Huff, säsong 2

Den andra och sista säsongen av Huff var en ganska omtumlande upplevelse. Vad som inledningsvis verkar vara en serie om en psykiatriker i Los Angeles och människorna kring honom utvecklas mer och mer till en historia om människor som befinner sig i olika grader av fritt fall.

I centrum har vi Craig Huffstodt, spelad av Hank Azaria. Han är en rätt vettig, om än aningen självgod person som bor med sin fru och son i ett stort hus och utåt sett verkar leva ett riktigt gott liv. Dock är det så att precis som i den tredje säsongen av Mad Men är det inte alls någon trevlig stämning hemma, Huffs äktenskap håller nämligen på att krascha rätt rejält och man kan verkligen ta på ångesten i huset. Skådespelarna gör absolut ett bra jobb med att gestalta den klump i magen som hela tiden är närvarande.

Huff innehåller dock betydligt mer konflikter och problem än ett trasigt äktenskap, här är ett litet axplock på några av de saker vi bjuds på ytterligare:

  • En knarkande bästa vän
  • En schizofren bror
  • En alkoholiserad mamma
  • En opålitlig pappa med koppling till organiserad brottslighet
  • En son som är på väg att välja fel väg i livet
  • En drogliberal terapeut
  • En patient som håller på att bli blind
  • En ungrare som bara finns i fantasin
  • En gravid kvinna som är allmänt jobbig
  • Sist men inte minst: Sharon Stone!

 

Som ni kanske märker är serien något överbelastad, det känns som att det händer stora saker nästan hela tiden och det kan bli rätt övertydligt ibland. Jag som vant mig vid finliret från Mad Men, där halva handlingen sker mellan raderna, blir här ibland lite trött av att allt är uppskruvat till 11 hela tiden. Det är mängder av stora gester och ord och om det inte räcker att skrika för att förklara hur man känner kan man alltid kasta in femtioelva ”fuck” i dialogen för att verkligen visa att det är allvar. Det är den negativa aspekten av serien, den positiva är att det hela tiden händer saker och aldrig blir segt och tråkigt.

Jag skrev tidigare att min favoritkaraktär är Russel Tupper, men efter den andra säsongen måste jag säga att min nya favorit är Huffs bror och tillika patient Teddy. I den första säsongen befinner sig Teddy på ett slutet vårdhem där han tungt medicinerad mest får lyssna på sin storebrors gnäll när han kommer på besök. Här i den andra har Teddy dock blivit så pass frisk att han kan flytta till ett betydligt öppnare boende nere på stranden och han lyckas dessutom träffa en tjej. Jag tycker Andy Comeau spelar rollen på ett väldigt bra sätt, Teddy vill så gärna vara som alla andra och han är så nära att lyckas, samtidigt som han är så väldigt långt ifrån.

Det är inte helt överraskande att det inte blev någon tredje säsong av Huff, handlingen blir egentligen mer och mer skruvad ju längre in i säsongen man kommer och till slut blir det lite för mycket ”extra allt” för min smak. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att slutet egentligen är så öppet att serien mycket väl hade kunnat fortsätta, men nu blev så inte fallet.

Trots allt har jag gillat Huff, det är aldrig tråkigt att titta på och skådespelarna verkar ha riktigt roligt när de får ta i från tårna. Jag ger den andra säsongen 7 av 10, den är sevärd men inte lika bra som den första.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: