Bronsåldersmordet – Jonathan Lindström

Nu är det dags att fortsätta den helt oväntade serien ”Böcker med tuffa dödskallar på omslaget” som inleddes med Den förlorade symbolen, vilken jag gav 3 av 10, och nu fortsätter med Bronsåldersmordet av Jonathan Lindström. Den här boken är dock klart mycket bättre än den förra, så ni kan lugnt fortsätta läsa.

Boken, vars undertitel är Om arkeologi och ond bråd död, handlar om ett närmare 3000 år gammalt mordoffer som grävdes upp i en åker i Upplands Bro-trakten på 1950-talet. Utöver stora delar av skelettet fanns även en del gamla redskap bevarade. Att mannen blivit mördad rådde inget större tvivel om då skallen var mer eller mindre krossad av ett flertal yxhugg. Som ett forntida CSI-avsnitt nystar sen Jonathan Lindström upp alla ledtrådar som kan utläsas ur fyndet, tillsammans med all sin tidigare kunskap om bronsålderns arkeologi för att komma fram till en teori om vem mannen var och vad som hände med honom.

Boken är extremt omständlig och täcker in alla tänkbara aspekter av bronsålderslivet. Detta tycker jag är både bokens svaghet och styrka, den är full av roliga och intressanta detaljer och är även skriven med en torr humor som jag uppskattar. Som bäst tycker jag den är när den behandlar det vardagliga livet för Granhammarsmannen (som huvudpersonen kallas), jag tappar lite fokus i läsningen när det blir alldeles för långa utläggningar om religion, astrologi, tankar om döden och så vidare. Det märks att författaren är väldigt insatt och gillar att spekulera kring de mer filosofiska frågorna, men för min del blir det för långdraget. På samma sätt är det mer intressant att läsa kapitlen om Granhammarsmannens närmiljö än när det görs utblickar över hela Europa som ändå inte blir särskilt heltäckande. I min mening skulle boken kunna vara 100 sidor kortare (den är på 572 idag) och fortfarande vara minst lika bra.

Som jag ser det är bokens styrka jämfört med andra historieböcker porträttet av en helt vanlig person som levde för tusentals år sedan. Lindström ger även exempel på det allmänmänskliga i bronsålderslivet genom att knyta ihop sina beskrivningar med vardagliga exempel från idag, vilket ofta blir roligt:

Även om det yttre samhället har demokratiserats visar många arbetsplatser uppenbara likheter med bronsålderns lokalsamhälle. Som anställd har man möjlighet att säga upp sig, men stannar man får man finna sig i att lyda chefen och hoppas på dennes godhet. Chefen styr vardagen men leder också de gemensamma ritualerna, främst julfesten där han iförd tomtemössa delar ut klappar och kramar. Det är väl värt att fundera på om inte också måndagsmötena främst har en rituell funktion. (s. 222)

Boken är väl illustrerad med många bilder som verkligen tillför någonting. Tyvärr har jag hittat lite för många korrfel, även om det bara är en handfull så sänker det helhetsintrycket. Sammantaget är det en väldigt läsvärd bok, om än lite för lång. Jag ger den 7 av 10 i betyg.

Så här såg han ut, före och efter

Lagom till att jag läst ut boken såg jag i DN att Jonathan Lindström precis släppt en ny bok: De dödas tempel som verkar vara i samma stil men handla om stenåldern. Boken har även den en dödskalle på omslaget så den kanske kan bli nummer 3 i min serie, vem vet?

Annonser
2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: