Eastbound & Down, säsong 2

Eastbound & Down är serien om den ultimate antihjälten: den avdankade, jetskiälskande baseballstjärnan Kenny Powers. I säsong 1 gjorde Kenny ett comebackförsök i sin hemstad som inte var det minsta lyckat, på varken det privata eller professionella planet. Som en följd av detta befinner han sig nu i säsong 2 på den plats där alla amerikanska föredettingar för eller senare hamnar;  i ”The Armpit of Hell”, även känt som Mexiko.

Att placera Kenny Powers, som är en karikatyr av allt som fel med amerikansk nationalism, i Mexiko leder såklart till en enorm mängd kulturkrockar. Det roliga är att det egentligen bara är Kenny som står för krockandet. Mexikanerna framställs i serien som helt normala människor, tyvärr har señor Powers inte samma syn utan envisas med att konsekvent kalla dem för ”villagers” och beter sig som att han är svaret på allas sportrelaterade böner, trots att de befinner sig i en rätt stor stad där folk mest är intresserade av fotboll.

Som sagt är Kenny Powers inte en trevlig person på något sätt, men tack vara Danny McBrides fantastiska skådespeleri framstår han ändå som en människa som någonstans ändå är god innerst inne. Mot slutet på säsongen får man även en hel del förklaringar till varför Kenny är som han är. När han möter sin pappa (spelad av ingen mindre är Don Johnson) visar det sig att äpplet inte fallit särskilt långt från trädet.

Far och son på äventyr

Trots sin obefintliga kulturkompetens och sitt pappakomplex ser Kenny sin vistelse i Mexiko som en spirituell resa och han anser själv att vuxit oerhört som människa, vilket man som tittare inte direkt kan hålla med om, även om vissa små framsteg görs i de sista avsnitten. Just hur Kenny vägrar anpassa sin självbild efter verkligheten är grunden för väldigt många av skämten i serien. Han är totalt okänslig för vad andra människor tycker och tänker och lyckas därigenom hela tiden sätta sig i obekväma men fruktansvärt roliga situationer.

En av seriens producenter är Will Ferrell, vilket verkligen märks. Eastbound & Down har lite samma stil som till exempel Talladega Nights och Blades of Glory, men har klart mörkare humor. Jag skulle helt enkelt beskriva den som tragikomik i världsklass. Sällan har jag blivit så engagerad av en humorserie, det som jag trodde skulle vara mest slapstick visade sig vara inte bara sjukt roligt, utan också en serie med en riktig handling där man inte kan vänta och se vad som ska hända i nästa avsnitt. Mitt betyg till den andra säsongen av Eastbound & Down blir välförtjänta 9 av 10.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: