Den förlorade symbolen – Dan Brown

Då var det dags för den första boken att recensera, Den Förlorade Symbolen av Da Vinci-kodens författare, thrillerkungen Dan Brown. Vi kan väl säga det direkt: jag gillade inte den här boken särskilt mycket. Mina förväntningar var inte jättehögt ställda, men Da Vinci-koden är ju ändå ett gediget hantverk så jag hade i alla fall sett fram mot lite spänning och kluriga gåtor. En bok med en så här fräsig trailer kan väl inte vara dålig, eller?

Boken är väldigt formatstyrd, den är upplagd på exakt samma sätt som Browns tidigare böcker. Det vill säga en mängd korta kapitel som alla slutar med en cliffhanger. I det här fallet består boken av 133 kapitel plus prolog och epilog, det blir helt enkelt en komisk mängd dramatiska kapitelavslut. Som jag ser det är cliffhangern absolut ett bra stilgrepp att ta till för att behålla läsarens intresse och få en att vilja fortsätta läsa, men i den här mängden blir det bara löjligt.

Även själva upplägget med ett mysterium som ska lösas med hjälp av olika koder och ledtrådar känns som taget från de tidigare böckerna, fast sämre. Boken utspelar sig i Washington D.C., vilket inte heller känns som en lika mystisk plats som de europeiska (Rom, Paris osv.) i de tidigare böckerna, sen kan amerikanerna säga vad de vill.

Jag kan inte undanhålla er ett direkt citat ur boken som antingen tyder på extremt stor självironi från författaren eller (mer troligen) beskriver den känsla man får när man läser boken: ”Hans ord hade låtit märkliga när han sa dem, men nu förstod Langdon att Galloway hade sänt ett kodat meddelande till Peter. Ironiskt nog hade samma kod använts i intrigen i en halvdan thriller som Langdon läst flera år tidigare.”

Annars tycker jag boken börjar bra, den griper tag och kör med gasen i botten från start. Det finns ju dock ett stort problem med gasen i botten: det går inte att öka mera därifrån. Detta leder till att boken snarare tappar tempo hela tiden och blir segare och segare ju längre man kommer, knappast vad man hoppas på i en thriller. Det blir inte bättre av att bokens skurk känns extremt krystad och dessutom lik den läskiga munken i Da Vinci-koden. Inte heller huvudpersonen Robert Langdon är en person man bryr sig särskilt mycket om. Hans mest utmärkande personlighetsdrag är att han har cellskräck, vilket gör att han ägnar halva boken åt att bli instängd i trånga utrymmen för maximal dramatisk effekt.

Sammantaget blir alltså den första boken jag recenserar i bloggen en riktig flopp, jag ger den 3 av 10 i betyg och kan enbart rekommendera den till någon med extremt dålig koncentrationsförmåga och stor tro på konspirationsteorier.

– Ska jag behöva filma den här soppan?

Annonser
1 comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: