Arkiv

Böcker

Istället för de vanliga topp 5-listorna tänkte jag nu göra ett par årssammanfattningar, den första blir över årets fem bästa böcker. Nu handlar det inte om fem böcker som getts ut 2012, utan om böcker som jag läst under året. När jag tänker efter är nog ingen av dem utgiven efter 2011, men de är bra ändå så ni får hålla till godo med det ni får. För att öka på spänningen lite tar jag dem i omvänd ordning, klicka på rubrikerna om ni vill läsa hela recensionen.

5) Hallonbåtsflyktingen – Miika Nousiainen

Den här boken är helt klart det roligaste jag läst under året, skrönan om Mikko Virtanens kamp för att bli en äkta svensk är en väldigt komisk historia som inte liknar något annat. Handlingen i sig är kanske inte den mest raffinerande, men som underhållning betraktat är boken en riktig pärla!

4) Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij

Metro 2033 är berättelsen om ett Moskva efter en katastrof som utplånat allt mänskligt liv på jordens yta. Boken utspelar sig därför under jord, i tunnelbanesystemet som numera bebos av att antal människor som kämpar för sin överlevnad, delvis mot varandra, men framförallt mot de okända hot som väntar ovan jord och ute i tunnlarnas mörker.

Jag gillar verkligen den här typen av sci-fi som utspelar sig i en känd miljö i en okänd framtid. Det Gluchovskij lyckats bäst med är att fånga den mörka och instängda stämningen, boken är spännande rakt igenom och ingenting för lättskrämda läsare…   

3) I långa loppet – Miika Nousiainen

Jag har läst två böcker av flera författare under året (Guillou, Nesser), men det är bara Miika Nousiainen som lyckats få med två böcker på min årsbästalista. I långa loppet tar platsen före Hallonbåtsflyktingen i kraft av att den har ett lite större djup. Båda böckerna är i grunden roliga men har samtidigt en mörk underton, I långa loppet gjorde dock ett mer bestående intryck på mig när jag tänker tillbaka på dem ett halvår efter läsningen.

Porträttet av Martti som förgäves försöker hålla fast vid en tid som flytt genom att pressa sin tonårsdotter alldeles för hårt är väldigt starkt, att författaren sen lyckas kombinera detta med många skratt tycker jag gör I långa loppet till en bok som verkligen förtjänar att läsas av många.

2) De ensamma – Håkan Nesser

Årets näst bästa bok enligt mig är en ganska lågmäld historia om två dödsfall som skett på samma plats med 35 års mellanrum. Om man ska genrebestämma De ensamma så antar jag att den är en deckare, men det känns lite futtigt att beskriva den så. Jag citerar mig själv:

” När vissa böcker känns som att de är skrivna med baktanken att de senare ska bli en film eller tv-serie utnyttjar Håkan Nesser istället det som är bokens styrkor som medium, nämligen att fördjupa sig i karaktärernas känslor och tankevärld. På ett skickligt sätt får han i stort sett alla huvudpersonerna att framstå som verkliga människor med skilda drivkrafter som alla agerar logiskt utifrån sitt synsätt. ”

Själva handlingen är inte överdrivet komplicerad, men alla karaktärerna känns levande och komplexa och när boken väl kommit igång blir den dessutom riktigt spännande också. Jag har inte direkt fastnat för Håkan Nesser tidigare, men De ensamma gör att jag förstår vad det är som gjort honom till en av Sveriges mest framgångsrika författare.

1) Brobyggarna – Jan Guillou

guillou nr 1

Så här glad blir man av att komma etta!

När vi talar om framgångsrika författare, på första platsen har vi den kanske framgångsrikaste av dem alla (åtminstone försäljningsmässigt): Jan Guillou! Brobyggarna är första delen i Guillous serie om 1900-talet. Hur många delar det kommer bli är det nog ingen som vet än, men det har i alla fall kommit ut två hittills. Den andra delen, Dandy, var ingen höjdare direkt, men nu är det ju Brobyggarna vi pratar om:

Brobyggarna är en storslagen saga som lyckas med konststycket att vara spännande, rörande och lärorik samtidigt. Jag tror att det spelar in att den är första delen, det känns som att man befinner sig i början av något stort och har hela framtiden väntande. Redan i Dandy börjar saker och ting upprepa sig och inte kännas lika fräscha, men när jag läste Brobyggarna blev jag helt fångad av berättelsen och verkligen helt uppslukad av boken. Årets största läsupplevelse och därmed också årets bästa bok 2012 enligt Kulturkonsument2012 är därför Brobyggarna av Jan Guillou!

Mördaren i folkhemmet är historien om en av de största rättsskandaler som utspelat sig i Sverige, nämligen fallet Olle Möller. Om man inte har ett stort kriminalhistoriskt intresse säger nog inte det namnet så mycket idag, men för ett sextiotal år sedan var Olle Möller en av Sveriges absolut mest omskrivna personer. Han dömdes nämligen för två sexualmord och var misstänkt för ytterligare ett, när man läst den här boken står det dock rätt klart att han antagligen inte hade något med dessa dödsfall att göra överhuvudtaget.

Bilden som framträder är att polis och åklagare helt enkelt bestämt sig för att Olle var skyldig till varje pris, trots att det både saknades bevis mot honom och fanns mängder av bevis som pekade åt annat håll. Jag kan dock tycka att det åtminstone inledningsvis inte är så konstigt att Möller misstänks i flera av fallen, delvis har han en fruktansvärd otur som gör att väldigt många indicier pekar på honom (liknande bil, liknande utseende, hade en hund, har befunnit sig på platsen osv.) och delvis är han alldeles för korkad för sitt eget bästa och envisas med att säga saker som gör honom än mer misstänkt.

olle möllerEn otursförföljd man

Författarna målar verkligen ett utförligt porträtt av personen Olle Möller, som jag tycker på många sätt är en rätt osympatisk figur. Han är som sagt inte vidare smart och är dessutom notoriskt otrogen mot sina fruar, men verkar trots detta alltid ta sig fram med hjälp av sin oborstade charm. Här är ett exempel på hur det går till när Olle går på bio med sin fru, Karin:

 ”…Karin fick förklara handlingen hela tiden för Olle, som frågade ”varför gör hon så” och ”vem är det där?” tills folk hyssjade på dem och de började fnittra som skolbarn. Det var ingen vidare film, tyckte Olle, han gillade tecknade filmer. Varför sitta och glo på andra människors elände? Nej, Långben och Musse Pigg, det var grejer det!”

Utöver porträttet av Olle ger boken även en bild av hur det moderna Sverige växer fram, den inleds 1939 i en tid som känns väldigt långt borta och fortsätter till 1959 i det som är det växande folkhemmet som titeln anspelar på. Det jag tycker är intressant är att man verkligen inte får någon skönmålad version av hur det såg ut, snarare är det ett samhälle med stora klassklyftor som beskrivs. För Olle som har det rätt knapert är det alls inget enkelt liv och efter den första fängelsedomen blir det än värre. Boken blir mer och mer sorglig ju längre tiden går, stackars Olle knäcks sakta men säkert av den omänskliga behandling han får utstå från rättsväsendet och blir till slut bara en spillra av den skojfriska person han var i bokens början.

På omslaget kallas boken ”en roman om fallet Olle Möller”, men den är ju samtidigt väldigt baserad på en verklig historia och mycket research och det är ju uppenbart att det mesta är ”på riktigt”. Jag kan störa mig en del på det stilgreppet, vad är baserat på fakta och vad är det författarna fyllt i själva? Boken innehåller en hel del detaljer som jag tvivlar på att författarna tagit reda på, och även beskrivningar av folks humör och tankar som såklart är rena spekulationer eftersom de inte går att kontrollera i efterhand.

Det är i alla fall en mycket fängslande bok som jag läste med stor behållning. (Om ni inte litar på mitt omdöme så har även Leif GW Persson rekommenderat den). Språket är lättläst och rättframt, man kan nästan ana att författarna är just jurister till vardags på det lite opersonliga tilltalet. Det märks att det viktigaste för Ebervall & Samuelson är att berätta sin historia, de har inte direkt några konstnärliga ambitioner med sitt verk.

Jag tyckte som sagt om boken, men jag tror att de som verkligen skulle få ut mest av den är de som levde när det hela utspelade sig. Det här är årets julklapp till farfar/morfar, helt enkelt! Mitt betyg till Mördaren i folkhemmet blir en stark 6 av 10.

Listan är tillbaka, den här gången toppad av en bok. Utöver detta får vi lära oss om den moderna konstmarknaden och gör ett par nedslag i Jamaica samt ett i Nigeria.

1) Mördaren i folkhemmet – Lena Ebervall & Per E Samuelson (bok)

Den här boken, som jag ska skriva en längre recension av snart, är en riktigt fängslande historia. Den handlar om fallet Olle Möller, som är en rejäl rättsskandal som utspelade sig i mitten på 1900-talet. Utöver att vara en fascinerande historia om vad som kan hända när rättssamhället fastnar i ett felaktigt spår är det även ett väldigt fint porträtt av en tid som flytt. Det nostalgiska skimret som finns över efterkrigstidens Sverige får sig en rejäl törn när man läser om hur livet tedde sig för Olle och hans anhöriga.

2) Damian “Jr. Gong” Marley – Set Up Shop (låt)

En (relativt) ny låt från Jr. Gong är ju alltid trevligt! Set Up Shop är en riktigt svängig historia som åtminstone jag har svårt att sitta still när jag hör. Om jag ska invända mot något är det väl att det verkligen börjar bli hög tid för den gode herr Marley att klippa sig, att riskera att snubbla på sitt eget hår kan väl ändå inte vara nyttigt?

3) Damien Hirst: Jumping the Shark (artikel)

Damien HirstTror dock fortfarande inte att jag har råd med den här…

Damien Hirst är en av de absolut största konstnärerna i världen det senaste decenniet. Han har fullkomligt öst ur sig olika typer av konstverk, bland annat med hjälp av sin egen fabrik på den engelska landsbygden, och har även kommit på egna sätt att sälja konsten för att maximera sina vinster.

I den här artikeln från Bloomberg framgår det dock att bubblan kanske är på väg att spricka, tavlor som tidigare kostade miljontals dollar har halverats i värde och frågan är hur säker en investering i Hirst egentligen är.

4) A Diary of Dancehall (foto+artikel)

diplo-dancehallDJ:n och producenten Diplo har gjort en hel del dansmusik som är inspirerad av den jamaicanska dancehall-kulturen. Här har han dock skrivit ett resereportage i Vanity Fair om den lilla karibiska ön med det enorma musikutbudet. Det är i och för sig intressant, men det jag verkligen gillade är fotona som är tagna av Shane McCauley på diverse intressanta platser som gatufester, musikstudios osv.

5) A Mind Dismembered (artikel)

Fenomenet som beskrivs i den här artikeln är kanske det konstigaste jag någonsin hört talas om, nämligen ”penis theft”. Detta fenomen, som under en period spred sig som en löpeld i Nigeria, handlar inte om att någon faktiskt själ ens könsorgan utan är snarare en masshysteri som sprider sig.

Vad det hela handlar om egentligen är inte helt lätt att säga, men de människorna som drabbas upplever verkligen att deras penisar blir stulna. När de sen går till polisen för att rapportera händelsen har dock lemmen på något magiskt vis återkommit. I artikeln ges en mer nyanserad bild av vad som ligger bakom detta egentligen psykiatriska problem. Väldigt allmänbildande läsning och helt klart ett intressant samtalsämne till näst lite stela middagsbjudning, eller varför inte julfirandet hos svärmor?

Efter att ha läst och verkligen tyckt om firma Hjorth och Rosenfeldts första bok, Det fördolda, var jag verkligen förväntansfull när jag började med uppföljaren Lärjungen. Boken tar vid några månader efter den förra slutade och det är absolut ett plus om man läst den första delen, även om man såklart kan se Lärjungen som en separat historia.

Om man bara läser baksidestexten så får man intrycket att boken handlar om jakten på en seriemördare som rätt snart visar sig vara en s.k. copycat. Det är visserligen sant, men den handlar minst lika mycket om personerna som bedriver utredningen och deras inbördes relationer. Det är just detta som gör att det kan ha varit bra att ha förförståelsen man får av att ha läst den föregående boken först. Själva mordhistorien i sig är visserligen riktigt spännande, men det känns egentligen inte som det är den författarna egentligen brinner för.

I centrum har vi psykologen Sebastian Bergman, som är något så charmerande som en folkilsk sexmissbrukare. Han har dock en bakgrund som på många sätt förklarar hans beteende och är faktiskt en väldigt fascinerande karaktär. Många av de andra huvudpersonerna tycker jag dock är mer skissartade eller ibland rena karikatyrer, det verkar som att författarna lagt mer energi på relationerna mellan karaktärerna än på deras personligheter.

Det fördolda kändes som en ganska realistisk historia som utgick ifrån en försvunnen tonåring, här i uppföljaren har dock Hjorth & Rosenfeldt valt att lämna diskbänksrealismen bakom sig och bre på rejält med en (eller egentligen två) riktig seriemördare och –våldtäktsman som hämtad ur vilken amerikansk thriller som helst. Jag tycker att det här har gjort att Lärjungen är mer spännande, men då och då blir lite väl överdriven och kan kännas rätt overklig i några avsnitt.

Till exempel kan jag störa mig på hur poliserna som sköter utredningen hela tiden beskrivs som Sveriges bästa, men faktiskt inte ger intryck av att vara särskilt vassa överhuvudtaget. De har svårt att komma framåt med utredningen och de ledtrådar som kommer följs knappt upp. Det känns även rätt konstigt att den här lilla gruppen på 4-5 poliser och en psykolog i stort sett själva sköter utredningen av en seriemördare som mördat motsvarande mängd personer. Även om polisen har ont om pengar låter en polis/mordoffer i lägsta laget.

Boken har sina brister men mitt sammanlagda intryck är ändå positivt. Hjorth & Rosenfeldt är skickliga på att fånga läsaren och hålla hen kvar, Lärjungen är helt klart svår att lägga ifrån sig och är en riktigt underhållande bok även om den inte hör till den höga skolan i litteraturens värld. Mitt betyg blir 7 av 10.

Sebastian BergmanPå film spelas Sebastian Bergman av Rolf Lassgård, inte riktigt vad jag hade tänkt mig när jag läste, men så är det kanske alltid…

Den här veckan är det en bok som intar förstaplatsen på listan, sen har vi som vanligt ett par tv-program och ett par artiklar som är värda att ta en titt på. Så, utan att dra ut på det ytterligare, här är veckans ”Bäst just nu”:

1) Lärjungen – Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (bok)

För ett tag sedan läste jag den första delen i den här deckarserien, Det fördolda. Den var en riktigt positiv överraskning, så det var med höga förhoppningar jag nu började med del två i böckerna om den sexmissbrukande seriemördarexperten Sebastian Bergman.

Huvudpersonen i de här böckerna är nämligen ett riktigt svin, vilket ju är ett rätt beprövat grepp i kriminallitteraturen (det bästa exemplet kanske är Evert Bäckström i Leif GW Perssons böcker). Att få en sådan person att ändå framstå som mänsklig och intressant är inte det allra lättaste, men det tycker jag verkligen författarna har lyckats med i det här fallet.

Utöver den intressante huvudpersonen bjuds det dessutom på en riktigt spännande mordgåta, som jag hittills inte kommit till upplösningen på. När boken är färdigläst kommer såklart en utförligare recension.

2) Veckans Brott (tv)

Som framgått av veckans förstaplats och även många gånger tidigare i bloggen är jag väldigt förtjust i Leif GW Persson. Jag gillar hans böcker, men även hans sätt att uttrycka sig ”live” är helt oefterhärmligt (eller är det?). I och med detta missar jag aldrig ett avsnitt av Veckans Brott, bara att höra GW:s funderingar kring aktuella brott gör det ju värt det, sen är ju programmet ofta rätt intressant även i övrigt också.

Den här veckan var dock programmet lite extra intressant, som gäst dök nämligen GW:s gamla parhäst Jan Guillou upp. Tillsammans diskuterade de ämnet kriminaljournalistik, något de båda har mycket åsikter och erfarenheter kring.

Jag vill även passa på att ge en liten extra eloge till programledaren Camilla Kvartoft som har den inte helt enkla uppgiften att hålla programmet i styr när GW börjar spekulera, vilket ibland kan dra ut en hel del på tiden. Att hon inte har blivit Årets kvinnliga programledare på Kristallen-galan, men Anne Lundberg har vunnit tre gånger är inget annat än en skandal! (Däremot blev Veckans Brott Årets fakta- och aktualitetsprogram 2011).

3) When Thugs and Hustlers Ruled Dark Alleys in New York (artikel)

Här har vi en artikel som handlar om något så exotisk som underground-bowling i New York på 60-talet. Det satsades stora pengar på de här nattliga matcherna, vilket gjorde att även den organiserade brottsligheten ville ha en del av kakan. Utöver att vi får höra av några som var aktiva bowlare på den tiden får vi även höra talas om karaktärer med namn som Tony Side Weight och One Finger Benny, som verkligen inte var några man ville hamna i clinch med.

 Inte riktigt rätt kille, men ni fattar grejen

Artikeln är rätt så snabbläst och riktigt underhållande. Jag hade dock svårt att inte tänka på filmen Kingpin när jag läste den, med det är en annan historia…

4) Entourage, säsong 8 (tv)

Säsong åtta av Entourage är den absolut sista. Jag har för mig att det redan för ett par säsonger sedan var snack om att serien skulle lägga ner, men den har tragglat på riktigt länge nu utan att det för den skull egentligen gått särskilt mycket framåt i handlingen.

De första avsnitten av den åttonde säsongen – som just nu sänds på SVT – tycker jag dock har varit riktigt bra. Serien har blivit mörkare och mörkare och känns inte alls som den komedi den var de första säsongerna. Eftersom det nu dessutom är absolut sista chansen att ”umgås” med Vincent och hans gäng så kommer jag definitivt se till att inte missa de avslutande avsnitten.

5) Monopoly is Theft (artikel)  

Alla har väl spelat Monopol någon gång i sin barndom. Kanske känner man även till att det finns stora tävlingar i spelet. Det jag dock inte hade en aning om är hur det hela startade. Spelet har nämligen funnits ända sedan andra halvan av 1800-talet och skapades från början som ett exempel för att beskriva en ekonomisk modell som var emot det monopoliserade ägandet av land. En helt klart läsvärd artikel från Harper’s Magazine.

Nu var det då äntligen dags för mig att läsa den andra delen i Jan Guillous serie om Det stora århundradet. Den första – Brobyggarna­ – är faktiskt den bok jag gett högst betyg av alla under året, så mina förväntningar på Dandy var rätt högt ställda.

De två böckerna är både lika och olika varandra. Guillous sätt att berätta är precis likadant som vanligt, han skriver målande och med ett väldigt bra flyt, med mycket fokus på de detaljer han är mest intresserad av (vin, dryck med mera), Vidare är huvudpersonerna alltid extremt bra på det de sysslar med och alltid intelligenta nog att alltid uttrycka sig på ett väldigt utstuderat sätt. Det som dock är helt annorlunda i Dandy är miljön som boken utspelar sig i.

I Dandy får vi följa den tredje Lauritzen-brodern, Sverre, som bara var med i några kapitel i Brobyggarna innan han försvann till England med sin älskare. Att det var just det som den här boken skulle handla om är ju ingen överraskning eftersom Brobyggarna fokuserade så totalt på två av tre bröder, det hade ju varit rätt oväntat om Sverre bara försvann.

Sverre börjar ett nytt liv på ett stort slott, då det visar sig att hans käre Albie minsann är den 13:e earlen av Manningham och alls ingen vanlig storbonde som Sverre blivit lurad att tro. Här får Guillou åter skriva om ett ämne som är ofta återkommande i hans böcker: livet för de som är så rika att de inte behöver bry sig om såna futtiga saker som pengar. Mycket text läggs ner på att beskriva den korrekta etiketten och det skrivs om klädkoder till förbannelse, så här kan det se ut:

”Lord Delamere tog godmodigt emot piken, förklarade att smoking var den förväntade middagsklädseln, inte frack. Sådan klädsel använde man här i Afrika enbart till vissa begravningar.

Vid bröllopsceremonin nästa dag skulle de vita linnekläderna herrarna bar just nu ha passat alldeles utmärkt. Kom man till bröllop i jacket ansågs det osofistikerat, eller åtminstone aningen överdrivet, men kunde förstås passera om det gällde nykomlingar eller turister. Till resekläderna passade däremot khaki med kniv”.

Det här är ju kul som en detalj, men när det upprepas för ofta tycker jag det blir rätt tjatigt. Min känsla är att Guillou utöver underhållningen även vill bilda sina läsare och ibland gör han det på bekostnad av handlingen och variationen i själva romanen.

Guillou är väldigt skicklig på att beskriva tidsandan och hur det resonerades i politiska och kulturella frågor i de här kretsarna på 1900-talets början och det diskuteras väldigt mycket i den här boken (ibland lite för mycket). Sverre befinner sig bland intellektuella och konstnärer i den så kallade Bloomsbury-gruppen och utvecklas till en allt skickligare målare under bokens gång. I mitt tycke blir det dock lite väl mycket måleri, uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” känns väldigt adekvat i det här sammanhanget. Jan Guillou beskriver massor av tavlor på ett utförligt sätt, men det är ju ändå svårt att riktigt föreställa sig hur de faktiskt ser ut, speciellt de som är målade av den påhittade personen Sverre Lauritzen.

Paul Cézanne, en av Sverres förebilder

Miljöerna från överklassens England är nya för den här boken, men i övrigt är det en hel del som återanvänds från Brobyggarna, både den norska fjällvärlden och den afrikanska savannen är återkommande inslag. Det är såklart fortfarande lika välresearchat och verklighetstroget, men det kändes ju mer imponerande när man läste om det första gången. Det är även så att boken utspelar sig under samma tidsperiod som Brobyggarna (1901-1919), så handlingen går egentligen inte framåt utan fortsätter på ett parallellspår från den föregående boken. Även om det på sätt och vis var väntat eftersom även Sverres historia måste berättas blev jag lite besviken på att man fick läsa om precis samma tidsperiod ytterligare en gång.

Dandy är inte samma sprudlande pojkboksäventyr som sin föregångare, den är dessutom nästan 200 sidor kortare. Trots alla invändningar tycker jag ändå att det byggs upp en hel del spänning mot slutet och direkt när jag lade ifrån mig den kända jag att jag vill läsa del tre så fort som möjligt. Jag tror att serien som helhet kan bli hur bra som helst, men när man summerar den kommer nog ingen tycka att Dandy hörde till de bästa delarna. Mitt betyg blir 6 av 10.

Pansarhjärta är Nesbøs åttonde bok om den norske polishårdingen Harry Hole. På omslaget står utöver titeln och författaren de två påståendena ”internationell bästsäljare” och ”En Harry Hole-thriller”. Båda dessa beskrivningar känns som rätt bra konsumentupplysning, för att bli en internationell bästsäljare krävs det en viss typ av strömlinjeformning som verkligen finns här och att det är en thriller är det absolut inget snack om. Pansarhjärta är som gjord för att filmas, men än så länge verkar det gå trögt med den saken. Enligt den här snart ett år gamla artikeln ska Martin Scorsese regissera en film om Harry Hole, men det verkar inte ha hänt så mycket sedan dess.

Boken är onekligen spännande, handlingen drivs på i ett bra tempo och den är rätt svår att lägga ifrån sig. Det är ingen avancerad litteratur, Nesbø skriver rättframt i korta kapitel och karaktärerna är oftast rätt platta. Även om det är lättläst tycker jag att boken är lite för lång (647 sidor), det hinns med väldigt många vändningar innan slutet är nått.

Vad handlar Pansarhjärta om då? Som alltid i böckerna om Harry Hole är det en mordgåta som ska lösas, i det här fallet ett antal riktigt brutala mord som alla kan kopplas till samma lilla stuga i de norska fjällen. Några av mord- och tortyrscenerna är riktigt obehagliga att läsa, Nesbø frossar i blod och äckligheter redan från första kapitlet.

Jakten på mördaren som följer är en riktig klichéfest, det är regnigt och mörkt, poliserna är rökande och sammanbitna och det råder en mördande konkurrens mellan olika avdelningar av polisen (tänk FBI mot lokala poliskontoret). Vi hinner med övergivna industrilokaler, kanten av en vulkan, en illegal spelklubb, trånga källarutrymmen, ett mördarrum med väggarna fyllda av tidningsurklipp och massor av andra miljöer som man sett i otaliga spännande filmer och böcker tidigare. Anledningen att de här klyschorna dyker upp så ofta är så klart enkel: de fungerar! Använder man sig av de här miljöerna blir det helt enkelt spännande, inte särskilt nyskapande men funktionellt.

Självklart är det en fristående historia, men en hel del av karaktärernas bakgrund är baserad på det som hänt i de tidigare böckerna. Av dem har jag bara läst den första, Fladdermusmannen, så det känns som att man går miste om en del när det hänvisas till sånt som hänt tidigare.

Boken är som jag varit inne på ett gediget hantverk, men knappast något mästerverk. Om du inte läst Nesbø tidigare skulle jag inte rekommendera den, då är det nog bättre att läsa någon av de tidigare Harry Hole-böckerna och ta det hela från början. Jag ger Pansarhjärta betyget 6 av 10.