Alla monster måste dö – Magnus Bärtås & Fredrik Ekman

Nordkorea är onekligen ett väldigt fascinerande land, jag kan inte tänka mig någon annan nation som är så omspunnen av mystik samtidigt som extremt få faktiskt har varit där. Historierna som berättas om de som sitter vid makten låter ofta helt osannolika, men verkar faktiskt till stor del vara sanna. (Då menar jag inte att jag tror att Kim Jong Il gick en 18-håls golfrunda på 34 slag, utan det häpnadsväckande i att det faktiskt på allvar hävdades att han gjort det.)

 

Att driva med den nordkoreanska diktaturens absurditeter är såklart rätt tacksamt, men bakom kulisserna pågår det onekligen väldigt obehagliga saker. Boken Alla monster måste dö handlar till stor del om just detta, kontrasten mellan den yta som förmedlas och den bakomliggande verkligheten.

Alla monster måste dö är en blandning av resereportage och filmvetenskaplig litteraturstudie och lyckas på många sätt gräva djupare i den koreanska mentaliteten. För att verkligen uppskatta den tror jag man ska ha ett visst intresse av nordkoreansk politik, men det har väl alla? Man får även en bra bild av hur det är möjligt att Nord- och Sydkorea som tidigare var ett enat land har kunnat utvecklas så extremt olika på en egentligen ganska kort tid.

Boken har två huvudspår, delvis beskrivs den gruppresa genom landet som författarna är med på och delvis handlar det om den sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee som 1978 kidnappas av den nordkoreanska regeringen för att där spela in propagandafilmer.

Bisarrt, men fascinerande

Jag tycker absolut att gruppresan är det som är mest intressant att läsa om, författarna lyckas verkligen bra med att förmedla den konstiga och nästan overkliga stämningen i landet där alla medborgare är övervakade och propagandan ständigt är närvarande. Visste ni till exempel att alla hem i Nordkorea måste ha en högtalare inkopplad som dagligen basunerar ut regeringens budskap, det är dessutom olagligt att stänga av den. Det är inte heller så att det finns några andra alternativ:

”Alla radioapparater i Nordkorea, förutom de illegala, är tillverkade i landet och kan bara ta emot den statliga kanalen som sänder samma mix av tal och revolutionsmusik.”

Delen som handlar om Choi Eun-hees historia tycker jag inte är lika spännande. Det är visserligen ett helt otroligt öde hon råkat ut för, men det blir aldrig riktigt gripande att läsa om. Hennes historia används istället för att berätta om koreas (både nord- och syd-) filmhistoria, vilket blir rätt segt när jag som läsare varken hört talas om eller ännu mindre sett någon av filmerna som beskrivs. Ganska mycket energi läggs även på det japanska filmmonstret Godzilla, vilket känns ganska orelaterat till resten av boken.

Sammantaget är Alla monster måste dö intressant, men lite torr. Den är bara 200 sidor lång, trots det känns vissa stycken rätt överflödiga. Boken räddas dock av att ämnet är så intressant och av de många roliga iakttagelserna från gruppresan. Ett stort plus med den här boken är alla anekdoter man kan berätta efter att ha läst den, man lär sig onekligen en hel del fascinerande saker. Mitt betyg blir 6 av 10. Alla monster måste dö är klart läsvärd, men kräver ett intresse av film och Nordkorea för att man verkligen ska få ut något av den.

Annonser
2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: