Charity Comedy

I torsdags var jag på standup och såg ett gäng mer eller mindre kända komiker uppträda på Kulturum i Märsta. Kvällen var arrangerad av ett par elever på Arlandagymnasiet som ett projektarbete till förmån för kronprinsessan Victorias fond och blev en stor succé.

Jag kommer inte skriva någon regelrätt recension eller sätta betyg på kvällen eftersom den ju egentligen bestod av sex separata framträdanden av ganska skiftande kvalitet, det här blir helt enkelt en kort sammanfattning av kvällen med några egna reflektioner kring det hela.

Showens konferencier (eller MC som det heter i häftiga standup-sammanhang) var Martin Lagos. Han inledde med att säga att han skulle vara riktigt tråkig hela kvällen så de övriga komikerna skulle verka roliga i jämförelse, men jag tycker han lyckades hålla en bra nivå på mellansnacken hela kvällen och gav ett roligt och sympatiskt intryck. Den första komikern var också den enda som jag aldrig hört talas om tidigare, nämligen Behrad Rouzbeh. Han var en positiv överraskning för mig, körde ett ganska normalt set och höll en bra stämning rakt igenom.

Därefter följde Ahmed Berhan, känd från min ”favoritserieKontoret. Han hade nog missbedömt publiken en hel del, vi befann oss ju i en skolas lokaler, men det var nog inte ens 25 % av publiken som var under 30. Trots detta inleddes flera skämt med ”ni som är unga…” och han hade även en del om pedofili som inte direkt gick hem hos publiken. En annan komiker som är med i Kontoret är David Druid, inte heller han var särskilt lyckad. Jag tycker han inledde bra med några skämt om sin egen klädstil ”Batistini-looken”, men det kändes inte som att han hade material som höll i 20 minuter.

Mellan de två Kontoret-grabbarna kom ett riktigt proffs: Hasse Brontén. Egentligen var inte hans material så mycket bättre än de andras, men han har en helt annan säkerhet på scen och kunde verkligen leverera. I ett sånt här sammanhang märks det verkligen att rutinen har stor betydelse, man bli helt enkelt inte en bra standup-komiker utan mycket träning.

Kvällens höjdpunkt var ”årets bästa manliga ståuppare 2011”, Al Pitcher. Han är Nya Zeeländare, men bosatt i Sverige och kan därför iklä sig rollen som ”engelskspråkig person som driver med Sverige och svenskar”. Jag vet inte vad det är som vi älskar med det, men det verkar vara det roligaste som finns med en person som uppmärksammar att svenskar är tystlåtna och gillar att stå i kö. OBS! Detta gäller endast om personen kommer från ett coolt, engelskspråkigt land, det uppskattas inte på samma sätt om en norrman, turk eller annan nationalitet gör detta.

Jag är lite ironisk, men visst är det fascinerande hur det funkar? Nåväl, Al Pitcher är mycket mer än lite billiga skämt om att svenskar gillar fika och har barn på dagis, han har en otroligt rolig scenpersonlighet och en fantastisk publikkontakt. Det som gjorde hans uppträdande så pass mycket bättre än de andra var hans samspel med publiken. En stor del av akten kändes helt improviserad och de absolut största skratten kom när han tog fasta på något som hände i publiken, någon som snyter sig, någon som kollar mobilen osv.

Jag gillar standup överlag och när man är på en sån här helkväll så inser man ju att det är en helt annan grej att se det live än på tv. Det som inte är bra blir rätt smärtsamt när ingen skrattar, men det som är bra blir dubbelt så roligt mot när man ser det i tv-soffan. Sammantaget var det en riktig höjdarkväll och jag ser gärna flera av de här komikerna igen.

En liten sammanfattning

Annonser
1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: