande, men det känns egentligen inte som det är den författarna egentligen brinner för.

I centrum har vi psykologen Sebastian Bergman, som är något så charmerande som en folkilsk sexmissbrukare. Han har dock en bakgrund som på många sätt förklarar hans beteende och är faktiskt en väldigt fascinerande karaktär. Många av de andra huvudpersonerna tycker jag dock är mer skissartade eller ibland rena karikatyrer, det verkar som att författarna lagt mer energi på relationerna mellan karaktärerna än på deras personligheter.

Det fördolda kändes som en ganska realistisk historia som utgick ifrån en försvunnen tonåring, här i uppföljaren har dock Hjorth & Rosenfeldt valt att lämna diskbänksrealismen bakom sig och bre på rejält med en (eller egentligen två) riktig seriemördare och –våldtäktsman som hämtad ur vilken amerikansk thriller som helst. Jag tycker att det här har gjort att Lärjungen är mer spännande, men då och då blir lite väl överdriven och kan kännas rätt overklig i några avsnitt.

Till exempel kan jag störa mig på hur poliserna som sköter utredningen hela tiden beskrivs som Sveriges bästa, men faktiskt inte ger intryck av att vara särskilt vassa överhuvudtaget. De har svårt att komma framåt med utredningen och de ledtrådar som kommer följs knappt upp. Det känns även rätt konstigt att den här lilla gruppen på 4-5 poliser och en psykolog i stort sett själva sköter utredningen av en seriemördare som mördat motsvarande mängd personer. Även om polisen har ont om pengar låter en polis/mordoffer i lägsta laget.

Boken har sina brister men mitt sammanlagda intryck är ändå positivt. Hjorth & Rosenfeldt är skickliga på att fånga läsaren och hålla hen kvar, Lärjungen är helt klart svår att lägga ifrån sig och är en riktigt underhållande bok även om den inte hör till den höga skolan i litteraturens värld. Mitt betyg blir 7 av 10.

Sebastian BergmanPå film spelas Sebastian Bergman av Rolf Lassgård, inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag läste, men så är det kanske alltid…

Nu var det då äntligen dags för mig att läsa den andra delen i Jan Guillous serie om Det stora århundradet. Den första – Brobyggarna­ – är faktiskt den bok jag gett högst betyg av alla under året, så mina förväntningar på Dandy var rätt högt ställda.

De två böckerna är både lika och olika varandra. Guillous sätt att berätta är precis likadant som vanligt, han skriver målande och med ett väldigt bra flyt, med mycket fokus på de detaljer han är mest intresserad av (vin, dryck med mera), Vidare är huvudpersonerna alltid extremt bra på det de sysslar med och alltid intelligenta nog att alltid uttrycka sig på ett väldigt utstuderat sätt. Det som dock är helt annorlunda i Dandy är miljön som boken utspelar sig i.

I Dandy får vi följa den tredje Lauritzen-brodern, Sverre, som bara var med i några kapitel i Brobyggarna innan han försvann till England med sin älskare. Att det var just det som den här boken skulle handla om är ju ingen överraskning eftersom Brobyggarna fokuserade så totalt på två av tre bröder, det hade ju varit rätt oväntat om Sverre bara försvann.

Sverre börjar ett nytt liv på ett stort slott, då det visar sig att hans käre Albie minsann är den 13:e earlen av Manningham och alls ingen vanlig storbonde som Sverre blivit lurad att tro. Här får Guillou åter skriva om ett ämne som är ofta återkommande i hans böcker: livet för de som är så rika att de inte behöver bry sig om såna futtiga saker som pengar. Mycket text läggs ner på att beskriva den korrekta etiketten och det skrivs om klädkoder till förbannelse, så här kan det se ut:

”Lord Delamere tog godmodigt emot piken, förklarade att smoking var den förväntade middagsklädseln, inte frack. Sådan klädsel använde man här i Afrika enbart till vissa begravningar.

Vid bröllopsceremonin nästa dag skulle de vita linnekläderna herrarna bar just nu ha passat alldeles utmärkt. Kom man till bröllop i jacket ansågs det osofistikerat, eller åtminstone aningen överdrivet, men kunde förstås passera om det gällde nykomlingar eller turister. Till resekläderna passade däremot khaki med kniv”.

Det här är ju kul som en detalj, men när det upprepas för ofta tycker jag det blir rätt tjatigt. Min känsla är att Guillou utöver underhållningen även vill bilda sina läsare och ibland gör han det på bekostnad av handlingen och variationen i själva romanen.

Guillou är väldigt skicklig på att beskriva tidsandan och hur det resonerades i politiska och kulturella frågor i de här kretsarna på 1900-talets början och det diskuteras väldigt mycket i den här boken (ibland lite för mycket). Sverre befinner sig bland intellektuella och konstnärer i den så kallade Bloomsbury-gruppen och utvecklas till en allt skickligare målare under bokens gång. I mitt tycke blir det dock lite väl mycket måleri, uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” känns väldigt adekvat i det här sammanhanget. Jan Guillou beskriver massor av tavlor på ett utförligt sätt, men det är ju ändå svårt att riktigt föreställa sig hur de faktiskt ser ut, speciellt de som är målade av den påhittade personen Sverre Lauritzen.

Paul Cézanne, en av Sverres förebilder

Miljöerna från överklassens England är nya för den här boken, men i övrigt är det en hel del som återanvänds från Brobyggarna, både den norska fjällvärlden och den afrikanska savannen är återkommande inslag. Det är såklart fortfarande lika välresearchat och verklighetstroget, men det kändes ju mer imponerande när man läste om det första gången. Det är även så att boken utspelar sig under samma tidsperiod som Brobyggarna (1901-1919), så handlingen går egentligen inte framåt utan fortsätter på ett parallellspår från den föregående boken. Även om det på sätt och vis var väntat eftersom även Sverres historia måste berättas blev jag lite besviken på att man fick läsa om precis samma tidsperiod ytterligare en gång.

Dandy är inte samma sprudlande pojkboksäventyr som sin föregångare, den är dessutom nästan 200 sidor kortare. Trots alla invändningar tycker jag ändå att det byggs upp en hel del spänning mot slutet och direkt när jag lade ifrån mig den kända jag att jag vill läsa del tre så fort som möjligt. Jag tror att serien som helhet kan bli hur bra som helst, men när man summerar den kommer nog ingen tycka att Dandy hörde till de bästa delarna. Mitt betyg blir 6 av 10.

 

Efter The Office och Extras är Life’s Too Short Ricky Gervais tredje komediserie. Här har han dock en mer tillbakadragen roll och överlåter istället huvudrollen till den kortväxte skådespelaren Warwick Davis som spelar en rejält skruvad version av sig själv. Den Warwick vi får se här är i mångt och mycket en Mini Me-version av David Brent från The Office, en självgod och ytterst egofixerad person som har någon typ av gott hjärta men visar det allt för sällan.

Warwick ser sig själv som 1) filmstjärna och 2) dvärg, tyvärr för honom gör resten av omvärlden en omvänd värdering av honom (om de känner igen honom överhuvudtaget). Den här självbilden gör att han dessutom anser sig vara förmer än alla andra kortväxta personer och behandlar dem därefter. Till exempel blir Warwick väldigt stött när han på en blinddate blir hopfixad med annan dvärg.

Överlag tycker jag att den verklige Warwick Davis är en riktigt bra skådespelare, han lyckas verkligen få sin karaktär ”Warwick Davis” att framstå som patetisk på ett väldigt roligt sätt. I sann Gervais-anda drivs det med Warwicks handikapp på ett inte särskilt politiskt korrekt vis, men det går helt enkelt inte att inte skratta. Det roliga ligger framförallt i krocken mellan Warwicks självgodhet och de verkliga förutsättningarna, när han börjar klättra i bokhyllorna för att plocka ner sina priser eller låser in sig på toaletten eftersom han inte når upp till handtaget är det plågsamt roligt.

Det här är kul, punkt slut

Utöver Davis själv dyker det upp en hel del roliga biroller, både gästspelande kändisar (Liam Neeson, Johnny Depp, Sting) och andra som Warwicks idiot till revisor/advokat. Bäst skulle jag säga att Liam Neesons gästspel är, den scenen är redan en klassiker och om du inte sett den tycker jag att det är dags att göra det nu!

Life’s Too Short är bara sju avsnitt långt, men blir trots det ibland rätt spretigt. Det finns en grundhistoria kring Warwicks skilsmässa som löper som en röd tråd, men utöver det dyker det upp en hel del scener som mer känns som lösryckta sketcher, om än roliga sådana. Enkelt sammanfattat kan man säga så här: gillar du Ricky Gervais så gillar du Life’s Too Short, gillar du honom inte har du knappast läst så här långt ändå… Jag ger Life’s Too Short betyget 8 av 10.

Pansarhjärta är Nesbøs åttonde bok om den norske polishårdingen Harry Hole. På omslaget står utöver titeln och författaren de två påståendena ”internationell bästsäljare” och ”En Harry Hole-thriller”. Båda dessa beskrivningar känns som rätt bra konsumentupplysning, för att bli en internationell bästsäljare krävs det en viss typ av strömlinjeformning som verkligen finns här och att det är en thriller är det absolut inget snack om. Pansarhjärta är som gjord för att filmas, men än så länge verkar det gå trögt med den saken. Enligt den här snart ett år gamla artikeln ska Martin Scorsese regissera en film om Harry Hole, men det verkar inte ha hänt så mycket sedan dess.

Boken är onekligen spännande, handlingen drivs på i ett bra tempo och den är rätt svår att lägga ifrån sig. Det är ingen avancerad litteratur, Nesbø skriver rättframt i korta kapitel och karaktärerna är oftast rätt platta. Även om det är lättläst tycker jag att boken är lite för lång (647 sidor), det hinns med väldigt många vändningar innan slutet är nått.

Vad handlar Pansarhjärta om då? Som alltid i böckerna om Harry Hole är det en mordgåta som ska lösas, i det här fallet ett antal riktigt brutala mord som alla kan kopplas till samma lilla stuga i de norska fjällen. Några av mord- och tortyrscenerna är riktigt obehagliga att läsa, Nesbø frossar i blod och äckligheter redan från första kapitlet.

Jakten på mördaren som följer är en riktig klichéfest, det är regnigt och mörkt, poliserna är rökande och sammanbitna och det råder en mördande konkurrens mellan olika avdelningar av polisen (tänk FBI mot lokala poliskontoret). Vi hinner med övergivna industrilokaler, kanten av en vulkan, en illegal spelklubb, trånga källarutrymmen, ett mördarrum med väggarna fyllda av tidningsurklipp och massor av andra miljöer som man sett i otaliga spännande filmer och böcker tidigare. Anledningen att de här klyschorna dyker upp så ofta är så klart enkel: de fungerar! Använder man sig av de här miljöerna blir det helt enkelt spännande, inte särskilt nyskapande men funktionellt.

Självklart är det en fristående historia, men en hel del av karaktärernas bakgrund är baserad på det som hänt i de tidigare böckerna. Av dem har jag bara läst den första, Fladdermusmannen, så det känns som att man går miste om en del när det hänvisas till sånt som hänt tidigare.

Boken är som jag varit inne på ett gediget hantverk, men knappast något mästerverk. Om du inte läst Nesbø tidigare skulle jag inte rekommendera den, då är det nog bättre att läsa någon av de tidigare Harry Hole-böckerna och ta det hela från början. Jag ger Pansarhjärta betyget 6 av 10.

Vad är det som gör att Entourage lyckats hålla sig vid liv i åtta hela säsonger? Det är väl någon typ av dramakomedi men det är ganska sällan man skrattar åt det som händer. Karaktärernas utveckling genom åren är i stort sett obefintlig; Vince är alltid på väg till nästa storfilm, Ari skriker i telefon, Eric försöker hålla ordning på allt, Turtle misslyckas med det mesta och Johnny Drama är Johnny Drama. Även om ofantliga mängder stjärnor dyker upp i cameoroller så händer ju egentligen ingenting.

Trots de här ganska stora invändningarna gillar jag ändå Entourage, det är helt enkelt en underhållande serie och huvudpersonerna är rätt lätta att tycka om, möjligen undantaget Vince som ju är rätt träig.

I den sjunde säsongen som jag nyss sett färdigt finns det ett gäng historier som berättas över de tio avsnitten. Huvudspåret är att Vince börjar tappa greppet, han börjar dejta porrstjärnan Sasha Grey, köper en motorcykel och hinner även börja knarka rätt rejält innan säsongens slut. Vid sidan om detta försöker Turtle driva företag och tjäna egna pengar, Ari vill köpa ett NFL-lag och Drama är arbetslös (som vanligt). Eric däremot är mer eller mindre osynlig, hans uppgift verkar mest vara att försöka sopa igen där Vince har varit och klantat sig.

 Drama i sitt esse

De personer som varit absolut intressantast den här säsongen tycker jag är Ari (som jag skrivit om tidigare) och Johnny Drama. För er som inte vet är Johnny ”Drama” Chase Vinces något mindre talangfulla bror. Han spelas av Kevin Dillon, vilket är rätt roligt på ett metaplan eftersom han i verkligheten är Matt Dillons mindre framgångsrika bror. Drama överskattar konstant hur efterfrågad han är och har väldigt svårt att hitta några vettiga skådespelarjobb. Här får han dock chansen till en huvudroll i den tecknade serien ”Johnny’s Bananas” där han får spela sig själv som animerad apa, vilket kanske inte var precis det han drömt om.

Aningen missnöjd Johnny

Jag tycker Entourage erbjuder rätt habil tv-underhållning, det är sällan särskilt minnesvärt men alltid roande att se. Säsongen slutar dessutom för ovanlighetens skull inte det minsta lyckligt, vilket gör att man verkligen vill se hur den åttonde och sista säsongen ska utspela sig. Mitt betyg för säsong sju blir 6 av 10 och redan på tisdag (30/10) börjar SVT sända säsong 8, jag kommer självklart att titta på även den.

“Taxin tog oss genom tät trafik och ett gulaktigt duggregn längs Bishop’s Bridge Road och Westbourne Grove bort till Chepstow Road. The Commander ligger mellan Bayswater och Notting Hill; för ett ögonblick överväldigades jag av känslan av återkomst. Hela området bort mot Portobello har förändrats på senare år, i synnerhet Westbourne Grove, där nyfödda restauranger, inredningsaffärer, gallerier och italienska caféer trängs med de gamla nyttoinrättningarna: tvättomater, järnhandlare, tapetserare, frisörer och fruktstånd. De viktorianska lämningarna inte att förglömma, de dväljs här fortfarande som lätt bedagade primadonnor: Kildare Terrace, Kensington Gardens Square, Pembridge Villas.” (Mina fetläggningar).

Såhär inleds det andra stycket av det första kapitlet av Håkan Nessers bok Himmel över London. Vad ville jag visa med det här citatet då? Jo, att herr Nesser verkar ha blivit lite smått besatt av Storbritanniens huvudstad. Stadens namn är ju med redan i titeln, men som om det inte vore nog lyckas han under bokens gång namndroppa otaliga adresser och platser i staden med sådan intensitet att den enda tolkningen jag kan göra är att han verkligen vill visa att han har koll på sin Londongeografi. Det är kanske lovvärt, men för någon som jag som endast varit i London ett par gånger och aldrig i de delar där boken utspelar sig blir det ibland rätt överdrivet.

Annars tycker jag vi börjar bakifrån, så här beskrivs nämligen boken i baksidestexten: ”på en gång sofistikerat romanexperiment i Italo Calvinos stil och spännande kombinerad spion- och kärleksroman”. Det är till att spänna bågen rejält vill jag säga. Pinsamt nog för mig (även om jag nog knappast är ensam om detta) hade jag aldrig hört talas om Calvino tidigare, så jag kan inte riktigt bedöma huruvida Nesser lyckas nå upp till hans nivåer eller ej.

Det jag vet är i alla fall att Nesser hör till de riktiga tungviktarna bland de storsäljande svenska författargubbarna. Enligt min åsikt är han dock lite svårare att placera än till exempel Mankell och Guillou. Det här är den fjärde boken av honom jag läst, alla har varit bra men också rätt så olika sinsemellan. Vad som dock är obestritt och fortsätter visas i Himmel över London är Nessers hantverksskicklighet. I den här boken märks det att han verkligen ansträngt sig för att visa upp sina förmågor, han har ett rikt och varierat ordförråd och tvekar inte att använda det.

Historien berättas även ur flera olika perspektiv, både i första och tredje person. Speciellt kapitlen i jagform tycker jag är väldigt skickligt skrivna. Med hjälp av mängder av bisatser och instick känns det verkligen som att man befinner sig i en annan persons huvud och följer dennes tankebanor.

När det gäller själva handlingen utspelar den sig på många plan, både bland olika personer, på olika platser och i olika tidsåldrar. Utan att avslöja för mycket kan jag dessutom säga att det inte alltid är klart om det ens är i verkligheten alla kapitel utspelar sig. När det gäller upplägget har jag vissa invändningar, det är inget fel i att läsaren blir lite utmanad men jag kan tycka att det här stilexperimentet nästan slår knut på sig själv. Efter ett tag sitter man och läser något som utspelar sig i en bok i en bok i en bok och åtminstone jag tappar till slut en del fokus och börjar känna att boken är lite väl lång. Pocketversionen är 524 sidor och det funkar definitivt inte att skumma över några kapitel om man vill ha minsta chans att hänga med i svängarna.

Det är hela tiden ovisst vart boken är på väg och det hinns med rätt många vändningar innan slutet är nått. Tyvärr var jag rätt besviken på avslutningen, med ett så pass sofistikerat upplägg av hela handlingen hade jag högre förhoppningar än det som närmast kan beskrivas som ett antiklimax i avrundningen.

Mitt betyg till Himmel över London blir 7 av 10, den är bra men det känns ibland som att Nesser gapar efter lite väl mycket med den här boken. När någonting är riktigt, riktigt bra så brukar det se ut som att det gjorts utan ansträngning, här är det snarare det motsatta som gäller.