Blodläge – Johan Theorin

 

Blodläge är en bok som är rätt svår att genrebestämma, jag hade förväntat mig någon typ av skräck eller thriller utifrån titeln och omslaget men kan inte påstå att den riktigt passar in i den kategorin. Inte heller är det någon typisk deckare, även om det finns vissa element från den genren också.

Det här är i alla fall Johan Theorins tredje bok som utspelar sig på Öland, men den första som jag läser. Efter att ha tittat på författarens hemsida förstår jag att det är meningen att det ska bli en kvartett böcker som representerar varsin årstid. Att Blodläge representerar våren råder det inget tvivel om, det plaskas i pölar av smältvatten och kvällarna blir snabbt kalla på ett nästan övertydligt sätt. Överlag känns det som Theorin har lagt ner mycket energi just på stämningen och miljöerna, tyvärr på bekostnad av handlingen som inte känns lika genomarbetad.

Boken utspelar sig kring ett gammal nedlagt stenbrott på norra Öland där ett antal personer bor, vissa på heltid, andra lite mer sällan i sina fritidshus. Alla har olika hemligheter som är rätt svåra att beskriva utan att avslöja handlingen allt för mycket, det är dock uppenbart att nutid och dåtid kommer att knytas ihop lagom till bokens slut. Jag tycker att de kapitlen som beskriver vad som hänt tidigare är klart intressantare än de som utspelar sig i nutid, där finns ett mystiskt skimmer och man vet länge inte vad som är verklighet och vad som är fantasi.

Ett typiskt öländskt stenbrott

Tyvärr tycker jag att boken är rätt seg, det byggs upp en viss spänning i början men det tar aldrig riktigt fart. Det kanske är jag som har kort koncentrationsspann, men efter ett tag sitter jag mest och tänker ”ska ingen bli mördad snart?”. Efter ungefär 200 sidor börjar handlingen ta lite mer fart och då blir det också lite mer fängslande läsning.

Boken är helt klart välskriven, Johan Theorin skriver rättframt och ganska okomplicerat men lyckas ändå skapa en egen känsla i boken. Trots det dras jag aldrig riktigt in i det hela, säkert beroende på at jag har rätt svårt att identifiera mig med huvudpersonerna. Den främsta karaktären, Per Mörner, ger sig ut på någon typ av privatspaning som känns helt ologisk och hans granne Vendela Larsson är än värre. När hon inte är en hunsad hustru lägger hon sin energi på att skriva en bok om älvor som av de exempel som ges i boken måste bli det värsta pekoral som någonsin skrivits om den skulle publiceras. Jag vet inte om Theorin har gjort exemplen medvetet usla för att beskriva Vendelas talanger som författare, så här kan det låta när hon plitar ner sina tankar:

”…Öland, en ö som älvorna alltid tyckt om att vandra på. Kanske dras de till alvaret eller alla dungar med enbuskar som växer där.

Älvor är mycket förtjusta i enbuskar. Lyckligtvis var trakten där jag bodde full av stora täta enar, och därför mycket populär bland dem.”

Jag kanske bara är cynisk, men det här kan väl inte vara menat som en seriös bok?

De olika trådarna som läggs ut under bokens gång knyts alla ihop på slutet, men inte på något särskilt raffinerat sätt. Mitt sammantagna intryck av Blodläge är att man inte bara kan ha stämning i en bok, man måste ha handling också. (Här tänkte jag skriva något vitsigt om att boken kändes bra ”i teorin”, men jag avstår från det…) Jag ger den slutbetyget 5 av 10.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: