Arkiv

Monthly Archives: mars 2012

Den här veckan är det inte så mycket som stuckit ut, vilket istället lett till en ganska varierad lista med lite blandade favoriter. Vi inleder med läsning om en riktig klassiker:

1) The Family Hour (artikel)

Det är knappast bara jag som saknar The Sopranos. Den här artikeln kanske snarare ökar abstinensen än minskar den, men den är en riktig höjdare. Vanity Fair har intervjuat i stort sett alla som varit inblandade i att göra serien, både framför och bakom kameran, och ger verkligen en fullständig bild av hur det gick till när en av tv-historiens bästa serier skapades.

2) We are young – Fun. Ft.Janelle Monáe (låt)

Äntligen! En (relativt) nyproducerad låt som fastnat i mitt huvud. Fun. är en grupp jag inte hört tidigare, däremot har jag hört ett gäng mer eller mindre jobbiga låtar med Janelle Monáe. Det här samarbetet tycker jag i alla fall är riktigt bra, en lite halvdeppig men ändå kraftfull låt där framförallt uppbyggnaden i den första minuten och den skråliga refrängen är riktigt starka.

 

3) www.avclub.com (hemsida)

The A.V. Club är en riktig guldgruva om man vill läsa recensioner och nyheter kring tv-serier och filmer. I stort sett allt som sänds i USA recenseras och betygsätts, vilket gör att det bara är att slå upp valfritt avsnitt efter man sett det och läsa och diskutera. Om man ska vara petig är det framförallt undersektionen The TV Club jag brukar vara inne på.

4) Filter #25 (tidning)

Ett nytt nummer av Filter har kommit ut och det tar emot att säga det, men jag är faktiskt lite besviken. De skojar själva i inledningen om att det här numret är deras egna Black album eftersom det är ett så pass dystert tema på de flesta artiklarna och det är faktiskt rätt tung läsning. Filters styrka är ju annars att få i stort sett vad som helst att bli intressant, men den jättelånga artikeln om livmodertransplantationer och olika konstbefruktningsmetoder var det knappt jag orkade läsa igenom. Som tur är var det följande porträttet av brottaren Eddy Bengtsson betydligt mer intressant för mig.

Jag hade lite samma känsla även när jag läste #24. Hoppas bara att det här är en tillfällig svacka och inte innebär att Filter tappat stinget.

5) Eastbound & Down (tv)

Jag hörde talas om den här serien när den började sändas för ett par år sedan och var rätt sugen på att följa den, men det blev bara att jag såg några lösa scener på Youtube som var riktigt roliga. Nu har dock SVT börja sända den andra säsongen, så då hoppade jag på direkt.

Eastbound & Down handlar om den f.d. baseballstjärnan Kenny Powers och hans olika försök att komma tillbaka till toppen. I säsong 2 söker han lyckan i den mexikanska ligan och av vad man sett hittills misslyckas han kapitalt. Serien är en ganska klassisk sportparodi och har en hel del crazy inslag och den är definitivt inte barntillåten. Kenny Powers är så långt från ett gott föredöme man kan komma och beter sig som ett svin på alla möjliga plan. Gillar man den typen av humor är det i alla fall klart sevärt.

En av de mest omskrivna komediserierna den senaste tiden är ju Portlandia, som jag nu hunnit se i stort sett hela andra säsongen av. Vill man läsa mer om bakgrunden till serien finns en lång intervju från The New Yorker med skaparna här och en sammanfattning av det som skrivits här.

Serien består av ganska löst sammansatta sketcher som har det gemensamt att de alla handlar om invånarna i Portland, Oregon. Varje avsnitt består av en liten ramhandling och några mer fristående scener. Själva handlingen är egentligen rätt obefintlig, det är alla de roliga karaktärerna/karikatyrerna som är det man skrattar åt.

I stort sett all roller spelas av Fred Armisen och Carrie Brownstein. I mina ögon är ingen av dem direkt några superskådespelare, men de lyckas oftast ändå plocka fram de speciella särdragen hos de olika karaktärerna. Trots alla Fred och Carries olika roller är min favoritkaraktär borgmästaren (spelad av Kyle MacLachlan) som är en obotlig optimist och skön snubbe som alltid flyter fram och delar ut hopplösa uppdrag till sina invånare.

En stor del av livet i Portland verkar handla om strävan att hänga med i alla de ständigt skiftande trender och subkulturer som passerar. Ett exempel är de vuxna som tävlar i en kurragömma-liga på stadens bibliotek:

Det som gör att de ofta rätt skruvade karaktärerna ända lyckas känna äkta är att det finns ett lite mörkare stråk i bakgrunden. De är egentligen rätt sorgliga människor som gör allt för att hålla skenet uppe, men är på gränsen till att upptäcka att det inte håller. Exempelvis gillar skaparna av serien att driva med de fruktansvärt dåliga företagsidéer som dyker upp när man försöker vara trendig och miljömedveten, som en cykelburen flyttfirma eller två tjejer som har en butik vid namn ”2 Girls 2 Shirts” som enbart säljer två blusar. En idé som verkar funka bättre är ”Bad Art Good Walls” som är ett företag som säljer usel konst till caféer:

Serien är välskriven och snyggt producerad, det märks att mycket arbete lagts på klippning, ljud och scenografi. Det är dock sällan man skrattar rakt ut när man ser den. Humorn består mer av de träffande karikatyrerna och en rätt hög igenkänningsfaktor. Portlandia är verkligen ett porträtt av vad som gäller i vissa kretsar i början av 2010-talet och kommer att funka som en utmärkt bild om man om 20 år vill se hur livet var i en trendkänslig stad på Nordamerikas västkust. Det jag kan sakna är fler riktigt roliga scener, som får en att skratta och inte bara småle. Jag ger Portlandias andra säsong 7 av 10.

SVT har verkligen tagit sitt public service-uppdrag på allvar och lagt ut båda Portlandia-säsongerna på SVT Play, passa på att se dem medan de är kvar.

Dagens musiktips, The Lonely Island, är en komikertrio som främst är kända för sina roliga videor. Det som gör att de utmärker sig utöver humorn är att låtarna faktiskt är rätt bra samt att de har haft många otroligt namnkunniga gästartister. Exempel på artister som gjort låtar tillsammans med grabbarna är Justin Timberlake, Lady Gaga, Akon, Michael Bolton, Rihanna och T-Pain.

Deras musikstil kan väl bäst beskrivas som parodi-hiphop. I det första klippet Like a boss får vi se hur en typisk dag på jobbet ser ut för ”bossen” på kontoret, det börjar rätt normalt men spårar ur ganska fort…

Nästa låt The Creep gästas av Nicki Minaj och ger instruktioner till några riktigt sköna dansmooves:

Min personliga favorit är reggaeparodin Ras Trent som handlar om det hårda livet för en vit rastaman på ett amerikanskt college-campus. De lyckas få in otroliga mängder reggaeklichéer i en video som bara är dryga två minuter lång.

”Have you ever noticed how baldheads suck?”

Ännu en vecka har gått och det är därmed dags för en ny lista. Den här gången är det några gamla tv-favoriter som återkommer och lite läsvärdheter som får vara med.

1) Offside #2 2012 (tidning)

Det nya numret av fotbollsmagasinet Offside håller sedvanligt hög nivå. Efter en lång vinter börjar det kännas att den allsvenska premiären inte är långt borta nu och flertalet av artiklarna handlar om Allsvenskan på olika sätt.

Vad som kännetecknar Offside är att de ofta kommer med olika infallsvinklar på fotbollsvärlden som är väldigt intressanta, men man inte hade tänkt på tidigare. I det här numret är det texten om Real Madrids P12-lag som hamnar i den kategorin. Reportaget ger en väldigt fascinerande inblick i hur det går till när storklubbarna försöker få fram egna talanger. Just Real är ju berömda för att köpa in färdiga toppspelare och superstjärnor, vilket gör vägen från pojk- till A-laget extra lång för killarna i artikeln.

En bit kvar till eliten

2) Kobra (tv)

Kobra är en riktig långkörare som gått på SVT i många år. Jag tycker alltid programmet är välgjort och snyggt producerat men det beror på vilket ämne de tar upp om jag trots det väljer att se det aktuella avsnittet.

Den här veckan var temat ”En stjärna värd att dö för?” och handlade om Guide Michelin och de restauranger som jagar stjärnorna som delas ut varje år. Reportagen var från både Sverige och Frankrike och det var väldigt intressant att se lite mer om spelet bakom kulisserna.

Avsnittet finns på SVT Play.

3) Får vi följa med?, avsnitt 7 (tv)

Filip och Fredrik var ju med på listan redan för två veckor sedan, då både med sin podcast och sitt tv-program. Den här veckan är det dock ett specifikt avsnitt av Får vi följa med? som gör att de kvalificerar sig igen.

Får vi följa med? går helt enkelt ut på att F&F låter slumpen och personerna de möter styra dem på en resa genom Sverige. Den här veckan är de bland annat på en svensk-polsk bröllopsfest i Eslöv och spelar in sketcher med en psykiskt sjuk man i Lund. Det som dock var höjdpunkten i programmet för mig var mötet med en otroligt omständlig man i Laholm, samt hans fruktansvärt argsinta hustru.

På något vis lyckas Filip och Fredrik alltid hitta dessa original och bemöter dem alltid på ett respektfullt och nyfiket sätt. Om det inte hade varit så hade det bara blivit lyteskomik av alltihop (i stil med Ullared eller Färjan), men nu får man istället en ny förståelse för människor som nästan aldrig syns i media annars.

4) Äkta människor, avsnitt 10 (tv)

Jag har hyllat Äkta människor vid flera tillfällen tidigare, det här kommer dock bli sista gången på väldigt länge, för nu är serien slut. Det jag undrade inför det sista avsnittet var hur öppet slutet skulle bli. Skulle vi få svar på allt eller skulle det lämnas öppna dörrar för en fortsättning? Svaret blev väl någonstans mittemellan, och med tanke på hur svårt det kan vara att knyta ihop säcken tycker jag att det blev ett helt OK slut.

Mitt hopp om en andra säsong höjdes dock rejält när jag läste den här intervjun med seriens skapare Lars Lundström, så förhoppningsvis blir det mer Äkta människor om ett drygt år.

5) Jacked: The Outlaw Story of Grand Theft Auto (artikel)

Den här artikeln (eller bokutdraget om man ska vara petig) handlar om skapandet av en riktig klassiker. Grand Theft Auto har ju blivit ett datorspelsfenomen som varit stilbildande. Men hur många minns hur det startade?

Jag har spenderat många timmar med originalet, körandes runt i Liberty City med polisen i hälarna och det var roligt att läsa lite om hur det gick till när det här spelet som var väldigt nyskapande på sin tid blev till.

Minns ni det här?

Jag vet inte om Joseph Wambaugh är ett namn som särskilt många känner till, men han är tydligen Leif GW Perssons ”personliga favorit” enligt omslaget till boken. Detta (samt att boken inte kostade mer än en tia) gjorde att jag chansade och köpte Hollywood Station i en reaback på ICA Maxi. Anledningen att jag skriver detta är för ni ska förstå vilka förväntningar jag hade när jag påbörjade läsningen.

Det här handlar alltså om klassisk kiosklitteratur, en löjligt hårdkokt historia om ett gäng poliser och de skurkar som gäckar dem dagarna i ända. Författaren själv är en före detta polis, vilket märks. Han har en bra känsla för hur det ser ut i polisvardagen, men det blir även en hel del gnäll om ekonomi, politikerstyre och resursbrist i verksamheten. De delarna är säkert realistiska, men också lite trista att läsa om.

När det inte klagas på polisens bristande resurser är det däremot full fart. Boken är actionfylld och ganska våldsam. Det hör till genren, antar jag, men otrevligheterna når ibland en nästan parodisk nivå. Jag hade tänkt ge ett exempel med ett citat, men risken finns att bloggen då blir tvungen att införa en 15-årsgräns och det känns lite onödigt. Det är i alla fall gott om blod, avföring, hjärnsubstans och alla möjliga andra tänkbara kroppsvätskor som vävs in i handlingen. Ibland för att det behövs, men lika ofta känns det som att det handlar om att försöka chocka läsaren.

Boken är översatt av Expressenkrönikören Mats Olsson, vars krönikor jag tycker mycket om. Han har bott i USA och jag tycker att han lyckas fånga den amerikanska västkustkänslan på ett bra sätt. Det som däremot inte blir lika bra och måste vara ett i stort sett omöjligt uppdrag är att ett flertal av personerna i boken bryter på ryska. Att översätta engelska med rysk brytning till svenska med rysk brytning är inget jag skulle vilja försöka, här är ett exempel på hur det kan se ut:

”Han inte lämnade pengarna. Dmitrij sa no problem. En vakt ska lämna pengarna. Detta inte mitt fel, Ilja”.

Ännu en dag på jobbet

Boken är spännande och bitvis ganska rolig, den känns nästan som en drift med sin genre i att den är så pass överdriven. Alla karaktärer i boken är också rätt endimensionella och lite åt karikatyrhållet. Sammanfattningsvis kan man väl likna boken vid en polisfilm eller deckarserie på TV, det är ingen stor konst men rätt underhållande och när man är färdig har man nästan redan glömt bort vad den handlar om. Det är underhållning för stunden, helt enkelt. Jag ger Hollywood Station 5 av 10.

Nu är det sista avsnittet av Äkta människor sänt och jag ska försöka sammanfatta lite om vad jag tyckt om den andra hälften av serien. Som vissa läsare kanske minns gav jag de första fyra avsnitten 9 av 10 och var lite allmänt frälst av hela stämningen som förmedlades.

Det jag hela tiden gillat mest är de vardagliga scenerna där man får se hur hubotarna påverkar människornas liv på olika sätt. Relationen mellan Lennart och Vera har varit en höjdpunkt hela tiden, men den som kanske växt mest i mitten och slutet är ju huboten Rick (briljant spelad av Johannes Bah Kuhnke) som efter att ha blivit hackad blir mer och mer irriterande och till slut tappar greppet helt och hållet och därmed också blir otroligt underhållande att titta på.

Den här huboten erbjuds just nu till extrapris!

Handlingen i de senare avsnitten har annars flyttats mer och mer mot ”Davids barn” och jakten på Leo (inte lika briljant spelad av Andreas Wilson). Den delen av serien har helt klart varit spännande, men inte känts lika fräsch, det blir mer likt en vanlig deckare. Redan efter ett par avsnitt började man förstå att det finns en ganska avancerad bakgrundshistoria kring dessa halvmänskliga hubotar. Dessvärre tycker jag att det lades för mycket energi på att förklara den bakgrunden och att det pusslet övertog en för stor del av de sista avsnitten.

Mitt samlade intryck är att Äkta människor ändå blev en extremt positivt överraskning, jag hade i stort sett inga förväntningar alls när jag började följa serien och har verkligen tyckt om den. Tyvärr tycker jag att lite av blandningen av humor och spänning som kännetecknade programmet i början har fått ge vika för mer renodlad thriller i de sista avsnitten. Det har dock hela tiden hållit en hög nivå, serien känns påkostad och välgjord, framförallt är den väldigt snygg rent estetiskt.

Betyget för avsnitt 5-10 blir högt, men inte lika högt som för avsnitt 1-4, jag delar ut 8 av 10 och  hoppas verkligen att det kommer en säsong 2 av Äkta människor i framtiden.

Hela serien finns fortfarande att se på SVT Play, rekommenderas starkt!

Veckans lista tycker jag blev en rätt bra blandning av vad som präglat veckan. Om man ska se någon röd tråd får det väl bli humorn, allt på listan är roligt på sitt sätt utom möjligen Loreen som verkar ta sig själv på ganska stort allvar. Men det är ju inte mer än rätt när man ska representera Sverige i något så viktigt som ESC…

1) Al Pitcher (komiker)

Det som kommer att bli ett bestående minne för mig i förra veckans kulturkonsumtion är Al Pitchers standup. Jag har skrivit om det en del tidigare och passar därför på att citera mig själv:

Al Pitcher är mycket mer än lite billiga skämt om att svenskar gillar fika och har barn på dagis, han har en otroligt rolig scenpersonlighet och en fantastisk publikkontakt. Det som gjorde hans uppträdande så pass mycket bättre än de andra var hans samspel med publiken. En stor del av akten kändes helt improviserad och de absolut största skratten kom när han tog fasta på något som hände i publiken, någon som snyter sig, någon som kollar mobilen osv.

Har ni chansen att gå och se honom live, se då till att ta den! Al Pitcher har en egen, personlig stil som håller en väldigt hög nivå och jag kan garantera att det kommer bli roligt.

2) Loreen – Euphoria (musik)

Rätt låt vann, kommentar överflödig.

3) Bridesmaids (film)

Lite lagom för sent har jag sett Bridesmaids. Filmen har varit en av de mest hyllade komedierna det senaste året och den är helt klart rolig. Jag har dock känslan av att en stor orsak till hyllningarna från kritikerkåren beror på att det är kvinnor i huvudrollerna. Vanligtvis brukar män få stå för humorn och tramsandet i Hollywoodfilmer, medan kvinnorna får nöja sig med att vara snygga i bakgrunden. Här öser tjejerna på och både Kristen Wiig och Melissa McCarthy är fantastiskt roliga när de får släppa loss.

Överlag tycker jag ändå att Bridesmaids är en ganska konventionell komedi och jag hade förväntat mig lite mer av den. Scener där folk får diarré är faktiskt inte så mycket roligare för att det är tjejer som är dåliga i magen, helt enkelt. Filmen tillför inte så mycket nytt, men håller en jämn, rätt hög nivå fram till slutet. Jag ger Bridesmaids 7 av 10.

Två roliga tjejer

4) Bizarro World (artikel)

En rätt rolig artikel där författaren och hans fru åker iväg för att slå världsrekordet i Tetris på Gameboy. Det visar sig att det finns en hel värld som cirkulerar kring klassiska videospel och håller ordning på de officiella rekorden. En del av detta beskrivs i den klassiska dokumentären King of Kong, men här har huvudpersonerna en lite mer avslappnad inställning till det hela.

5) The Ambassador (dokumentär)

Veckans DOX-dokumentär på SVT är en väldigt speciell film. Den danske satirikern/filmaren Mads Brügger bestämmer sig för att bli diplomat och åka till Centralafrikanska Republiken och handla med diamanter. Han ger sig in i en skum undre värld där diplomatpass är till salu, ingen är att lita på och pengar flyter åt alla möjliga håll.

Filmen är ganska spretig och det är svårt att veta hur mycket som är verkligt av det som visas, men den är helt klart se- och tänkvärd. Känslan efteråt är dock att man har ännu fler frågor än man hade innan man såg filmen.