Gustavs grabb – Leif GW Persson

GW ser tillbaka på sitt liv

Leif GW Persson är en av mina absoluta favoritförfattare och jag har läst alla hans tidigare romaner. Något jag däremot brukar undvika att läsa är biografier. Jag tycker sällan det blir särskilt spännande att läsa hela livshistorier, det blir oftast rätt segt och långdraget. När jag nu ska läsa GW:s ”berättelse om sin egen klassresa” blir det därför intressant att se vad som väger tyngst: min uppskattning för honom som författare eller min aversion mot (själv)biografier.

Gustavs grabb börjar som en väldigt fin barndomsskildring, lilla Leif växer upp i efterkrigstidens Stockholm och GW:s berättarskicklighet gör att man verkligen får en målande bild av hans uppväxtmiljö. Han lyckas även med konststycket att få sig själv som barn att framstå som en väldigt sympatisk liten grabb, utan att för den skull försöka dölja sina egna fel och brister.

Författarens stil är sig lik från hans tidigare böcker, han har ett lite omständligt och underfundigt sätt att skriva på, fyllt med ovanliga uttryck och roliga instick som dyker upp där man minst anar det. Till exempel kallar han sin danslärare som han i sin ungdom tvingas gå till för:

”En helt osannolik praktfikus som får de manliga delarna av juryn i dagens Let’s dance att framstå som två råbarkade sällar.”

Tyvärr tycker jag att boken blir mindre intressant ju närmre nutiden vi kommer. Samtidigt som han gärna lämnar ut sig själv med alla sina svagheter är Persson noga med att skona andras integritet, främst den egna familjens (fruar och barn). Detta göra att vissa av kapitlen känns rätt rumphuggna, man får bara läsa fragment av vad som hänt. Den här omtanken gäller dock inte folk som på olika sätt gjort honom illa, även om de oftast får vara anonyma är GW noga med att göra upp räkningen med en hel del personer som svikit honom under livet.

Jag  blir även förvånad över hur pass liten del av boken som behandlar GW:s yrkeskarriär, utöver Geijer-affären som får ett par egna kapitel är det inte särskilt mycket som behandlas. Hans ganska gedigna mängd insatser i TV (Efterlyst, Veckas brott mm.) omnämns knappt överhuvudtaget.

Det här ville man ju läsa om

Huvudspåret i boken är istället Perssons förhållande till sina föräldrar. Det kanske mest oväntade, om än förståeliga, temat är hans bitterhet mot sin mor. Denna kvinna har orsakat en hel del lidande och GW är inte den som förlåter en oförrätt i första taget. Det hela balanseras dock av kärleksförklaringen till pappa Gustav, som beskrivs så fint att jag blev tårögd flera gånger under läsningen.

Svaret på min inledande frågeställning blir något av ett ”varken/eller”, jag gillar fortfarande GW som författare och person, men jag har inte direkt blivit sugen på att läsa så många fler biografier. Det jag insett efter att ha läst boken är att jag nog egentligen är mer intresserad av den offentliga personen GW än privatpersonen Leif och Gustavs grabb handlar väldigt mycket om privatpersonen. Mitt slutliga betyg blir 7 av 10, boken är väldigt välskriven och trevlig att läsa, men inte spännande på samma sätt som hans romaner.

Nu när jag har beklagat mig över självbiografin som genre måste jag även passa på att ge ett tips på en självbiografi som jag tyckt om, nämligen Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou. Han gör nämligen precis tvärtom mot det vanliga tillvägagångssättet och hoppar över det privata för att istället berätta om sitt yrkesliv som varit fullt av intressanta händelser.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: