Arkiv

Monthly Archives: maj 2012

När jag tittade på ett Youtube-klipp dök det bland tipsen i högerspalten upp en musikvideo med en grupp som jag helt glömt bort hur mycket jag tyckte om en gång i tiden. Låten är Superstylin’ och gruppen heter Groove Armada. Videon är ju hyfsat rolig, men framförallt är det basgången som är grejen. Den är otroligt medryckande, absolut en av de mest dansvänliga jag någonsin hört. Jag utmanar er att sitta stilla när den kommer igång:

 

En låt som blev en nästan större hit för Groove Armada (åtminstone i Sverige) och är i stort sett lika svängig är I see you baby i remix av Fatboy Slim. Låtar som uppmanar en att skaka rumpa får såklart alltid lite extra uppmärksamhet och den här är ju riktigt catchy:

 

Vi avslutar med en lugnare låt, som var den första jag hörde med Groove Armada på BBC:s Top of the Tops någon gång i slutet av 90-talet. Det jag främst minns med At the River är att de hade med en trombonist på scenen, vilket ju inte är det vanligaste, samt att jag tyckte att den var riktigt bra, såklart.

 

Nu var det ju som sagt ett bra tag sen man hörde något från Groove Armada, som väl aldrig slog igenom ordentligt här i Sverige. Enligt deras hemsida håller de i alla fall fortfarande på, vill man se dem spelar de till exempel i Finland den 20 juli. För min del lär det dock inte bli aktuellt, men deras gamla produktioner är helt klart fortfarande värda att lyssna på.

Annonser

GW ser tillbaka på sitt liv

Leif GW Persson är en av mina absoluta favoritförfattare och jag har läst alla hans tidigare romaner. Något jag däremot brukar undvika att läsa är biografier. Jag tycker sällan det blir särskilt spännande att läsa hela livshistorier, det blir oftast rätt segt och långdraget. När jag nu ska läsa GW:s ”berättelse om sin egen klassresa” blir det därför intressant att se vad som väger tyngst: min uppskattning för honom som författare eller min aversion mot (själv)biografier.

Gustavs grabb börjar som en väldigt fin barndomsskildring, lilla Leif växer upp i efterkrigstidens Stockholm och GW:s berättarskicklighet gör att man verkligen får en målande bild av hans uppväxtmiljö. Han lyckas även med konststycket att få sig själv som barn att framstå som en väldigt sympatisk liten grabb, utan att för den skull försöka dölja sina egna fel och brister.

Författarens stil är sig lik från hans tidigare böcker, han har ett lite omständligt och underfundigt sätt att skriva på, fyllt med ovanliga uttryck och roliga instick som dyker upp där man minst anar det. Till exempel kallar han sin danslärare som han i sin ungdom tvingas gå till för:

”En helt osannolik praktfikus som får de manliga delarna av juryn i dagens Let’s dance att framstå som två råbarkade sällar.”

Tyvärr tycker jag att boken blir mindre intressant ju närmre nutiden vi kommer. Samtidigt som han gärna lämnar ut sig själv med alla sina svagheter är Persson noga med att skona andras integritet, främst den egna familjens (fruar och barn). Detta göra att vissa av kapitlen känns rätt rumphuggna, man får bara läsa fragment av vad som hänt. Den här omtanken gäller dock inte folk som på olika sätt gjort honom illa, även om de oftast får vara anonyma är GW noga med att göra upp räkningen med en hel del personer som svikit honom under livet.

Jag  blir även förvånad över hur pass liten del av boken som behandlar GW:s yrkeskarriär, utöver Geijer-affären som får ett par egna kapitel är det inte särskilt mycket som behandlas. Hans ganska gedigna mängd insatser i TV (Efterlyst, Veckas brott mm.) omnämns knappt överhuvudtaget.

Det här ville man ju läsa om

Huvudspåret i boken är istället Perssons förhållande till sina föräldrar. Det kanske mest oväntade, om än förståeliga, temat är hans bitterhet mot sin mor. Denna kvinna har orsakat en hel del lidande och GW är inte den som förlåter en oförrätt i första taget. Det hela balanseras dock av kärleksförklaringen till pappa Gustav, som beskrivs så fint att jag blev tårögd flera gånger under läsningen.

Svaret på min inledande frågeställning blir något av ett ”varken/eller”, jag gillar fortfarande GW som författare och person, men jag har inte direkt blivit sugen på att läsa så många fler biografier. Det jag insett efter att ha läst boken är att jag nog egentligen är mer intresserad av den offentliga personen GW än privatpersonen Leif och Gustavs grabb handlar väldigt mycket om privatpersonen. Mitt slutliga betyg blir 7 av 10, boken är väldigt välskriven och trevlig att läsa, men inte spännande på samma sätt som hans romaner.

Nu när jag har beklagat mig över självbiografin som genre måste jag även passa på att ge ett tips på en självbiografi som jag tyckt om, nämligen Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou. Han gör nämligen precis tvärtom mot det vanliga tillvägagångssättet och hoppar över det privata för att istället berätta om sitt yrkesliv som varit fullt av intressanta händelser.

Som eventuella trogna läsare har märkt blev det ingen lista förra veckan, vilket jag skäms lite över. Det positiva med detta är dock att jag nu kan plocka det bästa från de två senaste veckorna och få till en riktigt bra och varierad lista som förhoppningsvis innehåller något för de flesta.

1) Jakten på den försvunna staden (föreställning)

För två helger sedan var jag och såg Filip & Fredriks föreställning Jakten på den försvunna staden, vilket var väldigt roligt. Om du är intresserad av att se den är det tyvärr för sent nu, eftersom turnén är avslutad och whiteboardtavlan nedpackad. En hel del av föreställningen går dock att hitta på Youtube och min recension av det hela går att läsa här.

2) Gustavs grabb – Leif GW Persson (bok)

Den här boken har jag velat läsa en längre tid, och nu är det äntligen dags. Gustavs grabb är berättelsen om Leif GW Perssons klassresa, som han själv säger. Det är helt enkelt en klassisk självbiografi, från födseln fram till skrivande stund. Jag är ingen stor biografifantast, men GW:s berättarglädje och formuleringsförmåga gör att det är ett rent nöje att läsa boken. Jag borde vara redo att skriva en ordentlig recension i början av nästa vecka.

3) The Man Behind the Mustache (artikel)

En person som ju är rätt aktuell just nu är Sacha Baron Cohen. Hans lösskäggsbeklädda ansikte syns på filmaffischer lite överallt för att göra reklam för hans senaste film, The Dictator. Filmen har fått rätt usel kritik och jag kommer knappast att gå och se den, det fanns dock en tid när Baron Cohen var på topp och producerade en del av den bästa humorn som någonsin gjorts. När jag såg Da Ali G Show för första gången var det det roligaste jag sett på TV överhuvudtaget, samma sak gällde för Borat-filmen som blev stilbildande i sin genre.

Det speciella med Sacha Baron Cohen är att han i stort sett alltid ger intervjuer som sina karaktärer, vilket kan vara festligt men samtidigt helt intetsägande eftersom det bara blir sketchhumor av alltihop. Den här artikeln, skriven av Neil Strauss, är dock något så ovanligt som en intervju med privatpersonen bakom karaktärerna. Den är visserligen några år gammal, men fortfarande intressant. Utöver att man får veta mer om Baron Cohen som person ges även en bild av hur det gick till bakom kulisserna när hans tidigare filmer och program producerades.

4) Louis Theroux (tv)

En annan britt som också hör till världseliten inom sitt område är Louis Theroux. Han är journalist och dokumentärfilmare och har specialiserat sig på att träffa olika människor i samhällets utkanter för att se hur de lever sina liv. Programmen är ingen klassisk skjutjärnsjournalistik, istället bemöter Louis sina intervjuobjekt med respekt, nyfikenhet och ett milt ifrågasättande, vilket ofta är ett mer effektivt sätt att få fram deras verkliga åsikter.

Även om han spelat in program på några andra ställen är det USA som är det absolut vanligaste målet. Louis har träffat nynazister, porrstjärnor, fängelsekunder, professionella wrestlare med mera. Här är ett exempel på hur det går till när han testar på att umgås med ett gäng wrestlare på träningsläger:

 

Anledningen till att Louis Theroux får komma med på listan just den här veckan är att Kanal 9 precis sänt ett antal av hans senaste dokumentärer. Den sista jag såg handlade om demens och Alzheimers och var väldigt intressant. Många av hans möten kan vara rätt roliga, men den här gången var det mer sorgligt och vemodigt. Avsnitten finns tyvärr inte på Kanal 9 play, men det allra mesta går att hitta på Youtube och andra ställen bara man söker lite.

5) Liv Strömquist (serier)

Aftonbladets kultursida är inte direkt något jag läser varje dag, men där döljs ett och annat guldkorn. Bland annat finns här Liv Strömquists väldigt roliga serieteckningar. De är ganska politiska (om man med ”ganska” menar ”jätte-”) och kan säkert vara rätt störande för eventuella meningsmotståndare eftersom de oftast är väldigt träffande. Flest smällar får allianspolitikerna ta, men även manssamhället i stort är ett populärt mål.

Den här boken är något så ovanligt som två romaner till priset av en: en deckare och en historia om förbjuden kärlek i ett. Att en bok kan ha flera separata handlingar är såklart inget ovanligt, men någonstans brukar de ju nästla in sig i varandra. Här känns de två spåren dock så åtskilda att det lika gärna skulle kunna vara två olika böcker.

Huvudpersonen Paul Bäckström är en polis som efter en skilsmässa hamnat i en sorglig lägenhet i ett sorgligt bostadsområde men hittar ny energi i livet när han inleder en affär med den gifta bokförläggaren Ylva Ström. Där har vi grunden för historia ett: den förbjudna kärleken i litterära omgivningar.

Här bor Paul (Malmvägen, Sollentuna)

På jobbet utreder Paul ett knivmord som skett när två ungdomsgäng hamnat i bråk med varandra efter en heminvasion på en privat fest, där har vi historia två: kriminalhistorian med vissa sociala kommentarer i förortsmiljö.

Utifrån de förutsättningarna tuffar det på, vartannat kapitel kärlek, vartannat kapitel polisarbete. Jag sitter och väntar på hur det ska knytas ihop, men det händer aldrig.

Kärlekshistorian blir jag aldrig riktigt engagerad i, Ylvas otrohet och att Paul verkar helt oförstående till att hon slits mellan honom och sin familj känns svårt att ta till sig. Hela deras relation verkar egentligen enbart baserad på sex och de båda känns rätt osympatiska både som par och som individer i mina ögon.

Kriminalhistorian tycker jag i alla fall bättre om, den inleds med några riktigt spännande scener och utspelar sig i en miljö jag känner väl till, nämligen Sollentuna. Att även författaren har full koll på omgivningarna märks tydligt och jag kan tänka mig att en del av hans egen uppväxt också speglas i boken. Det är något speciellt med att läsa om platser som man känner till i verkligheten, även när det är ren fiktion, exempelvis sker mordet i boken bara någon kilometer från mitt hem.

Mordplatsen med omgivningar

Även när Östlundh skriver om Ylva Ströms liv i förlagsbranschen märks det att han vet vad han skriver om och säkert tar en hel del från egna erfarenheter. Så här beskriver han till exempel stämningen på en litteraturgala som Ylvas förlag håller i:

Det värsta en stackars debutant kunde råka ut för var nog ändå någon av de gamla alkoholiserade kulturjournalisterna som inte drog sig för att framföra sitt förakt öppet och högljutt i en fullsatt teatersalong. Det fanns ett fåtal som uppfattade dessa tarvliga människor som en frisk fläkt, vilket var mycket besynnerligt.

Det här låter enligt mig som en författare som fått en och annan dålig recension i sina dar. Nu är jag varken särskilt gammal, alkoholiserad eller kulturjournalist så jag vågar ändå fortsätta den här inte överdrivet välvilliga recensionen…

Trots de bekanta och välbeskrivna miljöerna tycker jag helt enkelt inte att bokens handling är tillräckligt spännande. Uppbyggnaden börjar bra med några ungdomar på glid och en fest som spårar ur, men när polisen väl tar vid och börjar utreda händer det inte särskilt mycket mer. När man dessutom mest hoppas att parallellspåret med Paul och Ylvas romans ska ta slut kan inte betyget bli särskilt högt. Jag ska fånga en ängel är en bok som känns väldigt realistisk, men vardagen är ju inte så rolig alla gånger, mitt betyg blir 5 av 10.

