Arkiv

Monthly Archives: november 2012

Den här veckan är det humorserier och intressanta artiklar för hela slanten på listan. Speciellt de två första placeringarna kan jag varmt rekommendera. Nu kör vi!

1) Obama Wins! South Park, säsong 16, avsnitt 14 (tv)

Bara i South Park…

Den här säsongens avslutande avsnitt tycker jag är ett exempel på när South Park är som allra bäst. Cartman har kokat ihop en plan som har potential att påverka resultatet i valet som precis avgjorts. Vad det är han har gjort är dock rätt oklart inledningsvis. Långsamt vecklas intrigen upp och det visar sig såklart vara något så absurt att bara Trey Parker och Matt Stone skulle ha kunnat komma på det.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men vi hinner träffa både Barack Obama, ett gäng kinesiska generaler och Musse Pigg innan avsnittet är över. Den sextonde säsongen av South Park har varit bra över lag, men jag tycker faktiskt att det sista avsnittet är det som varit roligast av alla den här säsongen. Om ni missat det är det hög tid att titta, nästa säsong kommer inte förrän i vår.

2) Last Champions of the Third Reich (artikel)

Andra världskriget, och kanske allra främst nazisterna, är ju ett ämne som verkar helt outtömligt. Det produceras tv-dokumentärer och skrivs böcker på löpande band och man får känslan av att varenda sten verkligen har vänts på minst ett par gånger. Här är dock en artikel som avhandlar något som jag inte läst om tidigare: fotbollens roll i Nazityskland under kriget.

Som en del av propagandan var det viktigt för tyskarna att fortsätta spela oavsett hur dåligt det gick i kriget, för att hålla skenet uppe. En som dock inte gillade fotboll var Adolf Hitler, spelets oförutsägbarhet provocerade honom oerhört, ett antal förnedrande förluster för det tyska landslaget gjorde att han helst höll sig borta från allt vad fotboll heter.

I den här artikeln avhandlas dock inte det tyska landslaget, utan det inhemska tyska mästerskapet som spelades hela vägen in till sommaren 1944. Väldigt intressant läsning om idrottens roll i kontrast till krigets elände.

3) If You Go Chasing Rabbits… (artikel)

Författaren till den här artikeln har en idé som låter dömd att misslyckas: han ska nu som medelålders söka upp den flicka han var kär i när han började andra klass 1958, men aldrig vågade prata med. Han har inte sett henne på 50 år och är själv numera lyckligt gift, men för att bevisa något (lite oklart vad) vill han ändå söka upp henne.

Artikeln handlar egentligen mest om den vetenskapliga/biologiska sidan av vad som händer när man blir kär, men den är även skriven med en stor portion humor och är riktigt rolig.

4) Don’t trust the b—- in apartment 23 (tv)

Här har vi ett tv-program som nog inte passar alla, ärligt talat vet jag inte riktigt om jag gillar det själv. Don’t trust the b—- in apartment 23 är en komediserie av det mer absurda slaget som nyligen har börjat sändas på TV11. Handlingen utspelar sig som titeln antyder i en lägenhet i New York där en tjej som heter June precis fått hyra ett rum. Hennes hyresvärdinna Chloe visar sig dock vara något av en psykopat som helt saknar gränser. Utöver detta är hon bästa kompis med James Van Der Beek (Dawson från Dawson’s Creek) som spelar en väldigt rolig skruvad version av sig själv.

Än så länge har jag bara sett enstaka avsnitt av Don’t trust… och vet inte hur serien kommer att utveckla sig, men de jag sett har varit riktigt roliga och det är dessutom alltid kul med en serie som inte riktigt liknar något annat man sett tidigare.

5) Has Hollywood Murdered the Movies? (artikel)

Har ni liksom jag haft känslan av att de nya filmer som kommer ut bara blir sämre och sämre? Speciellt gäller detta de riktigt stora blockbuster-succéerna. Jag minns knappt när jag senast var riktigt sugen att se en speciell film på bio (The Hobbit kommer jag dock inte missa) och det känns som att filmer mest är datoranimerade uppföljare på historier man knappt ville se från början, t ex. Transformers och alla otaliga superhjältefilmer.

Artikelns författare delar min uppfattning, hans tes är att Hollywood helt enkelt slutat berätta historier och övergått till mer hjärndöd visuell stimulans utan några konstnärliga ambitioner. Specialeffekter kanske är kul, men när de är det enda som håller filmen uppe och dessutom är rakt igenom datoranimerade blir det hela rätt livlöst.

Texten är skriven på ett väldigt insatt, nästan akademiskt vis. Trots att ämnet är rätt gnälligt och att det inte är helt lättuggad läsning tycker jag ändå att den känns givande. Dessutom hade det knappast gått att skriva artikeln på något annat sätt, det vore ju ganska ironiskt om en artikel med det här ämnet skulle vara kort och illustrerad med stora färgglada bilder…

Den här veckan är det en bok som intar förstaplatsen på listan, sen har vi som vanligt ett par tv-program och ett par artiklar som är värda att ta en titt på. Så, utan att dra ut på det ytterligare, här är veckans ”Bäst just nu”:

1) Lärjungen – Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (bok)

För ett tag sedan läste jag den första delen i den här deckarserien, Det fördolda. Den var en riktigt positiv överraskning, så det var med höga förhoppningar jag nu började med del två i böckerna om den sexmissbrukande seriemördarexperten Sebastian Bergman.

Huvudpersonen i de här böckerna är nämligen ett riktigt svin, vilket ju är ett rätt beprövat grepp i kriminallitteraturen (det bästa exemplet kanske är Evert Bäckström i Leif GW Perssons böcker). Att få en sådan person att ändå framstå som mänsklig och intressant är inte det allra lättaste, men det tycker jag verkligen författarna har lyckats med i det här fallet.

Utöver den intressante huvudpersonen bjuds det dessutom på en riktigt spännande mordgåta, som jag hittills inte kommit till upplösningen på. När boken är färdigläst kommer såklart en utförligare recension.

2) Veckans Brott (tv)

Som framgått av veckans förstaplats och även många gånger tidigare i bloggen är jag väldigt förtjust i Leif GW Persson. Jag gillar hans böcker, men även hans sätt att uttrycka sig ”live” är helt oefterhärmligt (eller är det?). I och med detta missar jag aldrig ett avsnitt av Veckans Brott, bara att höra GW:s funderingar kring aktuella brott gör det ju värt det, sen är ju programmet ofta rätt intressant även i övrigt också.

Den här veckan var dock programmet lite extra intressant, som gäst dök nämligen GW:s gamla parhäst Jan Guillou upp. Tillsammans diskuterade de ämnet kriminaljournalistik, något de båda har mycket åsikter och erfarenheter kring.

Jag vill även passa på att ge en liten extra eloge till programledaren Camilla Kvartoft som har den inte helt enkla uppgiften att hålla programmet i styr när GW börjar spekulera, vilket ibland kan dra ut en hel del på tiden. Att hon inte har blivit Årets kvinnliga programledare på Kristallen-galan, men Anne Lundberg har vunnit tre gånger är inget annat än en skandal! (Däremot blev Veckans Brott Årets fakta- och aktualitetsprogram 2011).

3) When Thugs and Hustlers Ruled Dark Alleys in New York (artikel)

Här har vi en artikel som handlar om något så exotisk som underground-bowling i New York på 60-talet. Det satsades stora pengar på de här nattliga matcherna, vilket gjorde att även den organiserade brottsligheten ville ha en del av kakan. Utöver att vi får höra av några som var aktiva bowlare på den tiden får vi även höra talas om karaktärer med namn som Tony Side Weight och One Finger Benny, som verkligen inte var några man ville hamna i clinch med.

 Inte riktigt rätt kille, men ni fattar grejen

Artikeln är rätt så snabbläst och riktigt underhållande. Jag hade dock svårt att inte tänka på filmen Kingpin när jag läste den, med det är en annan historia…

4) Entourage, säsong 8 (tv)

Säsong åtta av Entourage är den absolut sista. Jag har för mig att det redan för ett par säsonger sedan var snack om att serien skulle lägga ner, men den har tragglat på riktigt länge nu utan att det för den skull egentligen gått särskilt mycket framåt i handlingen.

De första avsnitten av den åttonde säsongen – som just nu sänds på SVT – tycker jag dock har varit riktigt bra. Serien har blivit mörkare och mörkare och känns inte alls som den komedi den var de första säsongerna. Eftersom det nu dessutom är absolut sista chansen att ”umgås” med Vincent och hans gäng så kommer jag definitivt se till att inte missa de avslutande avsnitten.

5) Monopoly is Theft (artikel)  

Alla har väl spelat Monopol någon gång i sin barndom. Kanske känner man även till att det finns stora tävlingar i spelet. Det jag dock inte hade en aning om är hur det hela startade. Spelet har nämligen funnits ända sedan andra halvan av 1800-talet och skapades från början som ett exempel för att beskriva en ekonomisk modell som var emot det monopoliserade ägandet av land. En helt klart läsvärd artikel från Harper’s Magazine.

Nu var det då äntligen dags för mig att läsa den andra delen i Jan Guillous serie om Det stora århundradet. Den första – Brobyggarna­ – är faktiskt den bok jag gett högst betyg av alla under året, så mina förväntningar på Dandy var rätt högt ställda.

De två böckerna är både lika och olika varandra. Guillous sätt att berätta är precis likadant som vanligt, han skriver målande och med ett väldigt bra flyt, med mycket fokus på de detaljer han är mest intresserad av (vin, dryck med mera), Vidare är huvudpersonerna alltid extremt bra på det de sysslar med och alltid intelligenta nog att alltid uttrycka sig på ett väldigt utstuderat sätt. Det som dock är helt annorlunda i Dandy är miljön som boken utspelar sig i.

I Dandy får vi följa den tredje Lauritzen-brodern, Sverre, som bara var med i några kapitel i Brobyggarna innan han försvann till England med sin älskare. Att det var just det som den här boken skulle handla om är ju ingen överraskning eftersom Brobyggarna fokuserade så totalt på två av tre bröder, det hade ju varit rätt oväntat om Sverre bara försvann.

Sverre börjar ett nytt liv på ett stort slott, då det visar sig att hans käre Albie minsann är den 13:e earlen av Manningham och alls ingen vanlig storbonde som Sverre blivit lurad att tro. Här får Guillou åter skriva om ett ämne som är ofta återkommande i hans böcker: livet för de som är så rika att de inte behöver bry sig om såna futtiga saker som pengar. Mycket text läggs ner på att beskriva den korrekta etiketten och det skrivs om klädkoder till förbannelse, så här kan det se ut:

”Lord Delamere tog godmodigt emot piken, förklarade att smoking var den förväntade middagsklädseln, inte frack. Sådan klädsel använde man här i Afrika enbart till vissa begravningar.

Vid bröllopsceremonin nästa dag skulle de vita linnekläderna herrarna bar just nu ha passat alldeles utmärkt. Kom man till bröllop i jacket ansågs det osofistikerat, eller åtminstone aningen överdrivet, men kunde förstås passera om det gällde nykomlingar eller turister. Till resekläderna passade däremot khaki med kniv”.

Det här är ju kul som en detalj, men när det upprepas för ofta tycker jag det blir rätt tjatigt. Min känsla är att Guillou utöver underhållningen även vill bilda sina läsare och ibland gör han det på bekostnad av handlingen och variationen i själva romanen.

Guillou är väldigt skicklig på att beskriva tidsandan och hur det resonerades i politiska och kulturella frågor i de här kretsarna på 1900-talets början och det diskuteras väldigt mycket i den här boken (ibland lite för mycket). Sverre befinner sig bland intellektuella och konstnärer i den så kallade Bloomsbury-gruppen och utvecklas till en allt skickligare målare under bokens gång. I mitt tycke blir det dock lite väl mycket måleri, uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” känns väldigt adekvat i det här sammanhanget. Jan Guillou beskriver massor av tavlor på ett utförligt sätt, men det är ju ändå svårt att riktigt föreställa sig hur de faktiskt ser ut, speciellt de som är målade av den påhittade personen Sverre Lauritzen.

Paul Cézanne, en av Sverres förebilder

Miljöerna från överklassens England är nya för den här boken, men i övrigt är det en hel del som återanvänds från Brobyggarna, både den norska fjällvärlden och den afrikanska savannen är återkommande inslag. Det är såklart fortfarande lika välresearchat och verklighetstroget, men det kändes ju mer imponerande när man läste om det första gången. Det är även så att boken utspelar sig under samma tidsperiod som Brobyggarna (1901-1919), så handlingen går egentligen inte framåt utan fortsätter på ett parallellspår från den föregående boken. Även om det på sätt och vis var väntat eftersom även Sverres historia måste berättas blev jag lite besviken på att man fick läsa om precis samma tidsperiod ytterligare en gång.

Dandy är inte samma sprudlande pojkboksäventyr som sin föregångare, den är dessutom nästan 200 sidor kortare. Trots alla invändningar tycker jag ändå att det byggs upp en hel del spänning mot slutet och direkt när jag lade ifrån mig den kända jag att jag vill läsa del tre så fort som möjligt. Jag tror att serien som helhet kan bli hur bra som helst, men när man summerar den kommer nog ingen tycka att Dandy hörde till de bästa delarna. Mitt betyg blir 6 av 10.

Den här veckan blir det rätt mycket tv på listan, både ett par dokumentärer och ett par långkörare som förtjänar lite extra uppmärksamhet.

1) Guru Lurifax (dokumentär)

Den här dokumentärfilmen gick på Kunskapskanalen i veckan och var både bra och tankeväckande. Filmskaparen Vikram Ghandi är uppvuxen i en indisk familj i New Jersey och har fått en ganska strikt hinduisk uppfostran. Han börjar dock mer och mer tvivla på religionen och alla självutnämnda profeter som dyker upp. För att bevisa hur mycket påhitt som finns låter han håret och skägget växa, börjar kalla sig Guru Kumaré och skapar en helt egen form av yoga som egentligen är en ren bluff.

Ganska snabbt får han dock ett femtontal följare som ser hans läror som vägen till lycka i sina liv. Det är här filmen blir väldigt intressant, helt plötsligt sitter han med det moraliska dilemmat att ha ett gäng lärjungar som faktiskt tror på det han kokat ihop. Från att vara en film som kritiserar religion i allmänhet blir det i slutet istället en väldigt intressant studie i hur lätt det kan vara att leda sökande människor och utnyttja dem som man vill.

Nu har ju filmaren inget ont uppsåt, men det blir ändå inte lätt att avslöja hur det verkligen ligger till. Jag kan varmt rekommendera den här filmen, den finns att se på nätet här.

2) Så mycket bättre (tv)

Så mycket bättre är tillbaka med en tredje säsong, årets upplaga känns på papperet svagare än de två tidigare och själva konceptet blir lätt tjatigt i längden, trots detta kommer jag helt säkert se alla avsnitt även denna säsong.

Hur kan man då förklara det? Programmet i sig är ju rätt trist, första veckan fick vi se artisterna plocka blommor och stå och hamra i en smedja för att sedan sitta och äta. Allt det där runt omkring har ju egentligen ingen betydelse, det man vill se är ju låtarna! Jag vet inte riktigt varför, men det är alltid riktigt kul att se hur de olika artisterna tolkar varandras alster, vem kunde till exempel ana att förra årets bästa låt skulle bli en Mikael Wiehe-tolkning av en E-Typelåt?

De jag tyckte gjorde bäst ifrån sig första veckan var Darin och Miss Li, Miss Li för hennes kraftfulla framträdande och Darin för att han lyckades göra om Stockholm till något helt nytt. Den här veckan är det tydligen Olle Ljungströms låtar som ska göras om, det kan onekligen bli spännande.

Årets gäng

3) Into the Abyss (dokumentär)

Veckans DOX-film är en på sätt och vis rätt konventionell dokumentär om ett brott och dess följder. Den tyske mästerfilmaren Werner Herzog intervjuar två dömda män som varit delaktiga i ett trippelmord, samt anhöriga till offren, poliser som deltagit i utredningen med många flera.

En del handlar om själva brottet, men en stor del av fokus ligger på dödsstraffet. Den ene mannen dömdes nämligen till döden, medan den andre kom undan med ”bara” livstid. Herzog har en väldigt speciell berättarstil, filmen går väldigt långsamt framåt och han ställer sina frågor på ett väldigt försiktigt vis men lyckas alltid sätta fingret precis på de ömma punkterna hos de intervjuade.

Into the Abyss är inte direkt någon upplyftande historia, men den är klart sevärd och finns på SVT Play i ytterligare en månad.

Bonusmaterial! För er som gillar Werner Herzog kan jag inte undanhålla det här klippet, som jag tyckte var sjukt roligt:

4) Thomas Quick – The Swedish serial killer who never was (artikel)

Jag tycker alltid att det är intressant att läsa vad som skrivs om Sverige i utländska medier. Här är en lång artikel från The Guardian om Thomas Quick-fallet. Om man redan läst Hannes Råstams bok antar jag att det inte kommer fram något nytt, men om man som jag mest hängt med i debatten lite sporadiskt ger artikeln en bra sammanfattande bild av vad det är som egentligen hänt i den här enorma rättsskandalen.

5) Saturday Night Live, säsong 38 (tv)

Världens kanske mest klassiska komediprogram rullar på som vanligt i amerikansk tv. Och inte bara där, med bara några dagars fördröjning finns det även att se på Kanal 9 Play. Sketcherna varierar rätt rejält i kvalitet, men eftersom det oftast handlar om aktuella händelser är programmet som bäst om det konsumeras färskt.

Min absoluta favoritkaraktär är Weekly Updates expert på New Yorks nöjesliv, Stefon. Han spelas på ett väldigt roligt sätt av Bill Hader, faktiskt så roligt att Hader själv aldrig lyckas hålla masken när han ska servera de helt bisarra tipsen. Här är ett hopplock av hur det kan se ut när han kommer igång: