Pansarhjärta – Jo Nesbø

Pansarhjärta är Nesbøs åttonde bok om den norske polishårdingen Harry Hole. På omslaget står utöver titeln och författaren de två påståendena ”internationell bästsäljare” och ”En Harry Hole-thriller”. Båda dessa beskrivningar känns som rätt bra konsumentupplysning, för att bli en internationell bästsäljare krävs det en viss typ av strömlinjeformning som verkligen finns här och att det är en thriller är det absolut inget snack om. Pansarhjärta är som gjord för att filmas, men än så länge verkar det gå trögt med den saken. Enligt den här snart ett år gamla artikeln ska Martin Scorsese regissera en film om Harry Hole, men det verkar inte ha hänt så mycket sedan dess.

Boken är onekligen spännande, handlingen drivs på i ett bra tempo och den är rätt svår att lägga ifrån sig. Det är ingen avancerad litteratur, Nesbø skriver rättframt i korta kapitel och karaktärerna är oftast rätt platta. Även om det är lättläst tycker jag att boken är lite för lång (647 sidor), det hinns med väldigt många vändningar innan slutet är nått.

Vad handlar Pansarhjärta om då? Som alltid i böckerna om Harry Hole är det en mordgåta som ska lösas, i det här fallet ett antal riktigt brutala mord som alla kan kopplas till samma lilla stuga i de norska fjällen. Några av mord- och tortyrscenerna är riktigt obehagliga att läsa, Nesbø frossar i blod och äckligheter redan från första kapitlet.

Jakten på mördaren som följer är en riktig klichéfest, det är regnigt och mörkt, poliserna är rökande och sammanbitna och det råder en mördande konkurrens mellan olika avdelningar av polisen (tänk FBI mot lokala poliskontoret). Vi hinner med övergivna industrilokaler, kanten av en vulkan, en illegal spelklubb, trånga källarutrymmen, ett mördarrum med väggarna fyllda av tidningsurklipp och massor av andra miljöer som man sett i otaliga spännande filmer och böcker tidigare. Anledningen att de här klyschorna dyker upp så ofta är så klart enkel: de fungerar! Använder man sig av de här miljöerna blir det helt enkelt spännande, inte särskilt nyskapande men funktionellt.

Självklart är det en fristående historia, men en hel del av karaktärernas bakgrund är baserad på det som hänt i de tidigare böckerna. Av dem har jag bara läst den första, Fladdermusmannen, så det känns som att man går miste om en del när det hänvisas till sånt som hänt tidigare.

Boken är som jag varit inne på ett gediget hantverk, men knappast något mästerverk. Om du inte läst Nesbø tidigare skulle jag inte rekommendera den, då är det nog bättre att läsa någon av de tidigare Harry Hole-böckerna och ta det hela från början. Jag ger Pansarhjärta betyget 6 av 10.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: