Arkiv

Musik

Målet med den här bloggen har hela tiden varit att kartlägga och recensera allt jag sett i kulturväg under ett helt år. Det året är nu slut och frågan är hur det har gått?

Jag har läst 20 böcker, recenserat lite färre tv-program och dessutom sett ett tiotal filmer som var värda att ta upp och skriva om. Utöver det har det blivit 33 stycken ”Bäst just nu” med fem tips i varje, många läsvärda artiklar men även tv-program, låtar, filmer, tidningar och lite annat smått och gott.

Det jag märkt är att det är svårt att hålla uppe tempot i publicerandet över en längre tid, årets första sex månader publicerade jag 58 inlägg, medan det ”bara” blev 31 det andra halvåret. Delvis beror detta på tidsbrist men en stor del får skyllas på bristande inspiration, det är inte helt lätt att hitta fem nya grejer att tipsa om varje vecka. Dessutom är det bara att erkänna att läsarresponsen har lämnat en del att önska, vissa inlägg har fått riktigt många läsare, men många andra har passerat okommenterade och lästa av några enstaka personer.

Sammanlagt har bloggen haft snart 11000 sidvisningar, vilket jag är rätt nöjd med. Däremot är jag inte lika nöjd med hur få kommentarer som kommit in. Möjligen är det så att jag inte skrivit på ett sätt som inbjuder till att kommentera, delvis kan säkert även layouten på sidan spela in. Om du har någon annan teori får du gärna lämna en kommentar…

Vad händer nu då? År 2012 är slut men jag har inte riktigt tänkt lägga ner bloggandet helt och hållet. Först och främst ska jag göra några ordentligare sammanfattningar av året ur ett par olika perspektiv, sen tänkte jag helt enkelt ha kvar bloggen som ett forum för att lägga ut diverse tips när andan faller på.

Tack alla ni som läst och ha ett gott nytt 2013. Vem vet, kanske nästa år blir året när det äntligen blir ”The return of roots and culture”, Morgan Heritage tror i alla fall det:

 

Listan är tillbaka, den här gången toppad av en bok. Utöver detta får vi lära oss om den moderna konstmarknaden och gör ett par nedslag i Jamaica samt ett i Nigeria.

1) Mördaren i folkhemmet – Lena Ebervall & Per E Samuelson (bok)

Den här boken, som jag ska skriva en längre recension av snart, är en riktigt fängslande historia. Den handlar om fallet Olle Möller, som är en rejäl rättsskandal som utspelade sig i mitten på 1900-talet. Utöver att vara en fascinerande historia om vad som kan hända när rättssamhället fastnar i ett felaktigt spår är det även ett väldigt fint porträtt av en tid som flytt. Det nostalgiska skimret som finns över efterkrigstidens Sverige får sig en rejäl törn när man läser om hur livet tedde sig för Olle och hans anhöriga.

2) Damian “Jr. Gong” Marley – Set Up Shop (låt)

En (relativt) ny låt från Jr. Gong är ju alltid trevligt! Set Up Shop är en riktigt svängig historia som åtminstone jag har svårt att sitta still när jag hör. Om jag ska invända mot något är det väl att det verkligen börjar bli hög tid för den gode herr Marley att klippa sig, att riskera att snubbla på sitt eget hår kan väl ändå inte vara nyttigt?

3) Damien Hirst: Jumping the Shark (artikel)

Damien HirstTror dock fortfarande inte att jag har råd med den här…

Damien Hirst är en av de absolut största konstnärerna i världen det senaste decenniet. Han har fullkomligt öst ur sig olika typer av konstverk, bland annat med hjälp av sin egen fabrik på den engelska landsbygden, och har även kommit på egna sätt att sälja konsten för att maximera sina vinster.

I den här artikeln från Bloomberg framgår det dock att bubblan kanske är på väg att spricka, tavlor som tidigare kostade miljontals dollar har halverats i värde och frågan är hur säker en investering i Hirst egentligen är.

4) A Diary of Dancehall (foto+artikel)

diplo-dancehallDJ:n och producenten Diplo har gjort en hel del dansmusik som är inspirerad av den jamaicanska dancehall-kulturen. Här har han dock skrivit ett resereportage i Vanity Fair om den lilla karibiska ön med det enorma musikutbudet. Det är i och för sig intressant, men det jag verkligen gillade är fotona som är tagna av Shane McCauley på diverse intressanta platser som gatufester, musikstudios osv.

5) A Mind Dismembered (artikel)

Fenomenet som beskrivs i den här artikeln är kanske det konstigaste jag någonsin hört talas om, nämligen ”penis theft”. Detta fenomen, som under en period spred sig som en löpeld i Nigeria, handlar inte om att någon faktiskt själ ens könsorgan utan är snarare en masshysteri som sprider sig.

Vad det hela handlar om egentligen är inte helt lätt att säga, men de människorna som drabbas upplever verkligen att deras penisar blir stulna. När de sen går till polisen för att rapportera händelsen har dock lemmen på något magiskt vis återkommit. I artikeln ges en mer nyanserad bild av vad som ligger bakom detta egentligen psykiatriska problem. Väldigt allmänbildande läsning och helt klart ett intressant samtalsämne till näst lite stela middagsbjudning, eller varför inte julfirandet hos svärmor?

Den här veckan utgår ”Bäst just nu”, jag har helt enkelt inte hittat fem tillräckligt bra nya saker för att göra en topplista. Förhoppningsvis blir det bättre ordning nästa vecka. Istället bjuder jag på tre exempel på personer som har ett grymt flow och det är ju inte det sämsta.

Först tar vi en av de bästa och samtidigt bisarraste covers jag hört på länge, Karmins version av Look At Me Now. Låten är i original en klassisk skrytig raplåt om hur mycket pengar man tjänat och framförs av ett helt gäng framgångsrika rappare. Här är det istället en kille och en tjej som sitter vid en synt och ser rätt vanliga ut. Det roliga med låten blir just kontrasten mellan texten och den som framför den och dessutom framför den riktigt bra. Det här kanske handlar om mina fördomar, men hon ser inte precis ut som man tänker sig att en rappare ska göra och det blir därmed desto mer överraskande när hon släpper loss.

Efter detta måste vi såklart även höra originalversionen. Den framförs av Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes. Efter att ha hört coverversionen är det för mig rätt svårt för mig att ta det här på allvar, det blir lite hip-hopparodi av alltihop, men det är en rätt skön låt. Framförallt är jag väldigt svag för Busta Rhymes, är han med på en låt blir det alltid bra. Det är ingen som kan slå honom i att rappa snabbt och han är något av en ”poster boy” för uttrycket grymt flow.

Vad betyder då ”grymt flow”? Ja, det betyder väl ” typ såhär trevligt” …

Trevlig helg på er!

Återigen blir det en lista för de senaste två veckorna. Jag är inte stolt över det låga tempot på bloggandet just nu, förhoppningsvis blir det skärpning snart, men jag lämnar inga garantier…

Hur som helst, alla fem punkter på veckans lista håller riktigt hög klass och kan verkligen rekommenderas. På första plats har vi en bekant tv-serie, jag har gett de tidigare säsongerna egna inlägg, men bakar här in recensionen i den aktuella topplistan:

1) Mad Men, säsong 4 (tv)

I den fjärde säsongen av Mad Men fortsätter Don Draper hålla ställningarna på jobbet, men på det privata planet börjar han bli mer och mer tragisk. Han påverkas allt tydligare av sitt enorma alkoholintag, hans närmast magiska kraft att förföra kvinnor börjar avta och den alltid lika välkammade frisyren har börjat spreta allt mer.

Mad Men kan ibland vara riktigt roligt, men det är absolut ingen lättsam serie. Det finns alltid en svärta närvarande och innerst inne är det väldigt få av karaktärerna som ens är i närheten av att vara lyckliga. Första halvan av den här säsongen är dock så mörk att man börjar undra om Don överhuvudtaget kommer klara sig. Som tur är tar serien en vändning ungefär halvvägs in och på slutet är det mesta ändå relativt lyckligt.

Handlingen fortsätter att drivas framåt i ett rätt högt tempo, men jag kan tycka att det återanvänds lite väl mycket karaktärer. Folk som inte synts till sen de första säsongerna dyker upp igen samtidigt som den man verkligen undrar hur det gått för (stackars homosexuelle Sal) är spårlöst försvunnen.

Det kanske allra intressantaste spåret den här säsongen är hur det ska gå för Dons dotter Sally, hon har verkligen inte de bästa förutsättningarna om man tänker på vilka föräldrar hon har och revolterar redan rätt rejält fast hon bara är 11-12 år gammal. Tyvärr har jag oftast väldigt svårt för barnskådespelare, det blir väldigt sällan bra när de är inblandade och även här finns det scener som inte känns riktigt trovärdiga.

Sammantaget är i alla fall säsong 4 minst lika bra som de tre tidigare så mitt betyg kan inte bli lägre än 9 av 10. Det är riktigt nära till att jag skulle dela ut en tia, men jag sparar den ett tag till och hoppas kunna ge den till säsong 5.

2) Can’t Tell Me Nothing – Kanye West (med Zach Galifianakis) (låt + video)

Den här låten är riktigt bra från början, men med den här videon når den en helt ny nivå. Jag har hyllat Zach Galifianakis tidigare och här visar han återigen prov på sin rätt skumma men samtidigt väldigt roliga humor.

 

3) Thundersoul – bandet som aldrig slutade svänga (dokumentär)

SVT:s Musik special sände den här dokumentären i förra veckan och den är verkligen sevärd. Den handlar om ett high school-band från Texas som tog hela USA med storm under 70-talet. Bandet – The Kashmere Stage Band – representerade nämligen en skola med enbart svarta elever och hade en enormt funkig känsla. Nu efter 35 år ska bandet återförenas för att spela en jubileumskonsert för sin numera 92-åriga bandledare.

Gillar man 70-tals soul och funk är det här en riktig guldgruva. Filmen innehåller såklart massor av svängig musik och dessutom några av de coolaste afro-frisyrerna som jag tror någonsin visats i svensk tv.

4 Homer’s Barbershop Quartet (tv)

Det första avsnittet av The Simpsons femte säsong är numera nästan 20 år gammalt, men det är fortfarande ett av seriens allra bästa om man frågar mig. Det gick på TV6 i förra veckan och jag blev glatt överraskad över hur väl det har stått sig. Handlingen går ut på att Homer berättar om tiden när han var med i barbershop-kvartetten The Be Sharps som hade stora framgångar under en väldigt kort period.

Utöver att avsnittet är väldigt roligt i sig och innehåller ett par riktigt tjusiga sångnummer är det även en väldigt smart hyllning till The Beatles, massor av detaljer hänvisar till bandet och George Harrison dyker även upp som gäströst.

The Be Sharps framför sin största hit ”Baby On Board”

5) The crayola-fication of the world (artikel)

En artikel som handlar både om hur våra hjärnor fungerar när vi uppfattar världen omkring och hur språket påverkar vår perception låter kanske som något ganska torrt. Så är dock verkligen inte fallet med den här artikeln, den är skriven på ett lättillgängligt populärvetenskapligt sätt och lyckas verkligen förklara vad det är som påverkar oss när vi urskiljer olika färger.

1) Life’s Too Short (tv)

Redan i Bäst just nu, vecka 3 skrev jag om den här tv-serien och nu har den äntligen börjat visas på SVT. Life’s Too Short är skriven av Ricky Gervais och Stephen Merchant och de dyker även upp i rollerna som sig själva i serien. Huvudrollen spelas dock av Warwick Davis, den något kortväxte skådespelaren som fortfarande kanske är mest känd som Willow från filmen med samma namn från 1988.

Stilen från The Office och Extras känns igen, det är väldigt roligt men det finns även ett ganska stort mörker i botten. Trots sin längd lider nämligen Davis av ett visst storhetsvansinne och likt David Brent i The Office delar omgivningen inte alls uppfattningen om hans dignitet.

Jag kan inte påstå att det första avsnittet hör till det absolut roligaste jag sett, men det var helt klart tillräckligt bra för att jag ska vara sugen på att se de kommande sex avsnitten och det är definitivt roligare än det mesta andra som finns att se på tv för tillfället.

Programmet finns på SVT Play

Nya” 2 ½ Män”?

2) Snakka San & SVER – Owee (låt)

En blandning av jamaicansk dancehall och svensk folkmusik, kan det vara något? Mitt svar på den frågan är ett otvetydigt ja. Owee är en riktigt svängig låt som dessutom fått en charmig video, helt klart värt att lyssna på:

 

3) Marathon Man (artikel)

Den här artikeln handlar om ett rätt bisarrt bedrägeri, vad man väl skulle kunna kalla ett ”victimless crime”.  Den knappt 50-årige tandläkaren Kip Litton hävdar på sin hemsida att han sprungit ett stort antal maratonlopp på under tre timmar (vilket är riktigt snabbt oavsett ålder). Det konstiga är bara att ingen verkar ha sett honom genomföra dessa bedrifter, man har sett honom vid starten och målet men inte däremellan. Reportern försöker ta reda vad egentligen Kip Litton sysslar med och vad syftet kan vara, en lång artikel som är intressant hela vägen till slutet/målet.

4) Himmel över London – Håkan Nesser (bok)

Det har gått ett tag sen jag senast recenserade en bok och det kommer dröja ytterligare någon vecka innan jag gör det igen. Orsaken till detta är att jag just nu läser Himmel över London av Håkan Nesser, som visade sig vara något av en tegelsten. Boken är absolut bra, men den är lång och lite småtung att läsa.

Nesser har med den här boken ansträngt sig lite extra för att skapa en mångfacetterad bok med mängder av parallella historietrådar. Det är något av ett mästarprov han ger sig in på och ibland kan jag känna att den tekniska skickligheten tar överhanden mot själva historieberättandet. Nåväl, det är en intressant bok på många sätt och jag kommer att skriva en utförligare recension av den när hela är utläst.

5) Huff, säsong 2 (tv)

Ikväll (21/9) sänds sista avsnittet av den sista säsongen av Huff. Som trogna läsare kanske minns var jag rätt peppad när säsong 2 började sändas, en del av min entusiasm har dock avtagit under seriens gång. Huff var en rätt skruvad historia redan från början, men nu har fler och fler av karaktärerna börjat tappa greppet rejält och det ska onekligen bli intressant att se hur de ska rädda upp det hela till avslutningen. Risken finns dock att beslutet om att lägga ner serien kom efter det sista avsnittet sänts, vilket kan lämna allt hängande i luften och att den den övergripande känslan mest blir besvikelse.

Hur det blev vet vi inte förrän efteråt, avsnittet finns i alla fall att se här.

Dagens musikvideoblandning är en hyllning till hip hopens allra störste refrängsångare, Nate Dogg. Han dog efter en stroke i mars 2011 och har definitivt gjort sig förtjänt av att hyllas här i bloggen.

Nate Dogg är något så ovanligt som en artist som knappt haft några egna hits, men haft massor tillsammans med andra artister. Han började sin karriär i gruppen 213 tillsammans med sin kusin Snoop Dogg (jag tror dock inte att någon av dem föddes med det efternamnet…) och Warren G och har efter det samarbetat med otaliga rappare och skapat mängder av hits.

Den första låten jag tar med är en riktig klassiker från 1994, Regulate tillsammans med Warren G står sig än idag och har det sköna slöa 90-talssoundet som var typisk för dåtidens västkustrap:

 

Det Nate Dogg kanske var allra bäst på var att sjunga refränger på riktiga partyhits. Nästa låt har inte precis något djupare budskap, utan är snarare kvinnoförnedrande och lätt korkad, även om jag tror att den är gjord med glimten i ögat. Ibland är man dock tvungen att göra som Baloo och bara säga: ”Kom igen katten, det svänger ju!”, här är Area Codes med Ludacris och Nate Dogg:

 

Avslutningsvis tar vi en låt som jag tycker är rätt fin, 21 Questions med 50 Cent. Det här är från tiden när Fiddy fortfarande var bra (2003) och inte hade en karriär som innebär att kränga hörlurar i Bromma. Låten handlar om osäkerheten som finns på toppen, blir man omtyckt för sin berömmelse och sina pengar eller för den personen man faktiskt är? Dessutom drar 50 Cent den fantastiska raden: ”I love you like a fat kid loves cake”, vilket gör låten värd att lyssna på bara därför.

 

Efter en rejäl semester är det åter dags att ta upp bloggandet igen. Vad kan då passa bättre än att sammanfatta sommaren med att inleda med att utse 2012 års officiella sommarhit? För mig är valet enkelt; den är trall- och dansvänlig och har hörts i stort sett överallt:

Vinnaren av titeln ”Årets sommarhit” är: Dansa Pausa med Panetoz!

Dansa pausa har ju alla typiska ingredienser för att bli en riktig sommarplåga. Det finns dock en låt som om möjligt hörts ännu mer, nämligen Somebody That I Used To Know med Gotye ft. Kimbra. Med sitt speciella sound lär den väl mycket väl bli årets största hit när 2012 ska sammanfattas, om inte alla tröttnat fullständigt på den till dess. Här kommer dock en version som ni troligen inte hört förut, en riktigt skön reggaemix på Love Fire-rytmen: