Arkiv

Monthly Archives: april 2012

Den här veckan är listan möjligen den starkaste någonsin, om jag får säga det själv. Det beror såklart delvis på att jag fuskade förra veckan och inte skrev någon ordentlig lista, vilket leder till att vi här har två veckors godbitar att gå igenom.

1) Rocky Magasin (tidning)

Tidningen Rocky Magasin har jag bara bläddrat i någon gång tidigare utan att direkt fastna, men i veckan köpte jag ett nummer mest av en slump. Det visade sig vara en väldigt positiv överraskning.

Att själva Rocky är bra visste jag redan, jag missar aldrig att läsa den i DN på morgonen (finns även på nätet här). Det jag dock inte visste var hur många andra bra serier tidningen innehöll. De flesta av dem kände jag igen från andra håll (t.ex. Stockholmsnatt), men det blir en annan grej att läsa dem samlade än som enstaka strippar.

Utöver serierna innehåller magasinet även några intressanta om än något korta artiklar om lite allt möjligt kulturrelaterat samt en del med recensioner. Recensionsdelen verkar faktiskt inspirerad av Kulturkonsument2012, den tar upp liknande områden och delar ut betyg från 1 till 10. Dock får i stort sett allt betyget 7 eller 8, vilket gör att betygen känns lite överflödiga.

Sammantaget är det i alla fall en kanontidning, det enda som skulle få mig att inte köpa fler nummer av den är att jag har tillgång till i stort sett alla Rocky-stripparna ändå i Dagens Nyheter.   

2) Game of Thrones, säsong 1, avsnitt 9-10 (tv)

Game of Thrones är ju fortfarande ensamt om att ha fått betyget 10 av 10 här på bloggen och säsongsavslutningen har inte gjort någon besviken. Mitt enda bekymmer nu är hur jag ska kunna hålla mig till säsong 2 börjar. Eventuellt kan man lindra abstinensen genom att läsa böckerna, kan det vara smart?

3) Paul Feig walks us through Freaks And Geeks (artikel)

En av mina absoluta favoritserier genom alla tider är Freaks And Geeks eller Nollor och nördar som den hette på svenska. I den här artikelserien går seriens skapare Paul Feig igenom alla avsnitten i den enda säsongen och berättar om tankarna bakom manuset och hur det gick till vid inspelningen.

En klassisk scen

Lite obskyrt om man inte sett serien, men ett måste för oss fans.

4) Mitt liv var en lögn (dokumentär)

En vemodig och stark dokumentär som jag råkade fastna för av en slump när den gick på Kunskapskanalen. Filmmakaren Steve Lickteig ägnar filmen åt att söka sitt ursprung, han har nämligen fått reda på att de föräldrar han hela tiden trott ”bara” var hans adoptivföräldrar i verkligheten även är hans morföräldrar.

Med rätt små medel tar filmen upp stora frågor som betydelsen av att känna till sitt ursprung och vad det innebär att vara förälder. Den lyckas även med konststycket att vara riktigt spännande trots att det egentligen bara är en kille som åker runt och pratar med sina släktingar om sin barndom.

Filmen finns att se på UR Play.

5) Baksmällan (film)

Den här filmen kändes det som att jag egentligen borde ha sett för länge sedan, men den var helt klart värd att vänta på. Som jag tidigare sagt är det framförallt för Zach Galifianakis skull man inte bör missa den. En ordentlig recension finns här.

Min vandring i kiosklitteraturens rike fortsätter. Den här gången har jag läst en bok av Harlan Coben. Jag har läst ett par av hans böcker förut och tyckt att de var rätt bra, de är rätt simpla thrillers men håller spänningen rakt igenom och är helt klart svåra att lägga ifrån sig. Om du vill veta mer om Harlan Coben finns det ett långt och läsvärt reportage om honom att läsa här.

Spelaren är så vitt jag förstått Cobens första bok och handlar om sportagenten Myron Bolitar, den gavs ut på svenska 2010 men kom i original i mitten på 90-talet.

Det Coben är en mästare på är att direkt grabba tag om läsaren och köra på med fullt ös. Själva grundhistorien etableras direkt och man slängs verkligen in i handlingen. Boken startar i ett rasande tempo och är skriven med korta meningar och ett effektivt språk. Efter ungefär 100 sidor tycker jag dock att den börjar trampa vatten.

Kanske är problemet den rätt osympatiske huvudpersonen Myron Bolitar, han är egentligen inte själv drabbad av händelserna som utspelas i boken utan löser ett mysterium åt en klient. Detta gör att själva kriminalgåtan blir ganska oengagerande. Dessutom är det inte så lite krystat med en privatspanande sportagent och före detta basketproffs som tillsammans med sin kampsportande advokat (?) ränner runt och jagar mördare och kidnappare. Utan att avslöja allt för mycket kan jag också säga att boken slutar i bästa pusseldeckarstil, vilket inte precis lyfter helhetsintrycket.

Möjligen är en del av orealismen avsiktlig, boken kan bäst beskrivas som en actionkomedi á la Dödligt Vapen. Den är rätt fyndigt skriven och full av roliga, hårdkokta kommentarer. Det är inget fel på översättningen, men en stor del av handlingen utspelar sig i den amerikanska collegefotbollsvärlden som helt enkelt inte har någon svensk motsvarighet. Detta gör att det ibland blir svårt att få den rätta känslan för miljöerna.

Kombinationen av lätt parodisk huvudperson och rörig deckargåta med actioninslag gör att jag inte kan ge ett högre betyg än 4 av 10. Spelaren rekommenderas ej, läs någon av Harlan Cobens senare böcker istället. I dem har han gjort sig av med Myron Bolitar och låter istället ”vanliga” människor inneha huvudrollen och dras in i de extrema händelserna, vilket blir mycket mer engagerande.

Baksmällan (The Hang Over) är en komedi med ett enkelt men effektivt upplägg: fyra killar åker till Las Vegas för att fira svensexa och vaknar upp morgonen efteråt med en enorm baksmälla. Frågor som ”var är brudgummen” och ”varför är det en tiger i badrummet?” ställs vid uppvaknandet och uppgiften blir helt enkelt att ta reda på svaren. På sätt och vis kan man säga att huvudrollen i filmen spelas av minnesluckan som uppstått av det vilda festandet.

Grabbgänget består som sagt av fyra personer, tre av dem spelas av några rätt utbytbara och intetsägande skådespelare, men den fjärde, Alan, spelas av det komiska geniet Zach Galifianakis. I stort sett allt han gör i den här filmen är riktigt roligt. Det är möjligt att han inte har ett särskilt stort register. Egentligen är han likadan här som i tv-serien Bored to Death, som jag också gillade, men han kan verkligen leverera humor på en hög nivå.

Så här ser alltså ett geni ut

Även om filmen har ett rätt enkelt upplägg är den småkul hela tiden och vissa scener är bra mycket roligare än så. En tanke som slog mig är att filmen känns sponsrad av Las Vegas turistbyrå. Även om det inte riktigt går som de tänkt sig med svensexan (för att uttrycka sig milt) är det ändå en positiv bild av Las Vegas som en stad där allt kan hända som förmedlas.

Vi bjuds även på några av de sämsta tiger-specialeffekter jag sett i en färgfilm, men det bidrar mest till den något surrealistiska känslan. Om det som händer i filmen skulle ske i verkligheten skulle det egentligen vara rätt tragiskt, men med några tydliga markörer som visar att filmen är en ren komedi kan man ändå skratta det hela.

Mitt slutliga betyg för Baksmällan blir starka 7 av 10, en riktigt rolig och sevärd rulle helt enkelt.

What happens in Vegas, stays in Vegas

1) SouthPark, säsong 16, avsnitt 1-3 (tv)

South Park är äntligen tillbaka! Det var i ärlighetens namn inte så länge sedan jag recenserade slutet av säsong 15, men varje vecka utan South Park är en vecka för mycket. Ämnena som tagits upp i de första avsnitten den här säsongen är överdrivet säkerhetstänkande, tv-shop och larviga Internet-memes.

Hittills har inget avsnitt riktigt höjt sig över mängden, men de håller alla en riktigt bra nivå. Som vanligt finns allt att se på www.southparkstudios.se.

Välkomna tillbaka!

 

2) Just One More Game … (artikel)

Det här är en väldigt intressant text om något som de flesta av oss nog har en relation till, nämligen beroendeframkallande spel. Nu pratar vi inte om måltipset, V65 eller bingo utan om Tetris, Angry Birds och Wordfeud. Alla dessa små datorspel som finns på Facebook och i mobilen och har en förmåga att äta upp ens tid när man egentligen borde syssla med vettigare saker.

Igenkänningsfaktorn är hög, åtminstone för mig. Om någon undrar är det Bejeweled Blitz som är min egen främsta fiende… Som en liten bonus innehåller dessutom artikeln ett eget litet spel som är ganska kul.

3) When Did Young People Start Spending 25% of Their Paychecks on Pickled Lamb’s Tongues? (artikel)

En rätt rolig artikel om en trend som känns väldigt mycket som ett New York-fenomen med potential att sprida sig till Stockholm. Texten handlar om unga människor som lever för att äta på bra restauranger. När hyran är betald går i stort sett resten av pengarna till olika måltider som man sen diskuterar, bloggar om och så vidare.

För att det här ska funka krävs såklart att man bor någonstans där det finns ett enormt utbud av restauranger och jag får erkänna att jag blir lite lätt avundsjuk när jag läser artikeln. Kul som inspiration, om inte annat.

4) Högklackat (tv)

SVT:s nya humorserie Högklackat är ett sketchprogram med i stort sett bara kvinnliga komiker, som ett svenskt Smack the Pony ungefär. I rollerna ser vi bland annat Petra Mede, Anna Blomberg och Rachel Molin. Som alltid när det är sketcher är det blandad kvalitet, men jag skrattade faktiskt högt flera gånger. Vissa skämt är ganska plumpa och det påminner på det sättet om mina tidigare tankar kring Bridesmaids, blir det roligare bara för att det är tjejer som svinar sig?

En ganska typisk sketch

Till viss del kan nog svaret vara ja, det oväntade har ju en viss komisk effekt. Jag blev dock lite besviken när jag läste lite mer om programmet och det visar sig att det är en man som heter Alain Darborg som skrivit manus och regisserat, det tar bort en del av Girl Power-känslan man vill förmedla.

5) The Ugly Truth (film)

Apropå könsroller, den här filmen kan få vilken feminist som helst att gråta blod. Trots sin väldigt förlegade syn på kvinnligt och manligt är den dock rätt rolig. Jag gav den bara 4 av 10 i min recension, men vill man se en lättsmält komedi är den helt OK.

Under helgen har jag hunnit se ett par filmer som jag tänkte recensera lite kort. Den ena hade jag vissa förhoppningar om och blev besviken, den andra hade jag inte förväntat något av och slapp därmed bli negativt överraskad.

Film nummer ett, Niceville (eller The Help som den heter i original), är baserad på en bästsäljande bok som sägs vara bra. Filmen handlar om situationen för svarta hembiträden i sydstaterna på 60-talet, ett så klart rätt allvarligt och komplicerat ämne som jag tycker förenklas något enormt i den här filmen. I Niceville finns det två sorters vita: dumma rasister och en hurtig Emma Stone i huvudrollen som journalisten Skeeter Phelan. Svarta finns det bara en sort av: godhjärtade hembiträden med skinn på näsan som rullar med ögonen och säger ”mhm!” väldigt ofta. Se på den här trailern så förstår ni:

 

Filmens budskap är såklart bra, det är fel med rasism och alla ska behandlas lika. Jag tycker dock att det blir lite väl platt och att man som tittare blir skriven på näsan, det skadar inte att man får tänka lite själv. Filmen känns väldigt mycket ”Hollywood” och jag skulle tro att boken är betydligt bättre. Niceville är dock en välgjord film med flera bra skådespelarinsatser, så det är ingen riktig kalkon. Mitt betyg blir 4 av 10.

Den andra filmen, The Ugly Truth, är även den en lättsmält historia, men den utger sig heller inte för att vara något annat. Den här trailern beskriver handlingen rätt bra:

 

Det är en rätt klassisk romantisk komedi, även om den i USA är ”rated R” på grund av en del sexskämt. Det handlar dock inte om några grövre grejer, snarare åt Den där Mary-hållet. Filmen handlar mycket om kvinnligt och manligt och olika könsroller och är verkligen proppfull med stereotyper. Den har dock en hel del roliga scener och duger helt klart som underhållning en vanlig kväll i tv-soffan. Även The Ugly Truth får 4 av 10 av mig.

Den här veckan har det varit lite tunt med nya intryck. Jag läser en bok som inte är särskilt stimulerande och de tv-program jag följer har jag redan skrivit om. Nåväl, jag ska inte gnälla, här kommer veckans lista:

1) Bobby Fischer mot världen (dokumentär)

Som jag varit inne på tidigare blir man sällan besviken på DOX, så inte heller den här veckan. Filmen handlar som titeln antyder om den legendariske schackmästaren Bobby Fischer. Namnet var såklart bekant för mig sen tidigare och jag visste även en del om hur han spårade ur i slutet av sin karriär, här får man dock en bild av hela hans händelserika liv. En väldigt intressant film om en väldigt intressant person, helt enkelt.

2) www.longform.org (hemsida)

Den här sidan är otroligt beroendeframkallande. Varje dag läggs ett gäng utvalda artiklar från alla möjliga publikationer ut. Det de har gemensamt är att de är långa. Här kan man läsa om allt möjligt och det är också här jag hittar de flesta artiklar jag tipsat om i bloggen. Longform har även en systersida som heter www.sportsfeat.com och har ett liknande upplägg, men helt fokuserar på artiklar om sport.

3) Fotbollsbibeln 2012 (tidning)

En av de största orsakerna till min något sparsamma kulturkonsumtion den här veckan är att Allsvenskan i fotboll äntligen är igång igen. Istället för att läsa böcker har jag fördjupat mig i Aftonbladets allsvenska bilaga. Nu är det redan för sent att köpa den, men för 39 kronor måste det vara något av det prisvärdaste man kan hitta på tidningsmarknaden just nu. Den är inte bara 180 sidor tjock – det är många tidningar – det som är speciellt är att den knappt innehåller någon reklam utan utan bara massor av fakta om Allsvenskan.

4) www.offside.org (hemsida)

Fotbollsmagasinet Offside har jag skrivit om ett par gånger tidigare och det är allmänt erkänt som Sveriges bästa sporttidning. Nu har de äntligen lanserat en hemsida som försöker hålla tidningens nivå. Tidigare var de inget vidare på att hålla hemsidan uppdaterad, men nu verkar det hända saker i stort sett varje dag. Det jag kan sakna från den gamla hemsidan är möjligheten att läsa artiklar ur tidigare nummer, men det kanske kommer.

5) Kontoret, avnsitt 8 (tv)

Jag var väl inte direkt jättesnäll när jag skrev min recension av de första avsnitten av Kontoret, så det kan vara på plats att ge programmet en liten klapp på axeln när sista avsnittet nu är sänt. Dorsin & co nådde aldrig de höjder jag hade hoppats på, men av de åtta avsnitten tycker jag att det sista också var det bästa. Säcken knöts ihop på ett ganska fint sätt, men troligen (förhoppningsvis) var det här sista gången vi såg gänget på Svensk Kontorshygien på ett bra tag.

Taco hej, sa mexikanen