Brobyggarna – Jan Guillou

Efter att ha läst Guillous senaste bok, Brobyggarna, har jag insett vad som är hans styrka, utöver att han är en skicklig researcher och journalist är han också en fantastisk sagoberättare. Jan Guillou har förmågan att få fantasin att kännas verklig, med hjälp av sitt noggranna förarbete får hans närmast superhjältelika huvudpersoner och deras äventyr att framstå som fullt realistiska. Boken är på många sätt ett storslaget pojkboksäventyr, men det säger jag enbart i ordets mest positiva betydelse.

– Vad ska jag hitta på idag då?

Brobyggarna handlar om tre norska bröder som trots en fattig uppväxt får vara med om en fantastisk resa genom 1900-talets två första årtionden som tar dem till vitt skilda platser i Europa och Afrika. Huvudpersonerna är ett gäng typiska Guillou-übermensch i samma anda som Carl Hamilton och Arn, de är kanske inte fysiska praktexemplar, men är definitivt smartare och skickligare än nästan alla i sin omgivning, oavsett om det gäller brobyggen, segling, affärer eller skytte.

Handlingen sträcker sig över 20 år men lyckas ändå kännas sammanhängande hela tiden. Storyn drivs framåt obevekligt och på de närmare 600 sidorna hinner det verkligen hända en hel del. Om man har svårt för Guillous stil kan man säkert störa sig på hans förmåga att alltid fördjupa sig i vilket vin som dricks och vilka vapen som används, men det är bara små störningsmoment enligt mig.

Det som kan vara mer irriterande är att författaren verkligen vill visa hur mycket research han har gjort, till exempel med att slänga in så många tidstypiska ord som möjligt. Detta kan ibland ge läsaren en känsla av att man hamnat i högskoleprovets ordförståendedel istället för att läsa en spännande roman. På en enda sida lyckas han till exempel få in orden pjolter, karjol och dymling som kanske inte är begrepp som den breda allmänheten använder till vardags, direkt. (Ett litet facit till dig som undrar vad orden betyder finns här).

Jag kan även se framför mig hur en nöjd Jan Guillou sitter och gnuggar händerna framför sin skrivmaskin när han får till formuleringar som speglar dåtidens tidsanda, och samtidigt med facit i hand är helt uppåt väggarna. Här ett exempel på hur det resonerades i Tyskland vid första världskrigets slut när det framkommit hur engelsmännen och belgarna betett sig i Afrika:

”Det fanns numera uppgifter om att de mördat mer än sex miljoner människor i Kongo under den avskyvärde Leopold II:s dagar. Sex miljoner mördade! Det brottet skulle mänskligheten aldrig glömma. I inget annat europeiskt land vore sådant barbari tänkbart, framförallt inte i Tyskland och de skandinaviska länderna.”

Vi vet ju alla vad som hände i Tyskland bara ett tjugotal år senare och det jag tror Guillou vill förmedla är just hur sanningar förändras över tid, just i det här fallet kanske på ett något övertydligt sätt.

De här olika tidstypiska inslagen är inte alls enbart något negativt, de bidrar även till att få in den stiltrogna stämningen och känslan av realism som ger det här äventyret ett extra djup. Brobyggarna är verkligen ett gediget hantverk, fascinerande från den första sidan till den sista och är utan tvekan den bästa bok jag läst i år. Jag ger den betyget 9 av 10 och har egentligen bara en fråga: När kommer nästa del?

Annonser
3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: