Arkiv

Monthly Archives: oktober 2012

 

Efter The Office och Extras är Life’s Too Short Ricky Gervais tredje komediserie. Här har han dock en mer tillbakadragen roll och överlåter istället huvudrollen till den kortväxte skådespelaren Warwick Davis som spelar en rejält skruvad version av sig själv. Den Warwick vi får se här är i mångt och mycket en Mini Me-version av David Brent från The Office, en självgod och ytterst egofixerad person som har någon typ av gott hjärta men visar det allt för sällan.

Warwick ser sig själv som 1) filmstjärna och 2) dvärg, tyvärr för honom gör resten av omvärlden en omvänd värdering av honom (om de känner igen honom överhuvudtaget). Den här självbilden gör att han dessutom anser sig vara förmer än alla andra kortväxta personer och behandlar dem därefter. Till exempel blir Warwick väldigt stött när han på en blinddate blir hopfixad med annan dvärg.

Överlag tycker jag att den verklige Warwick Davis är en riktigt bra skådespelare, han lyckas verkligen få sin karaktär ”Warwick Davis” att framstå som patetisk på ett väldigt roligt sätt. I sann Gervais-anda drivs det med Warwicks handikapp på ett inte särskilt politiskt korrekt vis, men det går helt enkelt inte att inte skratta. Det roliga ligger framförallt i krocken mellan Warwicks självgodhet och de verkliga förutsättningarna, när han börjar klättra i bokhyllorna för att plocka ner sina priser eller låser in sig på toaletten eftersom han inte når upp till handtaget är det plågsamt roligt.

Det här är kul, punkt slut

Utöver Davis själv dyker det upp en hel del roliga biroller, både gästspelande kändisar (Liam Neeson, Johnny Depp, Sting) och andra som Warwicks idiot till revisor/advokat. Bäst skulle jag säga att Liam Neesons gästspel är, den scenen är redan en klassiker och om du inte sett den tycker jag att det är dags att göra det nu!

Life’s Too Short är bara sju avsnitt långt, men blir trots det ibland rätt spretigt. Det finns en grundhistoria kring Warwicks skilsmässa som löper som en röd tråd, men utöver det dyker det upp en hel del scener som mer känns som lösryckta sketcher, om än roliga sådana. Enkelt sammanfattat kan man säga så här: gillar du Ricky Gervais så gillar du Life’s Too Short, gillar du honom inte har du knappast läst så här långt ändå… Jag ger Life’s Too Short betyget 8 av 10.

Annonser

Pansarhjärta är Nesbøs åttonde bok om den norske polishårdingen Harry Hole. På omslaget står utöver titeln och författaren de två påståendena ”internationell bästsäljare” och ”En Harry Hole-thriller”. Båda dessa beskrivningar känns som rätt bra konsumentupplysning, för att bli en internationell bästsäljare krävs det en viss typ av strömlinjeformning som verkligen finns här och att det är en thriller är det absolut inget snack om. Pansarhjärta är som gjord för att filmas, men än så länge verkar det gå trögt med den saken. Enligt den här snart ett år gamla artikeln ska Martin Scorsese regissera en film om Harry Hole, men det verkar inte ha hänt så mycket sedan dess.

Boken är onekligen spännande, handlingen drivs på i ett bra tempo och den är rätt svår att lägga ifrån sig. Det är ingen avancerad litteratur, Nesbø skriver rättframt i korta kapitel och karaktärerna är oftast rätt platta. Även om det är lättläst tycker jag att boken är lite för lång (647 sidor), det hinns med väldigt många vändningar innan slutet är nått.

Vad handlar Pansarhjärta om då? Som alltid i böckerna om Harry Hole är det en mordgåta som ska lösas, i det här fallet ett antal riktigt brutala mord som alla kan kopplas till samma lilla stuga i de norska fjällen. Några av mord- och tortyrscenerna är riktigt obehagliga att läsa, Nesbø frossar i blod och äckligheter redan från första kapitlet.

Jakten på mördaren som följer är en riktig klichéfest, det är regnigt och mörkt, poliserna är rökande och sammanbitna och det råder en mördande konkurrens mellan olika avdelningar av polisen (tänk FBI mot lokala poliskontoret). Vi hinner med övergivna industrilokaler, kanten av en vulkan, en illegal spelklubb, trånga källarutrymmen, ett mördarrum med väggarna fyllda av tidningsurklipp och massor av andra miljöer som man sett i otaliga spännande filmer och böcker tidigare. Anledningen att de här klyschorna dyker upp så ofta är så klart enkel: de fungerar! Använder man sig av de här miljöerna blir det helt enkelt spännande, inte särskilt nyskapande men funktionellt.

Självklart är det en fristående historia, men en hel del av karaktärernas bakgrund är baserad på det som hänt i de tidigare böckerna. Av dem har jag bara läst den första, Fladdermusmannen, så det känns som att man går miste om en del när det hänvisas till sånt som hänt tidigare.

Boken är som jag varit inne på ett gediget hantverk, men knappast något mästerverk. Om du inte läst Nesbø tidigare skulle jag inte rekommendera den, då är det nog bättre att läsa någon av de tidigare Harry Hole-böckerna och ta det hela från början. Jag ger Pansarhjärta betyget 6 av 10.

Den här veckan utgår ”Bäst just nu”, jag har helt enkelt inte hittat fem tillräckligt bra nya saker för att göra en topplista. Förhoppningsvis blir det bättre ordning nästa vecka. Istället bjuder jag på tre exempel på personer som har ett grymt flow och det är ju inte det sämsta.

Först tar vi en av de bästa och samtidigt bisarraste covers jag hört på länge, Karmins version av Look At Me Now. Låten är i original en klassisk skrytig raplåt om hur mycket pengar man tjänat och framförs av ett helt gäng framgångsrika rappare. Här är det istället en kille och en tjej som sitter vid en synt och ser rätt vanliga ut. Det roliga med låten blir just kontrasten mellan texten och den som framför den och dessutom framför den riktigt bra. Det här kanske handlar om mina fördomar, men hon ser inte precis ut som man tänker sig att en rappare ska göra och det blir därmed desto mer överraskande när hon släpper loss.

Efter detta måste vi såklart även höra originalversionen. Den framförs av Chris Brown, Lil Wayne och Busta Rhymes. Efter att ha hört coverversionen är det för mig rätt svårt för mig att ta det här på allvar, det blir lite hip-hopparodi av alltihop, men det är en rätt skön låt. Framförallt är jag väldigt svag för Busta Rhymes, är han med på en låt blir det alltid bra. Det är ingen som kan slå honom i att rappa snabbt och han är något av en ”poster boy” för uttrycket grymt flow.

Vad betyder då ”grymt flow”? Ja, det betyder väl ” typ såhär trevligt” …

Trevlig helg på er!

Vad är det som gör att Entourage lyckats hålla sig vid liv i åtta hela säsonger? Det är väl någon typ av dramakomedi men det är ganska sällan man skrattar åt det som händer. Karaktärernas utveckling genom åren är i stort sett obefintlig; Vince är alltid på väg till nästa storfilm, Ari skriker i telefon, Eric försöker hålla ordning på allt, Turtle misslyckas med det mesta och Johnny Drama är Johnny Drama. Även om ofantliga mängder stjärnor dyker upp i cameoroller så händer ju egentligen ingenting.

Trots de här ganska stora invändningarna gillar jag ändå Entourage, det är helt enkelt en underhållande serie och huvudpersonerna är rätt lätta att tycka om, möjligen undantaget Vince som ju är rätt träig.

I den sjunde säsongen som jag nyss sett färdigt finns det ett gäng historier som berättas över de tio avsnitten. Huvudspåret är att Vince börjar tappa greppet, han börjar dejta porrstjärnan Sasha Grey, köper en motorcykel och hinner även börja knarka rätt rejält innan säsongens slut. Vid sidan om detta försöker Turtle driva företag och tjäna egna pengar, Ari vill köpa ett NFL-lag och Drama är arbetslös (som vanligt). Eric däremot är mer eller mindre osynlig, hans uppgift verkar mest vara att försöka sopa igen där Vince har varit och klantat sig.

 Drama i sitt esse

De personer som varit absolut intressantast den här säsongen tycker jag är Ari (som jag skrivit om tidigare) och Johnny Drama. För er som inte vet är Johnny ”Drama” Chase Vinces något mindre talangfulla bror. Han spelas av Kevin Dillon, vilket är rätt roligt på ett metaplan eftersom han i verkligheten är Matt Dillons mindre framgångsrika bror. Drama överskattar konstant hur efterfrågad han är och har väldigt svårt att hitta några vettiga skådespelarjobb. Här får han dock chansen till en huvudroll i den tecknade serien ”Johnny’s Bananas” där han får spela sig själv som animerad apa, vilket kanske inte var precis det han drömt om.

Aningen missnöjd Johnny

Jag tycker Entourage erbjuder rätt habil tv-underhållning, det är sällan särskilt minnesvärt men alltid roande att se. Säsongen slutar dessutom för ovanlighetens skull inte det minsta lyckligt, vilket gör att man verkligen vill se hur den åttonde och sista säsongen ska utspela sig. Mitt betyg för säsong sju blir 6 av 10 och redan på tisdag (30/10) börjar SVT sända säsong 8, jag kommer självklart att titta på även den.

Den här veckan kommer ett par gamla tv-favoriter tillbaka med nya säsonger och vi får lära oss lite mer om Googles väg mot världsherravälde. Var så goda!

1) South Park, säsong 16 (tv)

Äntligen är South Park igång igen! Den andra halvan av den sextonde säsongen finns att se på programmets hemsida och det är precis lika roligt som vanligt. South Park har utvecklats till att mer och mer bli ett satirprogram som kommenterar aktuella händelser, istället för att bara handla om ett gäng skolbarn i Colorado, vilket jag på sätt och vis tycker är synd. Avsnitten som mer handlar om pojkarnas vardag i skolan och hemmet har en helt annan livslängd än de som bara tar upp de senaste heta ämnena.

Det blir dessutom betydligt mindre relevant för oss tittare utanför USA när avsnitten handlar om saker som är extremt amerikanska, som NFL:s regler och domarproblem eller dokusåpafiguren Honey Boo Boo. Driver man för mycket med de senaste händelserna blir avsnitten utdaterade så fort nästa nya grej dyker upp. Trots den invändningen är det dock fortfarande riktigt roligt. Cartman är minst lika tjock och elak som vanligt och Butters försöker ta sig genom världen på sitt typiska dumsnälla sätt.

Nya avsnitt läggs upp på hemsidan varje måndag.

2) How Google Builds Its Maps (artikel)

En intressant om än rätt nördig artikel om Googles arbete med att kartlägga hela världen. Det visar sig att det ligger bra mycket mer än bara ett gäng hopsatta sattelitbilder bakom deras kartor.

Underrubriken är ”and What It Means for the Future of Everything”, det är nämligen så att om Google lyckas med sitt projekt kommer vi troligen att se världen på ett helt annat sätt i framtiden .

Om du gillar den här bilden finns det ett helt gäng liknande till här.

3)Offside #6 2012 (tidning)

Ett nytt nummer av Offside är alltid guld värt för en fotbollsfantast som mig. I det här numret får vi bland annat läsa om fotbollsdinosaurierna Lars Lagerbäck och ”Drillo” Olsen och ett okänt svenskt tysklandsproffs.

Som alltid håller Offside en riktigt hög nivå, det som dock utmärker sig lite extra är det extremt fula omslaget det här numret har fått. Tidningen har annars alltid en grymt snygg layout både utanpå och inuti, så jag blev rätt förvånad när jag fick se detta:

Ska det verkligen se ut så här?

Nåväl, låt er inte luras av utsidan, det är ju faktiskt insidan som räknas och den är precis lika högkvalitativ som vanligt.

4) Solsidan, säsong 3 (tv)

Sveriges kanske populäraste humorserie är tillbaka. När Solsidans första säsong sändes hade den ju ett enormt genomslag, alla såg på den och det var verkligen jätteroligt. Därför blev nog rätt många besvikna på den andra säsongen, som fortfarande var helt OK men inte riktigt nådde upp till samma nivåer.

Nu är det därför upp till bevis för Herngren, Rheborg och gänget att vissa att de fortfarande har ”det”. Säsongens första avsnitt gjorde mig faktiskt lätt orolig, det var ju roligt att se alla karaktärerna igen, men själva handlingen var inte särskilt skojig alls. Det bara puttrade på i en halvtimme och jag skrattade knappt en enda gång. Som tur var tog det bättre fart i avsnitt två, tacksamma ämnen som flummig förskolepedagogik och Alex noja för att bli gubbe gör att det avsnittet blev riktigt kul .

Även om Solsidan kan ha tappat lite av sin spets är det helt klart habil underhållning och jag vet definitivt vad jag kommer att göra kl 20 de närmaste söndagarna.

5) Masquerade (artikel)

Det här är en längre text om en bok som jag aldrig hört talas om tidigare som var en storsäljare i Storbritannien i början på 80-talet. Boken hette The Masquerade och är skriven av en konstnär vid namn Kit Williams. Den är något av en bilderbok för vuxna, egentligen kan man säga att hela boken är en krypterad skattkarta.

Den läsare som först lyckas knäcka koden skulle nämligen kunna gräva upp en äkta skatt i form av ett stort guldsmycke som författaren själv grävt ner. Texten handlar både om hur han utformat själva gåtan och om hur den följande skattjakten utvecklade sig. Intressant, om än lite väl lång läsning är det som bjuds.

Veckans topplista är kanske inte den starkaste jag satt ihop, men den innehåller ändå några små godbitar. Se bara: ett tv-program som är bra och dåligt samtidigt, en spännande bok, en rolig novell, en intressant artikel och först och främst ett riktigt bra radioprogram:

1) Tankesmedjan i P3 (radio)

När jag lyssnar på radio handlar det oftast om att få lite bakgrundsljud, det är inte direkt något man ägnar sig åt aktivt utan mer något som bara finns där. Det finns dock två program som kan få mig att ägna all min uppmärksamhet åt radion, det ena är Radiosporten som jag skrivit om tidigare och det andra är Tankesmedjan i P3.

Tankesmedjan är ett av de få ställena i Sverige som faktiskt erbjuder bra satir kring aktuella händelser. TV-program som Parlamentet eller Snacka om nyheter och massor av andra olika former av kopior av samma idé handlar ju egentligen bara om att olika komiker ska få dra sina vanliga skämt. I Tankesmedjan finns det däremot alltid en utgångspunkt i någon aktuell händelse som man sen gör något skruvat kring.

Programmet sänds måndag till torsdag kl 16:10-17:00 i P3 (såklart) och finns självklart även att höra på Sveriges Radios hemsida.

2) The Squid Hunter (artikel)

Känner du till jättebläckfisken? Den är ett enormt djur som lever på tusentals meters djup och kan bli över tio meter lång. Ibland går det upp mot ytan och går till attack mot båtar, men den har aldrig fångats eller fotograferats levande trots mängder av försök.

Möjligen låter det här smått otroligt, men det är fullt sant. Den här artikeln handlar om en närmast besatt Nya Zeeländsk forskare och hans jakt på detta ytterst svårfångade djur.

Sanning eller myt?

3) Det stora fyndkriget (tv)

Det här programmet är skräp-tv i två nivåer, delvis handlar det om folks skräp och delvis är själva programmet massproducerad skit som slarvats ihop av något amerikanskt produktionsbolag lite snabbt på en lunchrast. Trots detta kan jag inte sluta titta på det!

Vad är då hemligheten? Programmet handlar om folk som köper andras saker ur så kallade storage lockers, dvs hyrda förråd á la Shurgard, på auktion när räkningen inte blivit betald. Spänningsmomentet består i två delar: vem som vinner auktionen och vad som sen hittas i förrådet.

Allt känns väldigt fejkat och varje avsnitt är upplagt på exakt samma sätt, ändå är det alltid lika spännande att se vad som gömmer sig i lådorna. Härmed utser jag Det stora fyndkriget till 2012 års bästa dåliga program!

4) Pansarhjärta – Jo Nesbø (bok)

Boken jag läser just nu är en riktigt blodig historia. Pansarhjärta är den åttonde boken om det norska polissvinet Harry Hole och är helt klart riktigt spännande.  Det är kanske ingen kandidat till Nobelpriset direkt, men håller bra klass inom sin genre. Som vanligt skriver jag en längre recension när jag läst hela.

5) You Will Never Sleep With a Woman Who Looks Like That (novell)

Det här är en riktigt charmig självbiografisk historia skriven av Justin Halpern. Lite kortfattat handlar den om hans relation till sin pappa och hur den påverkades av vissa fynd han gjorde i samband med sin baseballträning som liten knatte.

Nu blev nog den beskrivningen ganska kryptisk, men jag vill inte avslöja för mycket av handlingen. Novellen är i alla fall både lättläst och rolig och kan varmt rekommenderas.

“Taxin tog oss genom tät trafik och ett gulaktigt duggregn längs Bishop’s Bridge Road och Westbourne Grove bort till Chepstow Road. The Commander ligger mellan Bayswater och Notting Hill; för ett ögonblick överväldigades jag av känslan av återkomst. Hela området bort mot Portobello har förändrats på senare år, i synnerhet Westbourne Grove, där nyfödda restauranger, inredningsaffärer, gallerier och italienska caféer trängs med de gamla nyttoinrättningarna: tvättomater, järnhandlare, tapetserare, frisörer och fruktstånd. De viktorianska lämningarna inte att förglömma, de dväljs här fortfarande som lätt bedagade primadonnor: Kildare Terrace, Kensington Gardens Square, Pembridge Villas.” (Mina fetläggningar).

Såhär inleds det andra stycket av det första kapitlet av Håkan Nessers bok Himmel över London. Vad ville jag visa med det här citatet då? Jo, att herr Nesser verkar ha blivit lite smått besatt av Storbritanniens huvudstad. Stadens namn är ju med redan i titeln, men som om det inte vore nog lyckas han under bokens gång namndroppa otaliga adresser och platser i staden med sådan intensitet att den enda tolkningen jag kan göra är att han verkligen vill visa att han har koll på sin Londongeografi. Det är kanske lovvärt, men för någon som jag som endast varit i London ett par gånger och aldrig i de delar där boken utspelar sig blir det ibland rätt överdrivet.

Annars tycker jag vi börjar bakifrån, så här beskrivs nämligen boken i baksidestexten: ”på en gång sofistikerat romanexperiment i Italo Calvinos stil och spännande kombinerad spion- och kärleksroman”. Det är till att spänna bågen rejält vill jag säga. Pinsamt nog för mig (även om jag nog knappast är ensam om detta) hade jag aldrig hört talas om Calvino tidigare, så jag kan inte riktigt bedöma huruvida Nesser lyckas nå upp till hans nivåer eller ej.

Det jag vet är i alla fall att Nesser hör till de riktiga tungviktarna bland de storsäljande svenska författargubbarna. Enligt min åsikt är han dock lite svårare att placera än till exempel Mankell och Guillou. Det här är den fjärde boken av honom jag läst, alla har varit bra men också rätt så olika sinsemellan. Vad som dock är obestritt och fortsätter visas i Himmel över London är Nessers hantverksskicklighet. I den här boken märks det att han verkligen ansträngt sig för att visa upp sina förmågor, han har ett rikt och varierat ordförråd och tvekar inte att använda det.

Historien berättas även ur flera olika perspektiv, både i första och tredje person. Speciellt kapitlen i jagform tycker jag är väldigt skickligt skrivna. Med hjälp av mängder av bisatser och instick känns det verkligen som att man befinner sig i en annan persons huvud och följer dennes tankebanor.

När det gäller själva handlingen utspelar den sig på många plan, både bland olika personer, på olika platser och i olika tidsåldrar. Utan att avslöja för mycket kan jag dessutom säga att det inte alltid är klart om det ens är i verkligheten alla kapitel utspelar sig. När det gäller upplägget har jag vissa invändningar, det är inget fel i att läsaren blir lite utmanad men jag kan tycka att det här stilexperimentet nästan slår knut på sig själv. Efter ett tag sitter man och läser något som utspelar sig i en bok i en bok i en bok och åtminstone jag tappar till slut en del fokus och börjar känna att boken är lite väl lång. Pocketversionen är 524 sidor och det funkar definitivt inte att skumma över några kapitel om man vill ha minsta chans att hänga med i svängarna.

Det är hela tiden ovisst vart boken är på väg och det hinns med rätt många vändningar innan slutet är nått. Tyvärr var jag rätt besviken på avslutningen, med ett så pass sofistikerat upplägg av hela handlingen hade jag högre förhoppningar än det som närmast kan beskrivas som ett antiklimax i avrundningen.

Mitt betyg till Himmel över London blir 7 av 10, den är bra men det känns ibland som att Nesser gapar efter lite väl mycket med den här boken. När någonting är riktigt, riktigt bra så brukar det se ut som att det gjorts utan ansträngning, här är det snarare det motsatta som gäller.