Nu i lördags (12/5) var jag och såg och såg Filip och Fredriks föreställning ”Jakten på den försvunna staden” på Rival i Stockholm. Det är inte helt lätt att förklara vilken typ av föreställning det är, är det en pjäs? Är det stand up? Är det en föreläsning? Jag väljer att kalla det ”ett roligt föredrag”. Det är underhållning helt enkelt, knappast lärorikt men helt klart kul.

Två glada grabbar på turné

Om jag har räknat rätt kommer de att ha satt upp föreställningen i 24 svenska städer när turnén avslutas i Växjö den 18 maj. Syftet är att på varje plats hitta den stadens särdrag, dess ”grej”, och utifrån det forma en ny kommunslogan. Den bakomliggande tanken är att alla svenska orter blir mer och mer lika och behöver hjälp med att hitta vad som är speciellt med just dem. Nu kanske det är mitt nollåtta-perspektiv som spökar, men gäller det här verkligen Stockholm?

Jag kan köpa att det här är relevant för till exempel Köping, Eskilstuna, Norrköping och Linköping (för att ta fyra städer som besöktes i april), men Stockholm har ju alla svenskar redan någon uppfattning om, oavsett om den är positiv eller negativ. Med tanke på detta hade jag nog förväntat mig lite mer improviserat material kring Stockholm, känslan var dock att en betydligt större del än jag trott var manusbunden. De skrivna delarna var helt klart habila och roliga, de roligaste ögonblicken kom dock när det kändes som att Filip och Fredrik gick ifrån manuset och släppte loss den kvicktänkthet och spontanitet som är så typisk för dem. Kvällens största skratt uppstod när Filip skulle stå på en drickaback och se ut som att han är ute och går, men mest såg ut som att han var kissnödig, vilket fick Fredrik att kalla honom för passgångare. (Jag vet inte om det låter så roligt nu, man kanske var tvungen att ha varit där för att förstå…)

Biljetterna kostade nästan 400 kr, vilket ju inte är jättebilligt. För det priset hade man kanske förväntat sig lite mer scenografi än en whiteboard, en gammal soffa och en Power Point-presentation. Om jag ska klaga lite till måste jag även nämna publiken, även om stämningen var god var det rätt trögt att få den aktiverad, dessutom var det ett väldigt spring in och ut ur lokalen, folk som kollade mer på sina mobiler än scenen och så vidare. (Det här kanske är Stockholms ”grej” när jag tänker efter). Det var även publiken som röstade fram den något krystade ”Labbet lördag, labben söndag” som Stockholms nya slogan. En del av orsaken till att jag stördes så pass mycket av publiken var nog att min plats var i stort sett längst bak på balkongen, så långt från scenen man kunde komma, vilket såklart inte är idealt. Längst fram upplevde man det säkert helt annorlunda.

Jakten på den försvunna staden handlar inte bara om svenska städer, den är även en hyllning till vänskapen. Inledningsvis är det en hel del gnabbande mellan Filip och Fredrik (deras ”grej”), men i slutändan är det en fin kärleksförklaring till varandra som bjuds. Här sjunger Fredrik en sång om hur det gick till när han och Filip lärde känna varandra på en grisfest i Köping:

 

För mig som trogen läsare och tittare av det mesta Filip och Fredrik har gjort bjöds det inte på så mycket nytt, det mesta är sånt de gjort i olika former tidigare. Här har de dock plockat russinen ur kakan, så det blir koncentrerade 100 minuter och verkligen ingen dödtid. Även om jag inte gapskrattade särskilt många gånger är det roligt och trevligt rakt igenom, mitt samlade betyg för Jakten på den försvunna staden blir 7 av 10.

1) Senna (dokumentär)

Att jag gillar SVT:s DOX-filmer kan ingen som följt bloggen ha missat. Den här gången är det en dokumentär om formel 1-legenden Ayrton Senna som fångat mitt intresse. Jag missade att se den första gången den sändes, men efter att läst ett blogginlägg som hävdade att det var den bästa sportdokumentären genom alla tider insåg jag att det var en film som inte fick missas. Nu håller jag inte med om att det är den bästa någonsin (t. ex. är When We Were Kings bättre), men den är grymt bra.

Senna handlar helt enkelt om Ayrton Sennas alldeles för korta liv, från barndomen i Brasilien, via världsmästartitlarna, till hans dramatiska död. Hela filmen har en skön vemodig känsla, trots alla framgångar vet man ju att den inte slutar lyckligt. Den är dessutom otroligt snygg, i stort sett hela filmen består av gammalt arkivmaterial och hela miljön kring formel 1 på 80-talet är grymt cool. Bara alla Sennas olika solglasögon gör filmen värd att se.

Tyvärr finns filmen av rättighetsskäl inte på SVT Play, men den går säkert att hitta på nätet om man letar lite, här är i alla fall en trailer:

 

2) Being Blanche (artikel)

Har du saknat att läsa en längre artikel om smaklösa ordvitsar? Grattis, nu är det äntligen din tur!

Being Blanche är skriven av en kvinna som heter Ashton Applewhite och handlar om hur hon som av en slump blev författare till en bästsäljande bokserie som heter Truly Tasteless Jokes. Jag har inte läst böckerna, men så vitt jag förstår är de helt enkelt samlingar av mer eller mindre smaklösa skämt. I artikeln får man en hel del exempel på de bästa av de här skämten, men även en genomgång av hur man gör för att konstruera en vits på bästa sätt.

Min personliga favorit:

What did the octogenarian say when his doctor broke the news that he had cancer—and Alzheimer’s?

“Hey, at least I don’t have cancer!”

 

3) Tell me a tale – Michael Kiwanuka (låt)

En riktigt skön soullåt som lika gärna kunde vara inspelad på 70-talet som idag. Perfekt till att lyssna på när man glider fram i bilen en varm sommardag.

 

Gillade du den? Passa på att lyssna på den här klassikern av Bobby Womack som går i samma stil.

 

4) The frequent fliers who flew too much (artikel)

Den här texten handlar om ett fenomen som jag inte visste existerade, nämligen livstidsbiljetter på ett flygbolag. American Airlines hade tidigare ett system där man för en rejäl summa pengar kunde få ett guldkort som gjorde att man fick flyga obegränsat med dem resten livet i första klass utan någon ytterligare kostnad.

Det visade sig rätt snart att även om det kostade mycket att köpa kortet så blev det väldigt lönsamt för dem som utnyttjade det till att flyga enormt mycket fram och tillbaka över världen. Det blev till och med så lönsamt att flygbolaget på olika sätt försökte dra tillbaka korten…

Intressant både att läsa om livsstilen för människorna som innehar korten och om kampen som uppstod när American Airlines försöker få tillbaka dem igen.

 

5) Partaj driver med Inför Eurovision (tv)

Partaj i Kanal 5 försöker vara ett svenskt svar på Saturday Night Live. Det är ju inte direkt något lätt mål att uppnå, men ibland lyckas de riktigt bra. Den här sketchen blev så träffsäker att det är omöjligt att titta på originalprogrammet igen på samma sätt. Speciellt bra tycker jag imitationerna av Måns Zelmerlöw och Lena Philipsson är.

Min begränsade tekniska skicklighet gör att jag inte lyckas lägga upp klippet, men här finns det i alla fall på Kanal 5 Play.

Med tanke på att en av Beastie Boys originalmedlemmar Adam ”MCA” Yauch har avlidit nyligen kan det vara läge för en liten hyllning till honom och bandet. Förutom att vara en grupp som gjort en hel del röjiga partylåtar har de även spelat in några riktigt grymma videor, som ni kommer få exempel på här.

Jag är ingen Beastie Boys-expert men jag har i alla fall lyssnat väldigt mycket på Hello Nasty (1998), som är albumet den första låten är tagen ifrån. Intergalactic blev ju en rätt stor hit och videon känns på något vis väldigt aktuell när man sett bilder från Fukushima.

Nästa låt är även den från Hello Nasty, Body Movin’ är en riktigt skön danslåt som remixats av Fatboy Slim. Precis som med Intergalactic är den coola och roliga videon regisserad av Adam Yauch.

Vi avslutar med en äkta klassiker: Sabotage är en riktigt härlig blandning av punk och hiphop som åtminstone jag alltid blir glad av att lyssna på. Att det dessutom är en av tidernas bästa videor (regisserad av Spike Jonze) är ju bara grädde på moset. Höj volymen, titta och njut: