Dandy – Jan Guillou

Nu var det då äntligen dags för mig att läsa den andra delen i Jan Guillous serie om Det stora århundradet. Den första – Brobyggarna­ – är faktiskt den bok jag gett högst betyg av alla under året, så mina förväntningar på Dandy var rätt högt ställda.

De två böckerna är både lika och olika varandra. Guillous sätt att berätta är precis likadant som vanligt, han skriver målande och med ett väldigt bra flyt, med mycket fokus på de detaljer han är mest intresserad av (vin, dryck med mera), Vidare är huvudpersonerna alltid extremt bra på det de sysslar med och alltid intelligenta nog att alltid uttrycka sig på ett väldigt utstuderat sätt. Det som dock är helt annorlunda i Dandy är miljön som boken utspelar sig i.

I Dandy får vi följa den tredje Lauritzen-brodern, Sverre, som bara var med i några kapitel i Brobyggarna innan han försvann till England med sin älskare. Att det var just det som den här boken skulle handla om är ju ingen överraskning eftersom Brobyggarna fokuserade så totalt på två av tre bröder, det hade ju varit rätt oväntat om Sverre bara försvann.

Sverre börjar ett nytt liv på ett stort slott, då det visar sig att hans käre Albie minsann är den 13:e earlen av Manningham och alls ingen vanlig storbonde som Sverre blivit lurad att tro. Här får Guillou åter skriva om ett ämne som är ofta återkommande i hans böcker: livet för de som är så rika att de inte behöver bry sig om såna futtiga saker som pengar. Mycket text läggs ner på att beskriva den korrekta etiketten och det skrivs om klädkoder till förbannelse, så här kan det se ut:

”Lord Delamere tog godmodigt emot piken, förklarade att smoking var den förväntade middagsklädseln, inte frack. Sådan klädsel använde man här i Afrika enbart till vissa begravningar.

Vid bröllopsceremonin nästa dag skulle de vita linnekläderna herrarna bar just nu ha passat alldeles utmärkt. Kom man till bröllop i jacket ansågs det osofistikerat, eller åtminstone aningen överdrivet, men kunde förstås passera om det gällde nykomlingar eller turister. Till resekläderna passade däremot khaki med kniv”.

Det här är ju kul som en detalj, men när det upprepas för ofta tycker jag det blir rätt tjatigt. Min känsla är att Guillou utöver underhållningen även vill bilda sina läsare och ibland gör han det på bekostnad av handlingen och variationen i själva romanen.

Guillou är väldigt skicklig på att beskriva tidsandan och hur det resonerades i politiska och kulturella frågor i de här kretsarna på 1900-talets början och det diskuteras väldigt mycket i den här boken (ibland lite för mycket). Sverre befinner sig bland intellektuella och konstnärer i den så kallade Bloomsbury-gruppen och utvecklas till en allt skickligare målare under bokens gång. I mitt tycke blir det dock lite väl mycket måleri, uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” känns väldigt adekvat i det här sammanhanget. Jan Guillou beskriver massor av tavlor på ett utförligt sätt, men det är ju ändå svårt att riktigt föreställa sig hur de faktiskt ser ut, speciellt de som är målade av den påhittade personen Sverre Lauritzen.

Paul Cézanne, en av Sverres förebilder

Miljöerna från överklassens England är nya för den här boken, men i övrigt är det en hel del som återanvänds från Brobyggarna, både den norska fjällvärlden och den afrikanska savannen är återkommande inslag. Det är såklart fortfarande lika välresearchat och verklighetstroget, men det kändes ju mer imponerande när man läste om det första gången. Det är även så att boken utspelar sig under samma tidsperiod som Brobyggarna (1901-1919), så handlingen går egentligen inte framåt utan fortsätter på ett parallellspår från den föregående boken. Även om det på sätt och vis var väntat eftersom även Sverres historia måste berättas blev jag lite besviken på att man fick läsa om precis samma tidsperiod ytterligare en gång.

Dandy är inte samma sprudlande pojkboksäventyr som sin föregångare, den är dessutom nästan 200 sidor kortare. Trots alla invändningar tycker jag ändå att det byggs upp en hel del spänning mot slutet och direkt när jag lade ifrån mig den kända jag att jag vill läsa del tre så fort som möjligt. Jag tror att serien som helhet kan bli hur bra som helst, men när man summerar den kommer nog ingen tycka att Dandy hörde till de bästa delarna. Mitt betyg blir 6 av 10.

Annonser
4 comments
  1. maxtiotar said:

    Hej! Har recensionsläst de båda böckerna och håller med om att Dandy är klart svagare än Brobyggarna. Dessutom tycker jag Guillou skriver alltför journalistiskt. Allting drivs av händelser och han hinner inte riktigt med att teckna människorna. Visserligen får vi reda på att Sverre är välbyggd och Lorden spenslig men det är ungefär allt. Och efter att i detalj fått reda på hur de afrikanska amazonerna älskar i Brobyggarna skulle vi väl kunnat få mer sex i Dandy än att de tar av sig morgonrockarna och sänker sig ner i jacuzzin…

    Sedan kan jag tycka att hatet mot allt engelskt, på fransk och tysk bekostnad, är lite enahanda. Får se vad Guillou kokar ihop av 20-talet. Kanske de alla flyttar till USA?

    • Ja, jag funderade också på det där med sexscenerna. Det var tydligen lite enklare för Guillou att visualisera de koloniala erövringarna i Afrika än homoerotiken i den här boken…

      Det ska bli kul att se var böckerna tar vägen i fortsättningen, utifrån de första två verkar det ju som att det kan sluta var som helst i världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: