Arkiv

Monthly Archives: augusti 2012

Listan är tillbaka, den här veckan med lite radio, lite tv och ett par artiklar som handlar om media på lite olika sätt.

1) Radiosporten (radio)

Om man som jag är smått beroende av sport och alltid vill ha de senaste nyheterna finns det egentligen bara en vettig källa att vända sig till på kvällarna, nämligen Radiosporten i P4. Visst, det går att se matcher på tv, följa målservice på text-tv och kolla på diverse hemsidor, men det är bara Radiosporten som kan vara överallt samtidigt.

Självklart skulle jag inte hellre höra en VM-final i fotboll på radio än se den på tv, det är alla de ”vanliga” dagarna som är grejen. Orsaken att Radiosporten får vara med just den här veckan är att det var de som gav mig AIK:s ”mirakel i Moskva” i direktsändning när jag satt i i bilen igår kväll.

Ska man invända mot något kan det väl vara de ibland tveksamma musikvalen som görs. Som en hyllning till Radiosporten tar vi därför med den ultimata radiosportlåten: Heaven is a Place on Earth med Belinda Carlisle.

 

2) The Best Book Reviews Money Can Buy (artikel)

En väldigt intressant artikel från New York Times som verkligen får en att tänka kritiskt kring det man läser på nätet. Artikeln handlar om en man som startat ett företag som säljer läsarrecensioner av böcker till olika hemsidor. En kvinna som jobbat för företaget berättar att hon skrev ungefär 70 recensioner i veckan och självklart gav alla 5 stjärnor. Att det går till så här har man kanske på sätt och vis redan förstått, men det är fascinerande att se hur det verkligen fungerar.

En anledning till jag skriver det här är för att markera hur oberoende jag är, jag kan lova att jag inte har fått en krona för att skriva något av det som står på bloggen och är helt opartisk i mina recensioner.

3) Engelska mord (tv)

Leif GW Perssons senaste projekt på tv är det nu avslutade Engelska mord. Programmet går helt enkelt ut på att GW lufsar runt på olika platser i England för att berätta om några av deras allra kändaste historiska brott. Upplägget är egentligen detsamma som det var i Veckans brott, där varje avsnitt brukade avslutas med ett historiskt fall, med skillnaden att han här har en hel halvtimme på sig per avsnitt.

Engelska mord är verkligen inte nyskapande eller originellt, men det är rätt trevlig underhållning i sin genre. Om inte temat var så mörkt skulle jag till och med kalla programmet ”mysigt”. På sätt och vis är det en dokumentär förlängning av Morden i Midsommer, det verkar som att vi svenskar helt enkelt vill ha en rejäl portion mördade britter varje sommar.

Jag ger Engelska mord 6 av 10, alla avsnitten finns tillgängliga på SVT Play i några veckor till.

GW ute på äventyr

4) The Middle (tv)

Program som sänds kl 18:00 varje vardag bruka oftast inte hålla någon högre kvalitet, men komediserien The Middle som sänds på Kanal 5 just den tiden är faktiskt riktigt rolig. Serien handlar om den helt vanliga, rätt så dysfunktionella familjen Heck som består av mamma (Rays fru från Alla älskar Raymond), pappa (vaktmästaren från Scrubs) och tre rätt hopplösa tonårsbarn. Det är en rätt normal sitcom utan pålagda skratt, det som gör den lite annorlunda är hur familjen framställs som både misslyckad och trevlig på en gång.

Har ni inget bättre för er vid sexsnåret på vardagarna kan jag i alla fall garantera att det bjuder en halvtimme lite lagom lättsmält underhållning. Serien finns inte på Kanal5 Play.

5) Winamp’s woes: how the greatest MP3 player undid itself (artikel)

Är det någon som minns Winamp? När musik började spridas på Internet var det Winamp som var det absolut bästa programmet för att spela upp alla sina olagligt nedladdade låtar. När man lagt ner 20 minuter per låt för att få tag på något bra att lyssna på var det såklart viktigt att man kunde spela upp det på ett bra sätt.

Winamp var helt enkelt världsledande kring millennieskiftet men är idag mer eller mindre en icke-faktor. Artikeln handlar om företagets uppgång och fall, vad som gjorde att det är iTunes och Spotify som är ledande idag och inte det lilla företaget som låg etta från början.

Minns ni den här?

Dagens musikvideoblandning är en hyllning till hip hopens allra störste refrängsångare, Nate Dogg. Han dog efter en stroke i mars 2011 och har definitivt gjort sig förtjänt av att hyllas här i bloggen.

Nate Dogg är något så ovanligt som en artist som knappt haft några egna hits, men haft massor tillsammans med andra artister. Han började sin karriär i gruppen 213 tillsammans med sin kusin Snoop Dogg (jag tror dock inte att någon av dem föddes med det efternamnet…) och Warren G och har efter det samarbetat med otaliga rappare och skapat mängder av hits.

Den första låten jag tar med är en riktig klassiker från 1994, Regulate tillsammans med Warren G står sig än idag och har det sköna slöa 90-talssoundet som var typisk för dåtidens västkustrap:

 

Det Nate Dogg kanske var allra bäst på var att sjunga refränger på riktiga partyhits. Nästa låt har inte precis något djupare budskap, utan är snarare kvinnoförnedrande och lätt korkad, även om jag tror att den är gjord med glimten i ögat. Ibland är man dock tvungen att göra som Baloo och bara säga: ”Kom igen katten, det svänger ju!”, här är Area Codes med Ludacris och Nate Dogg:

 

Avslutningsvis tar vi en låt som jag tycker är rätt fin, 21 Questions med 50 Cent. Det här är från tiden när Fiddy fortfarande var bra (2003) och inte hade en karriär som innebär att kränga hörlurar i Bromma. Låten handlar om osäkerheten som finns på toppen, blir man omtyckt för sin berömmelse och sina pengar eller för den personen man faktiskt är? Dessutom drar 50 Cent den fantastiska raden: ”I love you like a fat kid loves cake”, vilket gör låten värd att lyssna på bara därför.

 

Den här veckans lista toppas av två fantastiska dokumentärfilmer som handlar om vitt skilda ämnen. I övrigt har vi två läsvärda artiklar och ett par gamla bekanta som dyker upp igen.

1) Bragden (dokumentär)

Bragden handlar om det svenska bordtennislandslaget som vann VM-guld i lag 1989 genom att slå Kina med 5-0 i finalen. När jag var liten var det på något vis självklart av Sverige var bäst i världen på pingis, men nu med ett par decenniers perspektiv inser man vilken enorm prestation det egentligen var av Waldner, Persson och Appelgren att utklassa kineserna som de gjorde. Inget annat land har lyckats med något liknande.

Filmen är fylld av härliga gamla klipp och förklarar även på ett pedagogiskt sätt hur det var möjligt för svenskarna att besegra kineserna så rejält. Ett måste för alla sportintresserade och en påminnelse om en storhetstid som troligen aldrig kommer igen.

En mästare in action

2) En idealisk misstänkt (dokumentär)

Nu är DOX tillbaka! Filmen den här veckan är ett domstolsdrama som toppar vilken John Grisham-historia som helst. I huvudrollen ser vi den lite slitne men skicklige försvarsadvokaten Patrick McGuinness vars klient Brent Butler står åtalad för mord och väpnat rån.

Butler är en 15-årig svart pojke som helt enkelt verkar ha haft oturen att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Polisen har ett rätt vagt signalement att gå på, men arresterar honom ändå. Med hjälp av tveksamma förhörsmetoder får de Brent att erkänna och därmed är det ”case closed” för polisen. Advokaten har dock en annan åsikt…

En idealisk misstänkt är en dokumentär när det är som allra bäst, spännande och ovisst ända till slutet med massor av starka karaktärer. Jag kan redan nu tänka mig att det här kommer att kunna bli en spelfilm längre fram. (Med Samuel L. Jackson som Brents pappa).

3) The Perfect Compliment (artikel)

Denna artikel från Esquire är riktigt rolig. Artikelförfattaren ger sig ut på jakt efter den perfekta komplimangen och gör det genom att säga vänliga saker till alla han möter. Det låter kanske inte så komplicerat, men det visar sig vara svårare än han trott att göra människor glada utan att framstå som en skum typ.

4) Filip & Fredriks podcast #100 (podcast)

Filip & Fredriks podcast har varit med på listan en gång tidigare, förra veckans avsnitt var dock lite speciellt eftersom de firade sitt hundrade avsnitt. Istället för att sitta i varsitt burkigt sovrum och snacka var det Berwaldhallen som fick vara arena. Dessutom hade de en stråkkvartett på plats.

I övrigt var väl avsnittet ganska likt hur det brukar låta, allmänt snack om aktuella händelser och massor av namedropping men lite festligare inramning.

5) Tetris: can a Cold War classic evolve for the touchscreen? (artikel)

Jag skulle tro att Tetris är världens mest spelade datorspel. I den här artikeln berättas delvis historien om hur spelet växt fram, men även hur Tetirs är tvunget att anpassas till den moderna tekniken med touchscreens som kräver helt nya varianter. Lite nördigt ämne, men är man intresserad av spel och teknik är det väldigt intressant.

Nordkorea är onekligen ett väldigt fascinerande land, jag kan inte tänka mig någon annan nation som är så omspunnen av mystik samtidigt som extremt få faktiskt har varit där. Historierna som berättas om de som sitter vid makten låter ofta helt osannolika, men verkar faktiskt till stor del vara sanna. (Då menar jag inte att jag tror att Kim Jong Il gick en 18-håls golfrunda på 34 slag, utan det häpnadsväckande i att det faktiskt på allvar hävdades att han gjort det.)

 

Att driva med den nordkoreanska diktaturens absurditeter är såklart rätt tacksamt, men bakom kulisserna pågår det onekligen väldigt obehagliga saker. Boken Alla monster måste dö handlar till stor del om just detta, kontrasten mellan den yta som förmedlas och den bakomliggande verkligheten.

Alla monster måste dö är en blandning av resereportage och filmvetenskaplig litteraturstudie och lyckas på många sätt gräva djupare i den koreanska mentaliteten. För att verkligen uppskatta den tror jag man ska ha ett visst intresse av nordkoreansk politik, men det har väl alla? Man får även en bra bild av hur det är möjligt att Nord- och Sydkorea som tidigare var ett enat land har kunnat utvecklas så extremt olika på en egentligen ganska kort tid.

Boken har två huvudspår, delvis beskrivs den gruppresa genom landet som författarna är med på och delvis handlar det om den sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee som 1978 kidnappas av den nordkoreanska regeringen för att där spela in propagandafilmer.

Bisarrt, men fascinerande

Jag tycker absolut att gruppresan är det som är mest intressant att läsa om, författarna lyckas verkligen bra med att förmedla den konstiga och nästan overkliga stämningen i landet där alla medborgare är övervakade och propagandan ständigt är närvarande. Visste ni till exempel att alla hem i Nordkorea måste ha en högtalare inkopplad som dagligen basunerar ut regeringens budskap, det är dessutom olagligt att stänga av den. Det är inte heller så att det finns några andra alternativ:

”Alla radioapparater i Nordkorea, förutom de illegala, är tillverkade i landet och kan bara ta emot den statliga kanalen som sänder samma mix av tal och revolutionsmusik.”

Delen som handlar om Choi Eun-hees historia tycker jag inte är lika spännande. Det är visserligen ett helt otroligt öde hon råkat ut för, men det blir aldrig riktigt gripande att läsa om. Hennes historia används istället för att berätta om koreas (både nord- och syd-) filmhistoria, vilket blir rätt segt när jag som läsare varken hört talas om eller ännu mindre sett någon av filmerna som beskrivs. Ganska mycket energi läggs även på det japanska filmmonstret Godzilla, vilket känns ganska orelaterat till resten av boken.

Sammantaget är Alla monster måste dö intressant, men lite torr. Den är bara 200 sidor lång, trots det känns vissa stycken rätt överflödiga. Boken räddas dock av att ämnet är så intressant och av de många roliga iakttagelserna från gruppresan. Ett stort plus med den här boken är alla anekdoter man kan berätta efter att ha läst den, man lär sig onekligen en hel del fascinerande saker. Mitt betyg blir 6 av 10. Alla monster måste dö är klart läsvärd, men kräver ett intresse av film och Nordkorea för att man verkligen ska få ut något av den.

Är Mad Men världens bästa tv-serie? Det finns de som hävdar det och jag har länge förstått att oavsett om det är sant eller ej så är det definitivt kvalitets-tv. Jag har dock hållit mig ifrån Mad Men och det mesta snacket runt omkring för att undvika spoilers eftersom jag vetat att jag ”någon gång” ska se serien från början.

Nu har det då slutligen skett, de två första säsongerna är genomtittade och det känns som att det var ett klokt beslut att vänta till rätt tillfälle att klämma ett par säsonger i rad. Ett enstaka Mad Men-avsnitt är i ärlighetens namn inte särskilt mycket att hänga i julgranen, hela poängen med serien är karaktärernas utveckling och de hemligheter som sakta avslöjas kring deras liv. Det är dessutom värt mycket att se den från allra första början, eftersom man går miste om en hel del viktigt annars.

Skådespelarna håller generellt fantastiskt hög nivå, med Jon Hamm i spetsen som Don Draper, mannen med de oändliga hemligheterna. Don är det största ansiktet utåt på reklambyrån Sterling Cooper, där det röks och sups konstant, alla är otrogna och ingen egentligen verkar lycklig bara man skrapar det allra minsta på ytan.

Så här mycket bryr sig Don om en recension

Trots att inga av karaktärerna är riktigt sympatiska – allra minst Don Draper själv som är ett komplett svin på många sätt – bryr man sig ändå om hur det ska gå för dem. På det sättet påminner Mad Men en hel del om Sopranos, det är just att karaktärerna är så mänskliga och har så många brister som är själva poängen.

Utöver skådespeleriet och karaktärernas djup måste man såklart även nämna hela den tidstypiska stämningen. Massor av jobb har lagts ner på rekvisita, kläder, frisyrer och så vidare, vilket verkligen märks. Min känsla är dock att serien startade med en hyfsat liten budget för att sedan få rejält med utökade resurser till den andra säsongen. I säsong ett utspelar sig nästan alla scener antingen på kontoret eller i familjen Drapers hem, medan de i säsong två plötsligt har möjlighet att åka till alla möjliga olika platser.

Serien är helt klart beroendeframkallande (och då tänker jag inte på rökningen och alkoholen) och har en hög ”ett avsnitt till-faktor”. Om jag ska ha några invändningar är det att tempot kan bli lite väl långsamt ibland, för min del skulle det inte göra något om det hände lite mer emellanåt. Svaret på den inledande frågan blir nej, det är inte världens bästa serie, men den håller absolut världsklass. Mitt betyg för de första två säsongerna av Mad Men blir 8 av 10.

Nu är det äntligen dags igen! ”Bäst just nu” är tillbaka efter ett alldeles för långt sommarlov. Den här veckan bjuds det på ett par böcker, lite tv och en sommarhit i ny version. Varsågoda:

1) Mad Men (tv)

Bättre sent än aldrig, under sommaren har jag hunnit se de två första säsongerna av Mad Men. Att det är en bra serie har jag aldrig tvivlat på, men det har aldrig blivit av att jag börjat titta på den. Det visade sig även att jag hade rätt i min misstanke att man bör se den från början, det går inte att bara se några enstaka avsnitt här och där om man vill få ut någonting av det.

Min favoritkaraktär, den excentriske ägaren Bert Cooper

Jag har ett par avsnitt kvar av säsong 2, sen kommer en mer utförlig recension.

2) Alla monster måste dö – Magnus Bärtås & Fredrik Ekman (bok)

Boken jag läser just nu är ett reportage från en resa i världens kanske mest mytomspunna land: Nordkorea. Författarna försöker ge både en bild av läget i landet idag och en genomgång av hur den så kallade juche-filosofin har vuxit fram. Vad juche innebär är inte helt enkelt att förstå, men det är i alla fall den förklaringsmodell som de som styr Nordkorea använder för att förklara sina olika bisarra nycker.

Är man nyfiken på Nordkorea och vad som händer där är det helt klart intressant läsning. En ordentlig recension kommer när hela boken är utläst. Uppdatering! (Finns numera här)

3) Comedians In Cars Getting Coffe (web-tv)

Jerry Seinfelds senaste projekt är ytterligare ett försök att uppnå det som komediserien Seinfeld var, nämligen ”a show about nothing”. Jerry åker helt enkelt bil med olika komiker till olika restauranger och tar en kopp kaffe, sen åker de hem igen.

Låter det spännande? Nej, spännande är helt klart fel ord. Det är däremot rätt så roligt. Gästerna är inte precis vilka som helst, hittills har bland annat Larry David, Ricky Gervais och Alec Baldwin varit med. Avsnitten är dessutom bara 10-15 minuter långa, så det kan helt klart vara värt en titt om man vill ha lite lättsmält underhållning och några snabba skratt.

4) Somebody That I Used To Know (Jr Blender Reggae Remix) – Gotye ft.Kimbra (låt)

Den här låten har ni garanterat hört förut, men inte på det här sättet. Kombinationen av en låt som sätter sig som ett klistermärke med en av tidernas bästa reggaerytmer tycker i alla fall jag är riktigt grym.

Om du gillade låten kan du passa på att läsa mitt tidigare inlägg Promised Land x3 där det bjuds tre andra varianter på samma rytm.

5) Dandy – Jan Guillou (kommande bok)

Här frångår jag reglerna lite grann. Dandy har inte kommit ut än, vilket gör att jag såklart inte heller kunnat läsa den. Jag var dock så nöjd med del ett i serien, Brobyggarna, att jag enbart utifrån det passar på att rekommendera denna andra del.

Som många nog anat kommer Dandy handla om den tredje av bröderna Lauritzen, Sverre, som bara är med i några av de första kapitlen i Brobyggarna. Såhär beskrivs boken av förlaget:

” Om Brobyggarna – den inledande delen i romanserien Det stora århundradet – kretsade mest kring ingenjörskonst och teknik i det nya 1900-talet så rör sig Dandy mer i de sköna konsternas värld, som också den är starkt präglad av tidens optimistiska föreställning.”

Spänningen är olidlig, kan justitieministern, advokaten, fotbollsspelaren, snyggingen (?) och fyrabarnspappan Thomas Bodström även vara en skicklig deckarförfattare? Recensionerna jag läst verkar tyda på att svaret på frågan är nej, men jag måste ändå erkänna att jag faktiskt var lätt nyfiken inför läsningen av hans bok Lobbyisten.

Bodström borde ju ha stor inblick bakom kulisserna i politikens och juridikens värld, där handlingen utspelar sig. Tyvärr är boken snarare en svensk bokmotsvarighet till Air Force One med Harrison Ford än en seriös, politisk thriller.

Lobbyisten inleds med ett gisslandrama i riksdagen, vilket i sig är en rätt dramatisk händelse. Det är dock bara en försmak på vad som komma skall. Det kidnappas och mördas med sådan intensitet att det hela bara känns orealistiskt. Storyn känns rätt dåligt genomtänkt, det byggs aldrig upp någon riktig spänning, händelserna staplas bara på varandra på ett rätt klumpigt sätt.

Boken har ett flertal huvudpersoner (åtta nämns på omslagets insida), vilket ibland blir rätt rörigt, speciellt blandar jag flera gånger ihop karaktärerna Susanne och Petra som helt verkar sakna personlighet utan mest representerar sina yrkesroller. Bodström passar också på att göra upp med alla möjliga typer han mött i sitt yrkesliv, till exempel trötta och dumma moderater, arroganta åklagare och svettiga kvällstidningsjournalister. Det blir ibland rätt roligt, men många av karaktärerna känns mest platta och osympatiska.

Jag tycker bokens styrka kommer mot slutet, där blir det ett tag riktigt spännande och handlingen tar fart. Det är ingen stor litteratur precis, jag skulle vilja beskriva Lobbyisten som underhållande men rätt fjantig. I ärlighetens namn har jag svårt att tänka mig att det här manuset hade blivit publicerat om det varit skriven av en okänd person, men det kan väl bara förläggarna på Norstedts svara på. Det slutliga betyget för Lobbyisten blir 4 av 10.

Det här var bättre, Thomas