Arkiv

Monthly Archives: september 2012

Den andra och sista säsongen av Huff var en ganska omtumlande upplevelse. Vad som inledningsvis verkar vara en serie om en psykiatriker i Los Angeles och människorna kring honom utvecklas mer och mer till en historia om människor som befinner sig i olika grader av fritt fall.

I centrum har vi Craig Huffstodt, spelad av Hank Azaria. Han är en rätt vettig, om än aningen självgod person som bor med sin fru och son i ett stort hus och utåt sett verkar leva ett riktigt gott liv. Dock är det så att precis som i den tredje säsongen av Mad Men är det inte alls någon trevlig stämning hemma, Huffs äktenskap håller nämligen på att krascha rätt rejält och man kan verkligen ta på ångesten i huset. Skådespelarna gör absolut ett bra jobb med att gestalta den klump i magen som hela tiden är närvarande.

Huff innehåller dock betydligt mer konflikter och problem än ett trasigt äktenskap, här är ett litet axplock på några av de saker vi bjuds på ytterligare:

  • En knarkande bästa vän
  • En schizofren bror
  • En alkoholiserad mamma
  • En opålitlig pappa med koppling till organiserad brottslighet
  • En son som är på väg att välja fel väg i livet
  • En drogliberal terapeut
  • En patient som håller på att bli blind
  • En ungrare som bara finns i fantasin
  • En gravid kvinna som är allmänt jobbig
  • Sist men inte minst: Sharon Stone!

 

Som ni kanske märker är serien något överbelastad, det känns som att det händer stora saker nästan hela tiden och det kan bli rätt övertydligt ibland. Jag som vant mig vid finliret från Mad Men, där halva handlingen sker mellan raderna, blir här ibland lite trött av att allt är uppskruvat till 11 hela tiden. Det är mängder av stora gester och ord och om det inte räcker att skrika för att förklara hur man känner kan man alltid kasta in femtioelva ”fuck” i dialogen för att verkligen visa att det är allvar. Det är den negativa aspekten av serien, den positiva är att det hela tiden händer saker och aldrig blir segt och tråkigt.

Jag skrev tidigare att min favoritkaraktär är Russel Tupper, men efter den andra säsongen måste jag säga att min nya favorit är Huffs bror och tillika patient Teddy. I den första säsongen befinner sig Teddy på ett slutet vårdhem där han tungt medicinerad mest får lyssna på sin storebrors gnäll när han kommer på besök. Här i den andra har Teddy dock blivit så pass frisk att han kan flytta till ett betydligt öppnare boende nere på stranden och han lyckas dessutom träffa en tjej. Jag tycker Andy Comeau spelar rollen på ett väldigt bra sätt, Teddy vill så gärna vara som alla andra och han är så nära att lyckas, samtidigt som han är så väldigt långt ifrån.

Det är inte helt överraskande att det inte blev någon tredje säsong av Huff, handlingen blir egentligen mer och mer skruvad ju längre in i säsongen man kommer och till slut blir det lite för mycket ”extra allt” för min smak. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att slutet egentligen är så öppet att serien mycket väl hade kunnat fortsätta, men nu blev så inte fallet.

Trots allt har jag gillat Huff, det är aldrig tråkigt att titta på och skådespelarna verkar ha riktigt roligt när de får ta i från tårna. Jag ger den andra säsongen 7 av 10, den är sevärd men inte lika bra som den första.

1) Life’s Too Short (tv)

Redan i Bäst just nu, vecka 3 skrev jag om den här tv-serien och nu har den äntligen börjat visas på SVT. Life’s Too Short är skriven av Ricky Gervais och Stephen Merchant och de dyker även upp i rollerna som sig själva i serien. Huvudrollen spelas dock av Warwick Davis, den något kortväxte skådespelaren som fortfarande kanske är mest känd som Willow från filmen med samma namn från 1988.

Stilen från The Office och Extras känns igen, det är väldigt roligt men det finns även ett ganska stort mörker i botten. Trots sin längd lider nämligen Davis av ett visst storhetsvansinne och likt David Brent i The Office delar omgivningen inte alls uppfattningen om hans dignitet.

Jag kan inte påstå att det första avsnittet hör till det absolut roligaste jag sett, men det var helt klart tillräckligt bra för att jag ska vara sugen på att se de kommande sex avsnitten och det är definitivt roligare än det mesta andra som finns att se på tv för tillfället.

Programmet finns på SVT Play

Nya” 2 ½ Män”?

2) Snakka San & SVER – Owee (låt)

En blandning av jamaicansk dancehall och svensk folkmusik, kan det vara något? Mitt svar på den frågan är ett otvetydigt ja. Owee är en riktigt svängig låt som dessutom fått en charmig video, helt klart värt att lyssna på:

 

3) Marathon Man (artikel)

Den här artikeln handlar om ett rätt bisarrt bedrägeri, vad man väl skulle kunna kalla ett ”victimless crime”.  Den knappt 50-årige tandläkaren Kip Litton hävdar på sin hemsida att han sprungit ett stort antal maratonlopp på under tre timmar (vilket är riktigt snabbt oavsett ålder). Det konstiga är bara att ingen verkar ha sett honom genomföra dessa bedrifter, man har sett honom vid starten och målet men inte däremellan. Reportern försöker ta reda vad egentligen Kip Litton sysslar med och vad syftet kan vara, en lång artikel som är intressant hela vägen till slutet/målet.

4) Himmel över London – Håkan Nesser (bok)

Det har gått ett tag sen jag senast recenserade en bok och det kommer dröja ytterligare någon vecka innan jag gör det igen. Orsaken till detta är att jag just nu läser Himmel över London av Håkan Nesser, som visade sig vara något av en tegelsten. Boken är absolut bra, men den är lång och lite småtung att läsa.

Nesser har med den här boken ansträngt sig lite extra för att skapa en mångfacetterad bok med mängder av parallella historietrådar. Det är något av ett mästarprov han ger sig in på och ibland kan jag känna att den tekniska skickligheten tar överhanden mot själva historieberättandet. Nåväl, det är en intressant bok på många sätt och jag kommer att skriva en utförligare recension av den när hela är utläst.

5) Huff, säsong 2 (tv)

Ikväll (21/9) sänds sista avsnittet av den sista säsongen av Huff. Som trogna läsare kanske minns var jag rätt peppad när säsong 2 började sändas, en del av min entusiasm har dock avtagit under seriens gång. Huff var en rätt skruvad historia redan från början, men nu har fler och fler av karaktärerna börjat tappa greppet rejält och det ska onekligen bli intressant att se hur de ska rädda upp det hela till avslutningen. Risken finns dock att beslutet om att lägga ner serien kom efter det sista avsnittet sänts, vilket kan lämna allt hängande i luften och att den den övergripande känslan mest blir besvikelse.

Hur det blev vet vi inte förrän efteråt, avsnittet finns i alla fall att se här.

Lite yttre omständigheter och allmän lathet gör att den här versionen av ”Bäst just nu” blir hopslagen med föregående vecka. Den här gången innehåller listan en del tv, ett par artiklar och en film.

1) 08 Fotboll (web-tv)

08 Fotboll är inget mindre än årets bästa webb-tv, åtminstone enligt Expressen som delar ut det priset varje år. Jag kan inte göra annat än att instämma med juryn, det är verkligen ett kanonprogram.

Grundidén är att en representant från var och en av de stora stockholmsklubbarna (AIK, Djurgården och Hammarby) samt en programledare diskuterar vad som hänt deras lag i veckan. Är man inte intresserad av fotboll är det såklart inte särskilt sevärt, men nu är ju jag det och då är det en riktig guldgruva. 08 Fotboll är supporterkultur när det är som bäst, stämningen kan väl bäst beskrivas som rå men hjärtlig. Det finns ju inget roligare än att reta någon som håller på ”fienden” när de förlorat, samtidigt finns det en medkänsla för man vet att det kan vara mitt lag som drabbas nästa gång.

Programmet är oftast intressant och nästan alltid roligt, vill man se det direkt brukar det sändas på torsdagar vid 18, annars finns alla gamla avsnitt att se i efterhand.

2) Jeremy Piven som Ari Gold (skådespelare)

Entourage är en serie som nu har sänts i åtta säsonger i USA och där den sjunde säsongen just nu sänds i SVT (och finns att se på SVT Play). I ärlighetens namn har den inte blivit bättre med åren utan går snarare lite på tomgång, tycker jag.

För er som inte sett det handlar Entourage om skådespelaren Vincent Chase och grabbarna som han umgås med. Utöver dem finns det dock ytterligare en huvudperson: Vincents agent Ari Gold.

Ari är världens mest speedade, självgoda och allmänt irriterande agent, vilket beror på att han är bäst och vet om det. Rollen spelas av Jeremy Piven, han har vunnit både Golden Globes och Emmys för sin tolkning och det är lätt att förstå varför. När Ari är i rutan tar han över showen fullständigt och alla andra hamnar i bakgrunden. Här är ett gäng klipp med några av hans minnesvärda repliker:

 

3) Wild Justice (artikel)

Den här artikeln handlar om något så bisarrt som rättegångar mot djur. Det är inte precis något som tillämpas särskilt ofta nu för tiden, men gå tillbaka några hundra år och det var ett relativt vanligt fenomen.

Djur kunde både dömas och straffas på samma sätt som människor för allehanda brott, i artikeln ges exempel på grisar som skadat människor, fåglar som förstört skördar, kor som ”förfört” bondpojkar och många andra mer eller mindre komiska händelser som lett till att djur dömts för sina brott. Ämnet är onekligen intressant och man lär sig en hel del lustiga fakta om man orkar läsa hela artikeln.

4) Youth in Revolt (film)

Youth in Revolt är en riktigt charmig komedi med en rejäl twist. Michael Cera spelar samma gamla valpiga kille som han gjorde i Juno och Superbad och gör det väldigt bra. Hans karaktär – Nick – blir kär i granntjejen som egentligen är ”out of his league” och får ta till rätt dramatiska åtgärder för att få henne.

 

I birollerna dyker flera av mina favoritskådespelare upp, som Zach Galifianakis, Steve Buscemi och Fred Willard, alla riktigt roliga. Även om filmen handlar om tonåringar med kärleksproblem är det ingen typisk tonårsfilm, det är helt enkelt en riktig rolig och rätt knäpp rulle som tyvärr inte riktigt håller hela vägen till slutet, jag ger den 6 av 10 i betyg.

5) The Most Amazing Bowling Story Ever (artikel)

En artikel om bowling, kan det vara något? Ja, det tycker jag nog att det kan vara om den är så intressant som den här. Vi får möta Bill Fong, en helt vanlig halvbra bowlare som en kväll hamnar i den där ”zonen” när allt bara fungerar.

Kvällen utvecklar sig dock på ett väldigt oanat sätt, men du får läsa själv om vad som händer.

 

Blodläge är en bok som är rätt svår att genrebestämma, jag hade förväntat mig någon typ av skräck eller thriller utifrån titeln och omslaget men kan inte påstå att den riktigt passar in i den kategorin. Inte heller är det någon typisk deckare, även om det finns vissa element från den genren också.

Det här är i alla fall Johan Theorins tredje bok som utspelar sig på Öland, men den första som jag läser. Efter att ha tittat på författarens hemsida förstår jag att det är meningen att det ska bli en kvartett böcker som representerar varsin årstid. Att Blodläge representerar våren råder det inget tvivel om, det plaskas i pölar av smältvatten och kvällarna blir snabbt kalla på ett nästan övertydligt sätt. Överlag känns det som Theorin har lagt ner mycket energi just på stämningen och miljöerna, tyvärr på bekostnad av handlingen som inte känns lika genomarbetad.

Boken utspelar sig kring ett gammal nedlagt stenbrott på norra Öland där ett antal personer bor, vissa på heltid, andra lite mer sällan i sina fritidshus. Alla har olika hemligheter som är rätt svåra att beskriva utan att avslöja handlingen allt för mycket, det är dock uppenbart att nutid och dåtid kommer att knytas ihop lagom till bokens slut. Jag tycker att de kapitlen som beskriver vad som hänt tidigare är klart intressantare än de som utspelar sig i nutid, där finns ett mystiskt skimmer och man vet länge inte vad som är verklighet och vad som är fantasi.

Ett typiskt öländskt stenbrott

Tyvärr tycker jag att boken är rätt seg, det byggs upp en viss spänning i början men det tar aldrig riktigt fart. Det kanske är jag som har kort koncentrationsspann, men efter ett tag sitter jag mest och tänker ”ska ingen bli mördad snart?”. Efter ungefär 200 sidor börjar handlingen ta lite mer fart och då blir det också lite mer fängslande läsning.

Boken är helt klart välskriven, Johan Theorin skriver rättframt och ganska okomplicerat men lyckas ändå skapa en egen känsla i boken. Trots det dras jag aldrig riktigt in i det hela, säkert beroende på at jag har rätt svårt att identifiera mig med huvudpersonerna. Den främsta karaktären, Per Mörner, ger sig ut på någon typ av privatspaning som känns helt ologisk och hans granne Vendela Larsson är än värre. När hon inte är en hunsad hustru lägger hon sin energi på att skriva en bok om älvor som av de exempel som ges i boken måste bli det värsta pekoral som någonsin skrivits om den skulle publiceras. Jag vet inte om Theorin har gjort exemplen medvetet usla för att beskriva Vendelas talanger som författare, så här kan det låta när hon plitar ner sina tankar:

”…Öland, en ö som älvorna alltid tyckt om att vandra på. Kanske dras de till alvaret eller alla dungar med enbuskar som växer där.

Älvor är mycket förtjusta i enbuskar. Lyckligtvis var trakten där jag bodde full av stora täta enar, och därför mycket populär bland dem.”

Jag kanske bara är cynisk, men det här kan väl inte vara menat som en seriös bok?

De olika trådarna som läggs ut under bokens gång knyts alla ihop på slutet, men inte på något särskilt raffinerat sätt. Mitt sammantagna intryck av Blodläge är att man inte bara kan ha stämning i en bok, man måste ha handling också. (Här tänkte jag skriva något vitsigt om att boken kändes bra ”i teorin”, men jag avstår från det…) Jag ger den slutbetyget 5 av 10.

Jag vet inte om man måste varna för spoilers när det gäller en tre år gammal tv-serie, men jag gör det ändå för säkerhets skull: Hallå! Den här recensionen kan innehålla vissa spoilers.

Sådär, då var det avklarat och vi kan ge oss in på vad jag tyckte om den tredje säsongen av Mad Men. Som jag skrev i min recension av de första två säsongerna är Mad Men en serie av otroligt hög kvalitet, både vad gäller skådespelarna, scenografin, manuset och allt annat. Inga detaljer lämnas åt slumpen och den tredje säsongen känns om möjligt ännu mer påkostad än vad de två första  gjorde.

Den anmärkning jag hade tidigare om att tempot ibland blir lite väl långsamt känns inte riktigt lika relevant i säsong tre. Här prövar regissören med en del nya berättartekniska grepp som vi inte sett tidigare i Mad Men, till exempel fler drömscener, lite omvänd kronologi och snabbare tempoväxlingar. Även om alla experiment inte är lika lyckade så tycker jag att det helt klart höjer helhetsintrycket när man inte längre vet vad man har att vänta inför varje avsnitt.

Även på kontoret hos firma Sterling Cooper händer det en hel del, de nya brittiska ägarna som tog över i slutet av säsong två trampar på rejält i ullstrumporna och organiserar om till höger och vänster. Det möbleras om rätt rejält i personalen under de tretton avsnitten kan jag avslöja utan att säga för mycket.

Det är dock inte bara för Don Draper och gänget det skär sig med de nya brittiska medarbetarna. Jag som tittare tycker inte de känns riktigt trovärdiga, utan mer som karikatyrer på typiska britter med ”stiff upper lip”, tepauser och så vidare. Att en av rollerna (med det överdrivet brittiska namnet Saint John Powell) spelas av Charles Shaughnessy som är mest känd som Maxwell Sheffield från The Nanny hjälper inte precis att hålla illusionen vid liv heller.

Så här ser en jättebrittisk britt ut

Frånsett den lilla invändningen är dock Mad Men bättre än någonsin i den tredje säsongen, serien växer bara mer och mer ju bättre man lär känna de olika karaktärerna. Dessutom är kopplingarna till verkliga händelser som till exempel Kennedymordet ännu fler än tidigare, vilket ytterligare ökar på känslan av att det man ser är på riktigt.

Det tog ett tag, men som ni säkert redan förstått har även jag blivit biten av Mad Men-flugan, den tredje säsongen får därför en välförtjänt stark 9 av 10 i betyg. I nästa säsong borde vi dessutom slippa de allra flesta britterna, vilket kanske kan leda till en än högre poäng.

-En nia, man tackar!