Himmel över London – Håkan Nesser
“Taxin tog oss genom tät trafik och ett gulaktigt duggregn längs Bishop’s Bridge Road och Westbourne Grove bort till Chepstow Road. The Commander ligger mellan Bayswater och Notting Hill; för ett ögonblick överväldigades jag av känslan av återkomst. Hela området bort mot Portobello har förändrats på senare år, i synnerhet Westbourne Grove, där nyfödda restauranger, inredningsaffärer, gallerier och italienska caféer trängs med de gamla nyttoinrättningarna: tvättomater, järnhandlare, tapetserare, frisörer och fruktstånd. De viktorianska lämningarna inte att förglömma, de dväljs här fortfarande som lätt bedagade primadonnor: Kildare Terrace, Kensington Gardens Square, Pembridge Villas.” (Mina fetläggningar).
Såhär inleds det andra stycket av det första kapitlet av Håkan Nessers bok Himmel över London. Vad ville jag visa med det här citatet då? Jo, att herr Nesser verkar ha blivit lite smått besatt av Storbritanniens huvudstad. Stadens namn är ju med redan i titeln, men som om det inte vore nog lyckas han under bokens gång namndroppa otaliga adresser och platser i staden med sådan intensitet att den enda tolkningen jag kan göra är att han verkligen vill visa att han har koll på sin Londongeografi. Det är kanske lovvärt, men för någon som jag som endast varit i London ett par gånger och aldrig i de delar där boken utspelar sig blir det ibland rätt överdrivet.
Annars tycker jag vi börjar bakifrån, så här beskrivs nämligen boken i baksidestexten: ”på en gång sofistikerat romanexperiment i Italo Calvinos stil och spännande kombinerad spion- och kärleksroman”. Det är till att spänna bågen rejält vill jag säga. Pinsamt nog för mig (även om jag nog knappast är ensam om detta) hade jag aldrig hört talas om Calvino tidigare, så jag kan inte riktigt bedöma huruvida Nesser lyckas nå upp till hans nivåer eller ej.
Det jag vet är i alla fall att Nesser hör till de riktiga tungviktarna bland de storsäljande svenska författargubbarna. Enligt min åsikt är han dock lite svårare att placera än till exempel Mankell och Guillou. Det här är den fjärde boken av honom jag läst, alla har varit bra men också rätt så olika sinsemellan. Vad som dock är obestritt och fortsätter visas i Himmel över London är Nessers hantverksskicklighet. I den här boken märks det att han verkligen ansträngt sig för att visa upp sina förmågor, han har ett rikt och varierat ordförråd och tvekar inte att använda det.
Historien berättas även ur flera olika perspektiv, både i första och tredje person. Speciellt kapitlen i jagform tycker jag är väldigt skickligt skrivna. Med hjälp av mängder av bisatser och instick känns det verkligen som att man befinner sig i en annan persons huvud och följer dennes tankebanor.
När det gäller själva handlingen utspelar den sig på många plan, både bland olika personer, på olika platser och i olika tidsåldrar. Utan att avslöja för mycket kan jag dessutom säga att det inte alltid är klart om det ens är i verkligheten alla kapitel utspelar sig. När det gäller upplägget har jag vissa invändningar, det är inget fel i att läsaren blir lite utmanad men jag kan tycka att det här stilexperimentet nästan slår knut på sig själv. Efter ett tag sitter man och läser något som utspelar sig i en bok i en bok i en bok och åtminstone jag tappar till slut en del fokus och börjar känna att boken är lite väl lång. Pocketversionen är 524 sidor och det funkar definitivt inte att skumma över några kapitel om man vill ha minsta chans att hänga med i svängarna.
Det är hela tiden ovisst vart boken är på väg och det hinns med rätt många vändningar innan slutet är nått. Tyvärr var jag rätt besviken på avslutningen, med ett så pass sofistikerat upplägg av hela handlingen hade jag högre förhoppningar än det som närmast kan beskrivas som ett antiklimax i avrundningen.
Mitt betyg till Himmel över London blir 7 av 10, den är bra men det känns ibland som att Nesser gapar efter lite väl mycket med den här boken. När någonting är riktigt, riktigt bra så brukar det se ut som att det gjorts utan ansträngning, här är det snarare det motsatta som gäller.
kulturkonsument2012 